Plötsligt i Lund

Tja, så plötsligt i Lund är det ju inte. Jag har varit här hela veckan, precis som vanligt. Men tanken var också att åka hem till Göteborg precis som vanligt när det blev fredag eftermiddag. Så jag flexade ut, flaxade hem till hyresvärden -- och hittade strax därpå ett sms som inom en halvtimme hade lett till att jag tvärt kastat om mina helgplaner.

Nu var det väl inte mycket till planer jag hade. Jag skulle mest njuta av att komma hem. (Och hetsa runt och fixa och dona hela lördagen, förstås.) Så det var ganska lätt att tänka om.

Det må ha kommit plötsligt och det må medföra en del små logistiska krångligheter, men på det stora hela innebär det här ju att jag också fick en massa oplanerad fritid som jag inte kan göra så mycket annat med än att fylla med det som känns intressant för stunden.

Så då kanske jag gör det.

Ordning på torpet: internet (m.m.)

Även om jag inte är hemma bland mina saker har jag ju tillgång till min (ena) dator, och den ska inte glömmas bort i sammanhanget. I synnerhet inte med tanke på att en stor del av livet levs med den som hjälpmedel och följeslagare och att de tillgångar jag samlar på mig i allt högre utsträckning blir digitala. Här finns med andra ord en hel del att hålla efter och städa med jämna mellanrum.

Bortsett från vanlig städning av skrivbord, mejlmappar och då och då en allmän genomgång av filer och program kan det ibland vara bra att se över allt det där som inte riktigt syns men som faktiskt ändå på ett sätt ligger och skräpar. Så det är dagens rensningsprojekt.

Jag börjar med att gå igenom gamla registreringar på sociala webbplatser, som i själva verket visat sig inte bidra med något socialt alls. En del är riktigt svåra att avregistrera sig från, men inte desto mindre viktiga, resonerar jag. De kan faktiskt utgöra en säkerhetsrisk, och det är väl bara dumt att låta outnyttjade konton ligga och skräpa, så det får vara värt lite trixande för att bli av med dem.

Samtidigt ser jag till att plocka bort bokmärken (och med det menar jag till exempel "favoriter", för er som inte förstår vad jag syftar på) för dessa sidor. När jag ändå håller på rensar jag bort andra inaktuella bokmärken, både sådana som inte längre leder någonstans och sådana som jag bara inte behöver. Dessutom passar jag på att logga in på en del webbplatser tillhörande företag där jag fortfarande är kund, men där jag tycker att jag behöver justera inställningarna för mejlutskick och dylikt. Inga onödiga mejl! Där sparar jag lite tid som annars skulle ha gått till att kolla och slänga ointressanta mejl senare.

På sistone har jag också sagt upp tjänster och medlemskap och annat sådant som jag inte använder och mest bara retar mig på att det tar min uppmärksamhet i anspråk. Det är en sådan befrielse att sedan kunna arkivera det som måste sparas av dokumentation och rensa ut allt därutöver.

Så. Nu kommer jag egentligen in på ett sidospår, men det är angeläget, så jag drar vidare in på det.

Ett problem som jag fortfarande inte tagit tag i, men som jag gått och tänkt på i flera år och verkligen tycker känns viktigt, är detta med att ha en genomtänkt åsikt om och plan för vad jag vill ska göras med min nätnärvaro när jag dör (och det kan ju de facto hända även när man är relativt ung). Jag vill inte att mina efterlevande ska få större besvär än nödvändigt med att plocka upp efter mig. Detta tar sig delvis uttryck i att jag varken vill samla på mig en massa materiella tillgångar att röja undan eller skulder att betala, men också i att jag tycker att det inte ska behöva undras och fattas beslut.

