Carter på skånska

Somliga traditioner är inte så dumma. Som detta att ha ledigt på fastlagsmåndagen. Då blir det tid till mycket även om en har städat sig igenom hela lördagen.

Jag passade på att göra både det ena och det andra, men först och främst var jag och tittade på den här killen. Eller ja, hans mask och andra prylar. Eller ja, kopior av dem, om det ska vara riktigt noga. Och det ska det ju.

Tutankhamun menar jag förstås. (Skynda er att klicka på länken, för jag vet inte hur länge den kommer att funka. Utställningen är i alla fall kvar i Malmö veckan ut, så den som är i närheten hinner fortfarande dit.)

(Det står uttryckligen på hemsidan att det är okej att fota utan blixt, så därför (och för att alla andra gjorde det) var jag ju tvungen att ta några bilder. Om jag fick blogga om det stod det visserligen inte, men det gör jag uppenbarligen i vilket fall som helst. Nåväl, "alla" måste ju ändå redan ha sett utställningen, så välbesökt som den tydligen är.)

Inte var det ont om besökare för att det var vardag, inte. Dock verkade majoriteten vara danskar, så kanske hade de också fastlagsmåndagsledigt.

Så här folktomt var det verkligen inte! Jag kan inte begripa hur jag lyckades få så fri sikt i flera sekunder.

I över två timmar gick jag där med mina lurar på huvudet och läste och lyssnade på berättarröster om vartannat. Det var första gången jag fick uppleva en sådan där audioguidning, och första intrycket var positivt. Tekniken fungerade perfekt, texterna var lagom långa och ingående, rösterna var behagliga att lyssna till och det kändes som om jag kunde skippa att läsa skyltar om jag ville, samtidigt som det fanns mer information att hämta när jag kände för det. Ja, till och med de skrivna texterna var ovanligt välgjorda (läs: innehöll bara enstaka språkliga knasigheter -- någon faktagranskning gjorde jag inte).

Ja, och så var det ju intressant och fanns mängder av föremål att titta på också.

Svenska färger. Typ.

Och bortsett från trängseln och att jag var rejält slut i ryggen mot slutet (då hjälpte det inte att det handlade om såväl språk som figuriner och båtar för att hålla min koncentration uppe längre, eller ens att sällskapet med det konstant gallskrikande barnet hade gett upp och dragit vidare) var det en mycket bra utställningsupplevelse. Väl värd sitt pris.

Allra störst intryck på mig gjorde dock arkeologen Howard Carter, han som grävde sig fram till Tutankhamuns grav, och som också själv berättade om upptäckten i de inspelade ljudavsnitten. Jag hade nämligen inte haft en aning om att han talade skånska! Men då vet jag det.

Ett andra smakprov

Redan söndag igen! Och det blev ännu en liten teaser inför vad turistsäsongen i Malmö kan komma att bjuda på, då jag nu tog bussen in till stan och knallade omkring i de centrala delarna ett tag. Jag tittade inte ingående på något särskilt, men nu vet jag mer vad som finns, hur det ser ut och också var jag hittar sådant som teater, opera, torg, parker, slott och museer när jag väl ska till att besöka dem på riktigt.

Jag tog förstås några bilder också.

Förresten, det här med "Parkernas stad" köper jag rakt av, efter att bara ha sett ett par av dessa parker, och dessutom på vintern. Är de fina nu lär de ju inte vara tråkigare på sommaren (men kanske fulla av folk som skymmer sikten?). Och ni ser ju på bilden ovan: tallar! De har då tänkt på allt.

Tredubbla värdet

Att redan ha bestämt sig för en shoppingtur och sedan komma på att det ligger ett väl tilltaget klädpresentkort och väntar sedan i julas, men som för ett tag glömts bort under flytt och övrig villervalla, det är ju en rätt trevlig grej. Dubbel julklappseffekt, liksom.

Att det sedan för tillfället inte fanns något av intresse i aktuell butik är ju en annan sak. Det positiva är att då räcker julklappen till minst ett tillfälle av glad överraskning till!

Skulle bara sett på skidor på tv också

Och rätt vad det är infinner sig ett ögonblick då februariljuset lyser in genom fönstren och jag står och stryker skjortor till Bruce Springsteen (som dyker upp någonstans på en Spotify-lista som jag plockat ihop för länge sedan).

