Tisdagen i Linköping

Jag är alltså i Linköping och gästspelar som student ett tag igen. Och på ett par dagars besök hade jag tänkt klämma in det mesta man ska klara av som student och lite till. Först och främst var jag tvungen att hitta en ny skolväg, men det var enkelt och blev en skön förmiddagspromenad genom T1 och Vallaskogen.

Världens bästa handledare tog emot mig som om jag varit en återfunnen förlorad son, och inte en student som två gånger misslyckats med att slutföra sitt uppsatsarbete. Bortsett från en som vanligt givande och uppmuntrande handledning fick jag karriärstips, vi odlade våra gemensamma intressen (som bland annat inkluderar gamla gruvor) och surfade teknikhistoriska snyggfoton, jag delade med mig av bussreseerfarenheter och fick själv en fint signerad bok av honom, där mitt eget tidigare arbete stod med i referenslistan. Det var ju inte precis dem sämsta sporre man kunde få att satsa järnet på den fortsatta forskningen!

Lunchen intogs på ett av stans finaste hotell. Maten var helt okej, men det var efterrätten som var den stora behållningen. Orutinerat nog hade jag lämnat kameran i bilen. Mobilfotot jag tog kan naturligtvis inte göra konstverken rättvisa på något sätt, men ni kanske kan utgå från det och sedan använda er fantasi.


Det såg så enormt lockande ut när jag såg folk komma med sina fat från dessertbuffén, och i sådana fall brukar jag nästan alltid bli besviken, men den här gången var det mesta jag smakade exakt så himmelskt gott som det såg ut att vara. Ujejuj. En tisdag!

Alla dessa trevligheter gjorde att jag för en stund glömde den magvärk som dykt upp nästan i samma stund som jag kom till Linköping. Det är helt sanslöst. Nu har jag ju åkt hit alldeles frivilligt och glatt, i ärenden jag har sett fram emot, och ändå mår jag uppenbarligen fysiskt dåligt av den här stan! Nåväl, jag vet ju att jag snart ska åka hem ... öh, till Göteborg igen, så det går nog snart över ändå.

Jag lyckades också lämpligt nog tajma mitt besök så väl att jag fick möjlighet att gå på årets spex när jag ändå var här. Spex är en av de studentikosa företeelser som jag faktiskt verkligen gillar, och för det mesta lever de också upp till mina högt ställda förväntningar. Den här årgången tillhörde väl kanske inte de bästa jag har sett, men en trevlig kväll blev det absolut!

Bussblogg

Jag har aldrig bloggat från en buss förut, så bara för att jag har chansen nu måste jag förstås testa.

Till vänster har jag Vättern, där jag misstänker att Visingsö finns kvar någonstans i dimman. Bakom mig sitter något högstadiebarn som ideligen rycker och sparkar i mitt ryggstöd. Framför mig sitter en tjej som spelar Nintendo DS (heja!). Snett framför mig till höger sitter en kille som är läskigt lik min kusin.

Och jodå, nu har även jag fått se snö. Det räcker visst med att lämna Göteborgs innerstad för att hitta vintern, men sådant vet man ju inte om när man bara går omkring där isolerad från omvärlden på sina kullerstensgator mellan höga hus dag efter dag.

Två av varje

Jag har pluggat med två helt olika inriktningar, med två betygssystem, tagit två sorters studielån, fått två slags högskolepoäng. Och jag tänker absolut plocka ut två examina, på ett eller annat sätt (det finns alltid två att välja mellan!).

Som om det inte vore nog ska jag nu börja leva dubbelliv. Jag ska plugga vid två olika universitet samtidigt! Det blir två språk, två uppsatser, två städer, två lägenheter som inte är mina, två familjer, två ... ja, ni fattar. Och dubbla kåravgifter, inte riktigt dubbelt så många plastkort i plånboken (men närapå känns det som), fast det administrativa pysslet i början av terminen har varit flerdubbelt så omfattande som vanligt.

Detta var alltså min hemliga plan. Så alla som genast gissade att jag skulle flytta tänkte ju logiskt, men var ändå inte i närheten av storheten i mitt beslut. Nu känns det väl i och för sig inte längre som så mycket till avslöjande. De flesta som känner mig väl har hunnit få reda på det, och de som inte känner mig kanske inte ens förstår vari överraskningsmomentet ligger, speciellt inte när jag redan besökt Linköping två gånger på kort tid. De som har följt mig under de senaste åren har dock många gånger hört mig förbanna denna stad, och inför dem blev det ganska effektfullt att formulera nyheten som "jag ska börja plugga i Linköping igen".