Jag vill kunna säga att händer det mig något så är allt detta ordnat, att här finns inga (eller åtminstone få) lösa ändar och ouppklarade affärer. Min vilja är anmäld dit och dit och beträffande allt jag hade på gång (hemsidor, sociala medier, företagskontakter, personliga relationer och så vidare) hittar ni instruktioner och inloggnings- eller kontaktuppgifter där och där. Som sagt har jag inte kommit så långt än (bortsett från att jag sedan länge sett till att min vilja finns registrerad i donationsregistret), men jag hoppas verkligen hinna ta itu med allt i god tid innan det behövs. Tills vidare tar jag tacksamt emot era tankar, önskemål och tips kring detta.

Inget onödigt krafs

Min standardfras inga onödiga prylar har förstärkts och blivit mer och mer av ett motto i form av inget onödigt krafs. Och i takt med att nästa flytt närmar sig, om än fortfarande utan exakt destination eller datum, kommer mina rensningar och röjningar att utökas på samma sätt som de gör inför varje flytt.

(Hjälp, jag har ju faktiskt flyttat fyra gånger under åren 2007 till 2011! Varje gång har jag längtat efter det och varit eld och lågor beträffande planering och förberedelser. Fast nu? Inte så värst. Dock kommer förmodligen utrensningen att eskalera ytterligare tack vare detta, för orka packa en massa prylar!)

Eftersom detta med ordning och reda, lean, 5S, ljust och fräsch och allt vad man nu kan relatera till det här området är tämligen aktuellt (för en del för att det är trendigt, för andra snarare för att de kanske precis håller på att bli medvetna om vilka de egna fördelarna skulle kunna vara med en strukturering av materiella och andra tillhörigheter) tänkte jag försöka blogga en del om det.

I bästa fall blir det något av en serie med konkreta tips, samtidigt som jag som vanligt bara berättar om vad jag pysslar med. Däremot avstår jag från att göra det till en uttalad bloggserie av typen "veckans rensning", eftersom jag vet att de där inläggen kommer att dyka upp rätt oregelbundet. Det beror ju helt enkelt på när jag får tillfälle att genomföra några räder bland mina grejer, det vill säga när jag är på samma plats som det som ska rensas i och dessutom har tid att göra det, vilket låter lättare än det i praktiken är när man veckopendlar.

Saluhallen (fortfarande i Lund)

En dag tittade jag in i Saluhallen på väg hem från jobbet. Precis som "alla" saluhallar av rang håller den tydligen på att byggas om, renoveras, piffas till eller vad vet jag, men i alla fall var delar av den en byggarbetsplats. Det övriga jag hann se under den minut jag svischade igenom byggnaden var några restauranger (eventuellt inte för mig?), ost, fisk (fast den kände man som vanligt främst lukten av) och vin (i form av Systembolaget).

Så tja, ska man imponera på mig som bott mitt emellan tre förstklassiga saluhallar i Göteborg får man nog ta och piffa färdigt och erbjuda lite mer ätbart eller i alla fall lockande. Typ nötter. Jaja, fisk och allt sådant där är förstås också helt okej, men jag vill att det ska vara ett större utbud i en saluhall om det ska vara värt en turistsväng dit. Och det är ju för att turista man går dit, eller hur?

För säkerhets skull gick jag in en sväng till en annan dag, men det blev ungefär likadant. Jag gick så fort att det omöjligt borde gå att skriva så mycket som jag redan gjort om upplevelsen. Nej, nej, dåligt av mig. Jag gör ett nytt försök när förutsättningarna verkar mer gynnsamma (vilket jag ser nu borde vara redan om en vecka!).

Här kommer ett par exteriörbilder ändå:

Saluhallen från ett håll.

Och från ett annat håll. Jag misstänker starkt att detta räknas som huvudentrén, även om den inte syns för alla bussar och hamburgare.