Jag har återskapat min barndoms perfekta vinterlördag! 

Fast på den tiden var det pappa som strök skjortorna och lyssnade på Springsteen och andra gubbar, mamma som sprang omkring och grejade i husets alla utrymmen och själv satt jag väl mest i en fåtölj och njöt av livet. En sådan här dag känns det dock precis lika bra att leka i de andra rollerna.

Lördagsnöje

Idag har jag ägnat hela dagen åt hushållsarbete. Och med hela menar jag verkligen hela, i alla fall över 12 timmar. (Ja, till och med under självaste Melodifestivalen! Men jag lyssnade och halvtittade ändå på programmet medan jag diskade. Någon måtta på galenskapen får det ju vara.)

Det kändes lite småtrist att vakna en lördag och sätta igång med allt, men sedan gick det av bara farten och efteråt ser jag förstås bara fördelar. Jag fick en hel hemmadag, utan att för den skull sitta på ändan och bli frusen och stel. Jag har pysslat i alla tillgängliga utrymmen, både i lägenheten och allmänna lokaler i anslutning till denna. Jag fick mycket gjort och jag fick motion. Allt detta dessutom på en perfekt inomhusdag, eftersom det snöade ute.

Nu är det definitivt färdiginflyttat, för nu är allt städat! Jag har väl förresten aldrig haft så gnistrande rena golv förut. Måste nog sitta och beundra blänket från lamporna i parketten en stund.

Och nu kan jag ta helg resten av helgen. Yej!

Flinn gör som folk, del 2

Äter glass i soffan till diverse filmer.

Det är åtminstone vad jag inbillar mig att "folk" gör. Till exempel ensamstående trettipluskvinnor utan barn, när de för stunden inte är ute och partajar med sina likasinnade väninnor förstås.

Flinn gör som folk, del 1

Som jag skrev trodde jag ett tag att inledningen på årets melodifestivalssäsong skulle innebära att jag gick ifrån alla mina vanliga vanor och bara skulle sätta mig och titta på sändningen helt oförberedd. Utan att ha lyssnat på låtarna i förväg, skrivit ut startlistan eller läst schlagerbloggar och införsnack. Men så hann jag lyssna igenom låtarna som hastigast och till och med snappa upp vilka förhandsfavoriterna var, och sedan kändes det ungefär som vanligt igen, så jag kan nog fortfarande räkna mig som något mer insatt än folk i allmänhet när det gäller melodifestival och ESC.

Men så insåg jag att redan i inlägget dessförinnan hade jag kommit in på området, det vill säga saker jag normalt inte brukar göra så som "alla andra" tycks göra, så det får bli en smyginledning på denna nya lilla bloggserie. Att uppmärksamma sådana små detaljer i vardagen ser jag som ännu ett sätt att utforska mer eller mindre okända världar i samband med att ett nytt kapitel i livet inletts.

Vill ni mig något så hittas jag där

Nej, vet ni vad? I kväll ska jag inte sitta här och pladdra. Nu ska jag återuppta någon av alla mina andra hobbyer, och jag ska gå in i Rummet och ägna mig åt det.

Wish me luck.

En annan jag

Titta, där bor någon som förmodligen är precis som jag! Hon (såklart) har till och med en likadan lampa som jag har i fönstret, förutom att min är grön. Jag har i och för sig varken katt (längre) eller jordglob (än), men det är ju tanken som räknas.

Utomlands

På temat "saker häromkring som får mig att känna mig som om jag har flyttat utomlands":

En riktig bakgata! Jag ser framför mig hur katterna träffas för uppgörelser här bland soptunnorna på nätterna.

Åk ni, jag har ändå fullt upp med Skåne

En kollega åker till Sälen, en annan till Orsa Grönklitt och ytterligare en till Norberg för att åka skidor. Och jag bara: Ååååååh! Hemma!

Sedan när är jag hemma i fjällen?

Äsch, så här långt söderut är allt i både Dalarna och Bergslagen hemma, och därmed anledning till lite, lite avundsjuka. Men mest unnar jag dem att se de vackraste vyer jag vet.

Under tiden går jag omkring här och tycker att det här är som en sagovärld, men vilda kaniner i stan och sandstrand med snäckor mitt i vintern.