Faktum är att det ska bli ganska trevligt att för ett slag komma tillbaka både till LiU, min gamla favoritinstitution, korridorer jag hittar i och lärare jag känner igen. Och Linköping. Jag behövde bara lite tid, och hjälp av Göteborg, för att komma till den här punkten.

Nu ska jag skynda till bussen. Där nöjer jag mig ändå med en och samma för hela sträckan.

Gå och kolla på saker

Förresten, jag var på stadsmuseet igår. Nytt årskort införskaffat, nytt museiår påbörjat. Gött.

Okej, jag fattar

Mamma såg att jag längtade hem och var omtänksam och skickade lite snö. Foto: Mamma.

Min tredje hjärnhalva

I över ett dygn var jag ofrivilligt ouppkopplad fast jag var hemma i stan. Det var en pärs, för det blir sådana gånger så plågsamt uppenbart hur beroende jag är av information och kontaktvägar över nätet. Men jag överlevde. Även det som kunde ha blivit en kommunikationsmässig storkris löste sig och dagen räddades. Och nu är nätet tillbaka och jag fungerar igen. Puh!

Påminnelse om den där andra världen

Stellan är i Faaalun (tjockt l!) och nämner just nu ofta ordet snö. Och trots att jag trivs bra i lågskor och inte alls vill missa det liv som pågår hela tiden här i Göteborg, så får jag faktiskt lite hemlängtan. Det känns nästan som om jag befinner mig på andra sidan jorden.

Lite mindre likgiltig

Nej förresten, nu lyssnade jag på de små låtsnuttarna som finns på nätet i alla fall, och jag får erkänna att fem av åtta låtar nog eventuellt skulle kunna falla mig i smaken. Så lite spännande blir det nog att titta i alla fall.

Likgiltig

Det känns inte som om jag bryr mig så där fasligt mycket om melodifestivalen längre. Förra året missade jag en hel kvart av den totala sändningstiden utan att världen gick under. Och nu orkar jag knappt ens förhandslyssna på veckans tävlingsbidrag. Men jag försöker i alla fall hänga med lite i schlagerbloggarna, fast de är så många och uppdateras hela tiden, vilket gör att man inte hinner göra mycket annat om man försöker läsa allt.

Undrar om det är jag eller själva festivalen som har blivit för stor? Det är lite sorgligt. Jag får nog ta och tröstlyssna på lite 80-talsschlager en stund.

Tänk om

Nu kommer saker så där plötsligt och oväntat igen, fast det egentligen är sådant jag brukar gå och vänta på länge. Det är ju snart bokrea, till exempel.

Och idag hittade jag GU:s nya utbildningskatalog. Den ser ut ungefär som på bilden. Alla de små prickarna är pyttepyttiga foton av studenter. Jag hittade omedelbart mig själv på flera ställen.


Man kan också titta på studenter här. Ni som känner mig eller i alla fall känner igen mig till utseendet hittar mig nog själva. Till er andra kan jag ge tipset att leta efter den person som ser absolut töntigast ut av allihop. Det är jag.

Strategier

Pinglan inte bara ringde. Hon dök upp också. Fast det hon sa när hon ringde var att hon absolut inte skulle hinna träffas medan hon var i Göteborg den här gången.

Så hon kom förbi ett tag, pratade, läste vad jag skrivit om henne och inspekterade min garderob.

Sedan rusade hon iväg och glömde det hon troligen hade kommit för: att försöka dra ur mig den hemlighet jag antydde igår men vägrade säga något mer om på telefon. Eller om det kanske ändå var med flit?

Nu måste vi ses snart igen. Smart uttänkt av oss.

Skönhet i vardagen

Jag gjorde en ny onsdagspromenad till vattentornet i Slottsskogen (fast det där med onsdag var oplanerat, och ja, själva promenaden också faktiskt). Utsikten var förstås en aning bättre så här års, utan löv på träden, men fortfarande inte så bra att jag skulle räkna det som en utsiktsplats. Så där blir det inga poäng och topplisteplaceringar. Däremot är det en av de bästa sagomystiska platser jag har sett på länge, och den får mig att vilja spela Ico.

På hemvägen hittade jag böcker som låg utplacerade på elskåpen på Fjärde Långgatan. Det är en sådan där sak som säkert vissa människor skulle förfäras över, men jag tycker att det är vackert. Det är stor skillnad på nedskräpning och att framkalla leenden hos stressade stadsmänniskor en grå vardagseftermiddag. Sådant, vill jag inbilla mig, kan göra världen till en lite bättre plats.