Undersökande söndagspromenad i Lund

Först var det rätt grått och ruggigt. Sedan träffade jag en gammal god vän hemifrån Falun över lunch. Det blev nästan som en dejt. Vi hade inte setts på åratal (eftersom hon ju var den där galna kvinnan som flyttat ända ner till Skåne av alla ställen), så lite nervöst var det ju innan vi hittade varandra på mötesplatsen. Och sedan följde den vanliga dejtritualen. Försöka prata medan man går och letar efter ett bra kafé, sitta och äta och prata, och prata och prata, för att avrunda med ytterligare en promenad på måfå medan man pratar lite till. Det som däremot gjorde det här till något bättre än en vanlig dejt var att det tydligen gick alldeles utmärkt att ta upp vänskapen där vi lämnat den, eller snarare där den råkat hamna efter våra respektive livs kringelikrokar sedan senast. Det var riktigt uppfriskande.

Under tiden blev även vädret så uppiggat att jag, sedan jag blivit ensam igen, kunde passa på att ta en sådan där långpromenad som jag inte hann med igår. Jag tyckte att det var hög tid att jag såg något annat än bara det idylliska, gatstensbelagda centrum jag rör mig i till vardags. Så nu spanade jag först in en del bostadsområden lite västerut och lite norrut. Och så blev det några sevärdheter på det.

Här har jag gett mig ut och upp bland hundrastande motionärer på ett gammalt sopberg, numera känt som Sankt Hans backar. Utsikt, man tackar! Man märker att det är platt när man kan gå uppför en "backe" och sedan se miltals i nästan alla riktningar.

Jag såg Öresundsbron! Tyvärr var den åt samma håll som solen, bara.

När jag gick vidare spanade jag in detta monument, som enligt åtminstone min turistkarta går under det fantasifulla namnet "Monumentet". "Försonade efterkommande reste minnesmärket", minsann! Undrar just hur försonade de kände sig, med tanke på hur många som än idag (visserligen främst på skoj, men inte helt ogrundat) gärna gör lite skillnad på Skåne och Sverige.

Passerade även över Norra kyrkogården på vägen tillbaka. Jag såg i och för sig bara delar av den, men också denna verkade vara träd- och buskrik, vilket jag uppskattar. På något vis ger det mig mer sinnesfrid med lite vildvuxen och dunkel känsla än med oändliga, öppna gräsmattor på en kyrkogård.

Och så, bara för att ni förstås inte såg den på utsiktsbilden från backen här ovan, måste jag visa att jag faktiskt siktade bron även från lägenhetsfönstret när jag kom in sedan!

Kulturen

Jag hade massor med idéer för vad jag skulle göra av dagen här i Lund igår, men efter en del velande bestämde jag mig för att i alla fall börja med ett besök på Kulturen. Och det var ju tur, för där fanns så mycket att se och läsa om att jag lätt hade kunnat ägna mer än de fyra timmar de har öppet så här års åt att strosa omkring och titta på utställningar och byggnader.

Efter att ha börjat med att studera runstenar och dödskallar och läsa om alla dessa gamla hantverksyrken som jag numera stöter på till vardags i gamla texter på jobbet, gick jag länge runt ute bland husen och fick en glimt av detta gamla Danmark.

Och solen sken!

Åtminstone till en början.

När jag kom till lapidariet (stenmonumentssamlingen) hade det hunnit bli gråruskigt igen, men desto mer mystiskt så! Å, när jag blir stor ska jag ha ett eget lapidarium.

I ett av husen tittade jag på en trevlig utställning om bokkulturen, boktryckarkonsten och sådant. Fast jag märkte faktiskt av att jag inte längre alls är lika imponerad av att ha böcker från 1500- och 1600-talen framför mig, även om de förstås är helt fantastiska.

Om jag skulle klaga på något på Kulturen i Lund skulle det möjligen vara den stundom ologiska och opedagogiska ordningen på informationsskyltarna, som inte alls verkade vara placerade efter hur besökaren vanligen rör sig genom rummen. Och när de var det kunde de i stället tvinga en att läsa från höger till vänster. Detta kunde enkelt göras bättre.

Men annars var allt mycket trevligt. Jag återkommer gärna.