Nytt huvud

Det var väl ändå på tiden! Nu syns det också på bloggen att jag inte är kvar i Göteborg längre.

Historia.

Ett första smakprov

En bra uppvärmning inför kommande turistande i Malmö stad var att bara ta bussen hemifrån mig och åka tvärs igenom stan och spana på vad jag passerade, sedan kliva av på lämpligt ställe och promenera därifrån till vad som verkade lämpligt.

Medan jag gjorde det märkte jag att Malmö faktiskt kanske har rätt att tala om detta "nära" som jag redan hört ett antal gånger. För att åka kollektivt från de östra delarna av Göteborg och ut till havet (exempelvis Saltholmen) tar sisådär en och en halv timme, medan motsvarande tur i Malmö (tack vare en ytterst välplanerad busslinje) tar mindre en en tredjedel av den tiden.

Sedan var jag vid havet.

Jag försökte mig på en jämförelse till på en gång. Sandstrand mot klippor? Tufft val. Klipporna är ju mer praktiska alla somriga dagar i veckan (kanske inte när det har regnat och är halt i och för sig), för där slipper man få sand överallt, men nog är det något särskilt med sandstränder ändå? Tur att jag inte måste bestämma mig (och i vilket fall som helst gillar jag ju inte havsbad). Båda är fina.

Ribersborgs kallbadhus ("Ribban", va? Eller "Kallis"? Hur gammal är jag?) Och sand. Och tång. Och havsdoft. Lika trevlig oavsett strandtyp.

Utsikt från bryggan mot bron. (Och jag svär att jag inte hade hade varit inne på badhusets hemsida innan jag tog bilden!)

Vyn åt andra hållet. Där är den!

På väg mot Västra hamnen. Närmare och närmare ...

Om Västra hamnen kan jag egentligen säga ungefär detsamma som om Eriksberg i Göteborg. Det ser flott och imponerande och modernt ut, och jag fattar att folk betalar svinmycket pengar för skrytläget, men jag skulle verkligen inte vilja bo där. På vintern blåsigt och ruggigt, på sommaren miljarder människor inpå knuten. Tänker jag mig. (Men det låter ju fint, det där.)

Fast det finns i alla fall något av den där skånskt-färgglada-småhus-känslan längre in i området.

Och så till slut: det enda ställe i stan där det inte är till minsta lilla nytta alls att ha Turning Torso i sikte för att kunna orientera sig i rätt riktning mot vad som helst (annat än just torson då).

På nära håll är det faktiskt ett rätt stort hus, insåg jag.

Nu är jag på gång, märker ni det? Snart kanske jag kan säga att jag har varit i Malmö, och inte bara att jag bor här.

"Grönt"

Det är många som har sagt att det ska vara ett särskilt grönt område jag har flyttat till. Att det är mitt i vintern kan väl vara en förklaring till att jag inte riktigt har märkt av det, för dels har jag därmed mest förflyttat mig längs de stora bilvägarna, dels är det nästan alltid mörkt när jag är ute.

Ja, och just det, det är vinter. Det är i och för sig inte av så stor betydelse i Skåne, för nu är snön åter borta och vårlökarna tittar upp i trottoarernas rabatter.

Trottoargrönt.

Sedan slog det mig när jag var ute och gick att skåningarna kanske inte menar samma sak som jag med "grönt"?

Själv tänker jag på trädgårdar, parker i allmänhet, skogsdungar, buskage och helt enkelt lite allmänt obebyggd mark -- så som jag är van vid att sådan ser ut.

Här, börjar jag ana, ses obebyggd (och ouppodlad!) mark främst i form av stora gräsytor. Som man kan spela fotboll på? Eller golf?

Fotbollsgrönt.

Golfgrönt.

Å andra sidan är ju gräset grönt även så här års, så det kan hända att det fungerar bättre än träd som mått på hur "grönt" ett område är.

(Okej, tittar jag noga ser jag ju att det finns träd på bilderna, och de blir sannolikt gröna och fina redan under den tidiga sydländska våren. Ah, Södern!)

På tal om grönt, förresten, så är en mycket trevlig detalj (som inte är alltför obetydlig) här i Skåneland all murgröna som växer och klättrar hejvilt på allt från murar och staket till träd och husväggar. Och den är faktiskt grön fast det är vinter, vilket är mycket uppiggande. Dessutom är den en av de där små sakerna som får mig att känna att det är ett främmande land jag har flyttat till.