Men nu har det börjat snöa, och då finns nästan inget bättre än att krypa in i sin lilla ombonade håla, sitta där i värmen och skumrasket och iaktta snöfallet genom fönstret.

Ett vykort går också bra

Pinglan ringde och hade saker på gång som vanligt.

- Du får inte bli arg på mig.
- Jag blir väl aldrig arg på dig!
- Nej, men ... jag ska åka till Island nästa vecka.

Naturligtvis blev jag inte arg för det. Alla människor verkar ju vilja åka till Island, och det med all rätt. Det är klart att man ska åka dit om man har möjlighet och vill.

Ännu mindre anledning att bli arg hade jag väl när hon nu dessutom ringde för att fråga om hon skulle köpa med sig några böcker eller tidningar eller så åt mig.

- Öhh ...
- Ja, alltså, om det är nåt du vill ha från Island så säg bara till!
- Jo, men okej. Ett jobb, kanske en lägenhet och så någon trevlig islänning i lämplig ålder. Det vill jag ha.

Nu är det snart på liv och död igen

Så har Göteborgs melodifestivalsvecka inletts, och stan är så trevligt draperad med melodifestivalsflaggor. Det är väl antagligen allt jag kommer att märka av det hela fram tills jag slår på tv:n på lördag. Men jag vet om det i alla fall.

Vuxendag

Jag gick upp för mig extremt tidigt för att sedan åka till skolan på en grej som visade sig vara avklarad på några minuter. Men då kan man ju tänka sig att jag skulle kunna få mycket gjort under resten av dagen. Och ja, hittills har jag hunnit klara av en veckas hushållssysslor, ett besök på bibblan, planeringschattande och bokning av biljetter, lite mejlande och så har jag till och med kostat på mig att se på super-G på tv.

Nu säger ni att det där ju bara var det hushållsnära och administrativa arbetet samt något slags nöje, och var är jobbet mitt i allt detta? Då säger jag att en normal vardag brukar jag komma igång med sådant vid 17-tiden eller så. Jag har alltså mer än en hel arbetsdag kvar fortfarande. Den här dagen har onekligen potential att bli en riktig vuxendag. Det är lite som prao, eller något.

Jag kanske till och med får för mig att gå och lägga mig före midnatt! Men dessförinnan ska jag förstås se på Rapport med A-ekonomi.

Solljussamlande

Sådär, idag har det sett ut som jag vill ha det: soligt, frostigt, blått. Ja, rätt generellt färggrant. Eftersom jag sett nytt igår kunde jag idag njuta av en favoritpromenad och titta på snygga hus mot blå himmel, blå älv mot blå himmel och allting annat som såg så fantastiskt bra ut mot den här sanslöst blå himlen.

Piggt hus och blå himmel.

Lite frostigare blått, men solen värmde faktiskt ändå.

Det här paret flöt stillsamt ut mot älven, och kanske senare mot havet?

Hemma lyste solen på färgglada tulpaner, dock inte mot blå bakgrund.

Ingen match utan snödrivor

Göteborgskusinen har visserligen redan rapporterat att hon sett snödroppar i år, men när jag själv såg de första för säsongen blev jag visst ändå så till mig att jag inte kunde hålla i kameran ordentligt. Kan vi säga.

Utsiktstoppen: "Utsiktsplats" i Vasastan

När jag var uppe i Landalabergen och stod och tittade på kartan upptäckte jag något som är helt obegripligt att jag inte har sett tidigare, som jag har studerat kartorna över Göteborgs innerstad! Bara en kort bit därifrån, och också bara en kort bit hemifrån mig och nära gator jag promenerat på ett antal gånger fanns en liten grön, nästan rund yta på kartan, benämnd "Uts.pl.", vilket absolut var fullt läsbart. Det finns ingen rimlig förklaring till att jag inte har sett detta tidigare.

Givetvis gick jag omedelbart dit. Men speciellt efter utsiktsupplevelserna jag precis haft var det här en besvikelse. Utsikten var ganska dålig, till och med så här års. Att platsen är utsatt som utsiktsplats på kartan, när så många mycket bättre ställen inte är det, är ju nästan lika konstigt som att jag inte lagt märke till den på kartan förut. Att jag inte lagt märke till den i verkligheten är ändå ganska förklarligt, insåg jag snabbt.

Kanske ville man bara fylla kartytan med något. Tja, då kunde de väl ha skrivit dit namnet på parken, för en park, eller kanske snarare lekpark, är väl mer vad det är.

Utsikten. Och inte minst parken. Den låg förstås i skugga här och kom säkert inte heller till sin rätt idag.