Hobbyer

Egentligen hade jag tänkt turistblogga nu, så här i slutet av min första lediga dag i Lund. Men det blev liksom så fullt upp med alla andra saker jag hade planerat in. Först tänkte jag att det här med att kolla in stan givetvis måste prioriteras, eftersom jag så sällan får chansen att se stan i dagsljus (och därefter även blogga om det sedan mörkret fallit), men så självklart är det faktiskt inte alls. Alla andra hobbyer slåss ju om samma dyrbara helgtimmar.

Inte för att jag begriper varför jag alls skulle behöva släpa med mig saker att sysselsätta mig med, för här finns ju avsnitt!

Avsnitt i box.

Återkommer med andra ord (hoppas jag) med rapportering från helgens stadsvandringar och dylikt.

Kattvakt var ordet

Det känns alltid lite märkligt att vara ensam hemma hos någon annan (även om jag börjar vänja mig nu, med mitt inneboende här och där). Jag antar att det finns folk som njuter av att ostört kunna snoka runt i badrumsskåp och garderober, men själv hoppas jag snarare nästan att det ska finnas hemliga övervakningskameror, så att någon kan se hur skötsam jag är.

Efter det förra kattvakteriet fick vi höra av husägarna att de knappt hade hittat minsta tecken på att någon hade varit i deras hem medan de var borta. Typ en grej hade hamnat fel i köksskåpen, och det var enbart på grund av att den hade stått i diskstället när vi kom. Så nu låter jag bli att tömma diskstället.

För nog är jag övervakad alltid. Även om de har lite olika strategier, mina kattvakter.

Strategi ett.

Strategi två.

Kattvakt

Jag vet i och för sig inte hur det var att vara kattvakt förr i tiden, låt säga på 1900-talet, och kanske är mina upplevelser inte alls särskilt representativa, men ändå, det är fasligt vad lyxiga arbetsvillkor det här kattvakteriet kan innebära!

En annan gång var det i en ny och flådig villa på en idyllisk skärgårdsö. I och för sig var vi då två personer om en katt, och nu är jag ensam i en lägenhet i centrala Lund tillsammans med två katter, men annars: mycket lika och mycket lyxigt.

Inte minst är takhöjden slående lik, med sina minst fjorton meter rakt upp till takfönstren på nästa våning (och bra akustik när man leker livligt på parkettgolvet). Och så kommer man här och möts av en kungligt proffsbäddad säng och får låna cykel och hela hushållet och halva kungariket och allt ni kan tänka er. Med en bra chans till turistande i krokarna under tiden.

Dessutom detta: Katterna som jag fått för mig skulle vara skygga, och som jag knappt räknade med att se första kvällen, har sedan jag steg in genom dörren inte lämnat min sida för ett ögonblick. Antingen tycker de inte om sin matte och husse eller (mer troligt) så är jag så lik dem att katterna genast accepterade mig som substitut. Dessutom dög tydligen min snörlekarkompetens, så jag har hållits sysselsatt ikväll, kan man lugnt säga.

Något naivt (ja, den där tidsoptimistiska sidan av mig känns ju igen från varje höst när klockan ska ställas tillbaka) tänkte jag mig hinna med lite hobbypysslande på kvällarna som blev över när jag nu för en gångs skull inte åker tåg halva helgen, men vi får se hur det blir med det. Nu är jag ju faktiskt i första hand kattvakt.

Undrar bara om jag vågar somna barfota i natt?

Hemma bäst

Den gångna fredagen var min första lediga dag från nya jobbet, och därmed fick jag en lite rejälare helg hemma. En skulle kunna tycka att det då var surt att den gick åt till att vara sjuk, men precis lika gärna kan en ju glädjas åt hur lägligt jag fick åka hem och vila upp mig i mitt eget lugna bo.

Mmm, vara hemma! Där möblerna är mjukare, maten godare och jag får bädda ner mig i soffan och se på långa rader av avsnitt av favoritserierna! Jag var egentligen inte så fasligt sjuk, lite förkyld så där, lagom vissen för att kunna njuta av att sova i min egen säng och av att bara gå hemma och dra, men samtidigt utan att den fysiska orken var mer nedsatt än att jag kunde sköta hushåll och göra allt sådant jag ville ha gjort.