Vintergrönt och exotiskt.

Kirseberg

Lite synd är det förstås att området jag bor i råkar ha stans mest omöjliga namn: Kirseberg. Som ickeskånsktalande är det inte lätt att göra rätt där. Jag övar fortfarande och måste ta en kort tankepaus innan jag ger mig på att försöka uttala det.

Efterleden i namnet förmodar jag kommer sig av att stadsdelen ligger på en relativ höjd (synnerligen relativ, för det är knappt att jag märker när jag går uppför backen, men är det Skåne så är det, och har man inga berg får man låtsas), och därför ska det vara på Kirseberg, har jag lärt mig. Alternativt "på backarna", vilket alltså är trösten i sammanhanget, för det kan även jag säga. Jag bor på backarna. Utmärkt, även det, så kanske saknaden efter berg och utsikter förebyggs eller dämpas en smula.

Min lilla stad

När jag sökte lägenhet i Lund med omnejd var det många som sa saker i stil med "du borde ju bo i Malmö, du som är storstadsmänniska" (eller så hörde jag det där sista mellan raderna på något vis), och jag fnös och skrattade, för ett sådant antagande kan knappast vara baserat på annat än att jag har råkat bo i Göteborg. För annars är jag ju en utpräglad småstadsjänta med en särskild svaghet för avfolkningsbygden, gamla ödsliga bruksorter och liknande. (Om jag verkligen skulle vilja bo där numera är däremot oklart, och det kommer heller inte att utredas i det närmaste taget.)

Så när jag, totalt och fullkomligt okunnig om allt som hade med Malmö att göra, fick min lägenhet i just Malmö hade jag tur, antar jag. Av vad jag erfarit så här långt (det vill säga utifrån vad som syns på ytan, kommunstatistik jag lusläst och uttalanden från folk som kan stan) verkar jag ha hamnat precis rätt.

Först och främst bor jag på rätt sida av Malmö när jag nu ändå mest åker till Lund hela tiden. Egentligen skulle jag säkert kunna missa helt vilken stad det egentligen är jag bor i, men det ska jag såklart försöka att inte göra. Men det visar sig samtidigt att jag nog har fått den där småstaden jag önskar mig, fast fortfarande med närheten till storstadens utbud. Det lät klyschigt, men i det här fallet är det helt enkelt så som det faktiskt är.

Och nu har jag äntligen hunnit ta en första ordentligare titt på mitt nya område, Kirseberg, och då i synnerhet Kirsebergsstaden. Och ja, visst är det, precis som namnet antyder, som en egen liten stad här, inklämd mellan stora bilvägar. Vägarna är dock det som tydligast påminner om att det ligger en storstad här någonstans, för det går inte att bara gå i vilken riktning som helst, utan rätt vad det är tar det stopp och det gäller att hitta under- eller övergången som leder vidare mot omvärlden.

Så här ser det ut runtomkring, för jämförelsens skull.

Nu har jag inte längre bara andras ord att gå på, utan nu har jag sett med egna ögon vad som gör det här stället så speciellt.

Först och främst finns förstås allt det vanliga som förekommer i varje stadsdel: diverse skolor, närbutiker, frisörer, pizzerior, verkstäder, tomma butikslokaler, ett "torg" där ingen människa stannar och vid vilket områdets högsta och fulaste bostadshus ligger placerat, apotek, busshållplatser, telefonkiosk, anslagstavla, ishall, fängelse ...

Men det är så mycket mer:

Fina större hus.

Fina mindre hus.

Det finns också mindre fina hus. Men det är just det som gör det till en charmig blandning av olika åldrar och stilar!

Fenomenalt pittoreska små gator och gränder.

Ett torn.

Inte bara en kyrka i största allmänhet, utan en söt en.

En väderkvarn, minsann!

Lite österut hittar man ett av de omtalade grönområdena:

Beijers park ...

... med djurtema.

Dessutom har jag sett minst två blomsteraffärer, ett antikvariat, en veckotidningsredaktion, glasmästeri, gamla lokstallar, en butik som säljer samlargrejer för rymdfilmnördar och även ett par livs levande kvarterskrogar. De sistnämnda ska jag be att få återkomma till vid tillfälle.