Lite intressant var det ändå här. Utsiktsplatsen befann sig nämligen uppe på en liten stenplattform, som man kom till efter att ha gått in genom en järngrind och krånglat sig runt lite buskar och uppför en extremt smal stentrappa. Sådant gillar mitt barnsliga och sagotörstande jag. Det var också behållningen med den här tydligen namnlösa utsiktsplatsen.

Utsiktstornet. Med klotter, givetvis.

Grinden. Med gnissel, givetvis!

Jag ska väl sätta lite poäng ändå:

Personliga erfarenheter av platsen: [2]
En poäng för järngrinden och en för stentrappan.

Tillgänglighet: [5]
Lättare än man tror att komma till. Stället bara ligger där, det gäller bara att fatta vad det är man ser.

Utsiktskvalitet: [2]
Ja, någonting ser man ju ändå.

Trängsel: [3]
Jag slogs faktiskt om utrymmet med ett par av folket som var uppe vid vattenreservoaren tidigare, men här vann jag! Annars var det hyfsat lugnt just vid det här tillfället.

Picknickmöjligheter: [1]
Om man är desperat, möjligen. Det finns bänkar att sitta på till exempel.

Totalpoäng: [13]
Här kan man kanske passa på att passera på en promenad, och som park är det ett ganska intressant ställe, men utsiktsplatser finns det många bättre i närheten.

Utsiktstoppen: Landalabergen

Det var sol och söndag och äntligen läge att ta med sig kameran ut. Fast så här års finns det ju egentligen inte mycket att fota ute. Såvida man inte hittar ett nytt, spännande ställe kanske? Och efter att ha bloggat om utsikter igår och sett skidåkare skejta uppför backar idag kände jag att mina ben ville ta mig uppåt. Faktiskt fanns det ett område i närheten som passade alldeles ypperligt för den här dagen, nämligen Landalabergen, där jag mest bara har passerat lite snabbt fram till idag. Så dit styrde jag stegen.

Där fick jag snabbt syn på ett intressant torn som stack upp över buskagen, och som jag efter lite googlande inser är ännu något slags vattentorn. Vad snygga de är i Göteborg! I alla fall om man kunde bortse från allt klotter.

Jag var inte precis ensam om att ha sökt mig upp till Landala vattenreservoar denna eftermiddag. För att kunna fota och titta på utsikten från de bästa ställena fick man nästan stå på kö, men solen värmde skönt så det var mest trevligt att stå ute på klipporna och ta det lugnt.

Tänk om man skulle bo här. Och kunna kliva ut genom den här tjusiga dörren ...

... för att mötas av den här kanske ändå snäppet tjusigare utsikten!

Utsikten var nog över genomsnittet även för denna stad, speciellt utan grönska på grenarna. Extrapoäng för att man härifrån faktiskt ser mitt fönster. Hmm, det måste ju betyda att man även ... ja, väl hemma inser jag att jag har tittat mot den här utsiktsplatsen i stort sett varje dag under ett års tid utan att den för mig har varit mer än det enda spår av natur man kan skymta från mitt rum. Nu när jag vet kan jag plötsligt också se toppen på vattentornet. Å andra sidan tog det ju tio månader innan jag fattade att jag kunde se Lisebergstornet från mitt fönster, så jätteunderligt är det ändå inte.

Nänä, inga pilar här inte. Ni får hitta det själva!

Mys- och mystikfaktorn sänktes förstås av närheten till fula höghus, närvaron av en massa klotter och skräp samt förstås trängseln. Antagligen är det lite mer spännande här om man går hit vid något annat tillfälle än en solig söndagseftermiddag.

Och så poängen:

Personliga erfarenheter av platsen: [3]

Tillgänglighet: [4]

Utsiktskvalitet: [4]

Trängsel: [2]

Picknickmöjligheter: [3]

Totalpoäng: [16]
Den låga poängen förvånar mig lite, med tanke på vilket intressant ställe det ändå är. Tillgängligheten är antagligen platsens stora för- och nackdel. Hade det inte varit så skräpigt och söndersprunget hade det varit väldigt fint här. Men det är definitivt ett ställe värt att återkomma till.

Sköna söndag

Det är lätt att tro att SM-skidåkning ska vara lite tråkigare att titta på än världscuptävlingar, men som omväxling är det perfekt. Jag är van vid att heja på alla svenskar och har många, många favoriter, så en sådan här dag kan jag ju knappast bli annat än glad och nöjd.

Och det är förresten den bästa sortens vintersöndag med massor med sport på tv, sol och lite lätt kallt ute och tillräckligt med ledig tid för att man själv ska hinna njuta av allt!

Februari har börjat bra i år.