Melodifestivalen 2013, del 1

Jag tror att det är en ny liten bloggföljetong i antågande, och trodde nästan att den skulle inledas med detta inlägg, men sedan hann jag schlagerladda en stund före dagens deltävling, så "Flinn gör som folk" får vänta till en annan dag.

Den (ovanligt) korta sammanfattningen efter tittandet:

• Det är inte ofta jag låter mig imponeras av sjungande tonårspojkar numera, men att en levande människa kan se exakt ut som en seriefigur gör mig på allvar fascinerad.
• Nästan lika märkligt är det att den annars så vingliga mobila bredbandsuppkopplingen höll genom hela programmet. Men jag följer nu nervöst statistiken och inser att det blivit rätt mycket dataöverföring på bara två dagar den här månaden. Helt klart dags för riktig tv. Det är ju nu tv-säsongen drar igång på allvar.
• Inte ett dugg förvånad blev jag av att Svt som vanligt gör superproffsiga produktioner. Mellanakterna håller dessutom otroligt hög nivå vartenda år. Hoppas att det kommer att gälla ESC sedan också bara.

Låtarna? Jadå, jodå, det kunde varit värre. Fast förresten, vilka vuxna människor ägnar sig någonsin åt att "gosa"? Annat än möjligen med sina småbarn och husdjur? Detta var ett typexempel på en låttext som får mig att vrida mig i pinsamhetsplågor.

Hur gick det här till?

Jag som aldrig har varit nämnvärt intresserad (för att uttrycka det milt) av mat, oavsett om det har handlat om att laga eller äta den (i synnerhet inte om det har handlat om matlådor), finner mig så en vanlig, sketen februarilördag stå och inte bara laga storkok efter en slitsam långpromenad, utan också göra det entusiastiskt. Och sedan njuta av att äta maten!

Okej, jag var riktigt hungrig (men också så hungrig att jag borde ha hunnit bli på dåligt humör). Och okej, med de ingredienserna kan jag knappast bli missnöjd. Men det var för sjutton förmodligen det godaste jag någonsin lagat! Och jag bryr mig tillräckligt för att vara stolt över det!

Vad en arbetsplats med matlådekultur kan göra med en, alltså.

Helg

Here we go again.

Jag bara: Oj, är det helg? Och jag har inte planerat något? Yäs! Då hinner jag ju städa handla göra matlådor se på skidor melodifestival film gå ut och kolla på området havet staden museerna shoppa uträtta ärenden fixa och dona uppdatera folk på telefon och bloggar sova lösa korsord läsa några trevliga jobbrelaterade artiklar och kanske ta itu med några av de där hobbyerna jag inte har haft tid med på ett tag!

Jag blir så trött på mig själv ibland. Men för husfridens skull ska jag åtminstone tillåta mig att göra ett försök. Det händer ju faktiskt emellanåt att jag blir nöjd med det som uträttats.

Ett rum

En vänjer sig. Till exempel är det tydligen så lätt att vänja sig vid att bara ha ett rum som är ens eget att det är svårt att förstå att det går bra att ta för sig av hela ens nya, egna lägenhet.

Nu är det i och för sig officiellt en etta jag har, men den är så stor att det utan svårigheter blev en tvåa av den så snart jag ställt sängen i det underliga matrumsliknande utrymmet bredvid köket, som är stort nog som kök och matplats ändå.

Det egentliga rummet fylldes med grejer, fungerade bra som byggplats för möbler och har med tiden blivit lika färdigt att bo i som övriga delar av lägenheten. Men vad ska jag nu ha det till? Eftersom jag tillbringar större delen av min lediga tid sovande eller pysslande med matrelaterade aktiviteter blir det i stort sett bara att jag går in i Rummet för att justera persiennerna med jämna mellanrum. Det tycks vara lite som forna dagars finrum, det vill säga något som bara används vid högtidliga tillfällen.

För att råda bot på detta ägnade jag fredagskvällen åt att iordningställa det sista i min fina arbetshörna. Fast den enda datorn som är framme står fortfarande på köksbordet, så gissa en gång var jag sitter!

Jaja, kanske får jag en anledning att testa min nya, fina soffa när jag väl skaffar mig en tv. Om jag inte ställer den senare i köket, förstås. Det är ju så praktiskt att ha allt på samma ställe.