Mycket, mycket gott. Nu hoppas jag att jag har laddat med hemmaenergi nog för att klara mig borta i två veckor. Det här är nämligen tänkt att bli den första veckan som jag inte ska åka hem från Lund när helgen kommer.

Mer färg

Och så lite klassiskt solig höstprakt! Här från en lunchpromenad i Botaniska trädgården i Lund.

Höstmys på kyrkogården

Jag tar några höstbilder till när jag ändå är i farten, här från mitt första snabba besök på Östra kyrkogården i Lund. Detta var en plats helt i min smak, men jag hittar inte riktigt ordet för stället. Lummigt? Mystiskt? Skräckromantiskt? Hur som helst lär jag återkomma med en mer ordentlig undersökning en annan gång. Nu: höstlöv och grå stillhet.

Höstlöven som föll i år

Som jag sa till alla tyckte jag att det var en ovanligt fin höst, sett till viktiga höstelement som färger, dofter och lövstrukturer. Om det bara var ovanligt för mig, för mig de senaste åren eller berodde på var en befann sig kunde kvitta. Huvudsaken var att jag nu hade höstlöv att njuta av.

Så, med bara knappt två veckors fördröjning kommer här några bilder som jag såg till att ta på en lunchpromenad. Det var visserligen en gråmulen dag, men trots det väldigt väl vald, för dagen efter blåste merparten av löven ner.

Jag tycker mig kunna ana att det finns många lönnar i Lund. Det uppskattar jag särskilt av två anledningar. En är att det verkar medföra att det inte finns så överdrivet många lindar som i andra städer. Lindar (precis som björkar, fast av olika anledningar) är det väl mest bara dumt att plantera i stadsmiljöer. Det skulle man förstås kunna säga om lönnar också, med tanke på den kompakta lövmatta som landar under dem på hösten och kan bli en rejäl trafikfara, men vilka löv blir inte hala av regn eller bildar drivor av blåst?

Min huvudanledning till att bli extra glad av lönnar är förstås så personlig som att jag har växt upp med en enorm lönn utanför fönstret. Den fyllde bokstavligen hela utsikten när jag tittade ut i trädgården som barn och tonåring. Under lönnen stod kaninburen. Eftersom kaninerna var ute året om och det kunde bli riktigt kallt på vintern ibland brukade vi förbereda oss inför den genom att på hösten lägga in högar av lönnlöv i växthuset. Där fick de ligga och torka och bilda ett skönt underlag för kaninerna när dessa sedan behövde en något mer tempererad rastgård under de kallaste vinterdagarna. Doften av torkande lönnlöv ger mig därför alltid mycket goda minnen och harmoniska känslor.

Mmm, jag känner doften bara av att se dem på bild!

Måste nog blogga lite nu

Jag gör ju ingenting! Det vill säga, jag gör knappt något av det jag gjorde förr. Nyss. Att jag snabbt har skaffat mig nya vanor och rutiner förvånar mig inte det minsta, för så gör jag ofta. Det kan räcka med en kortare sommarvistelse på landet för att jag ska ha ändrat både mat- och sovvanor, och kanske även intressen, när jag kommer hem. Så nej, det är inte konstigt, men jag konstaterar det nu: jag gör ju ingenting.

Det är ett intressant och på ett sätt deprimerande, på ett annat sätt befriande, faktum att jag nu förstår folk som bara skiter i allt intressant och ägnar hela sin fritid åt att titta på hjärndöda tv-program. Inte för att jag gör ens det, för det tycker jag inte att jag hinner (och dessutom vill jag det verkligen inte). Men däremot har jag den senaste tiden kommit till insikt om att jag i och med att jag nu har ett jobb, och en på så sätt mycket enkel väg till försörjning och överlevnad, faktiskt inte behöver göra mycket mer än att just sköta detta jobb. Visst, äta, sova och ta hand om den tydligen aldrig sinande administrationen får en ju göra, men sedan behövs inget mer.

Ibland känner jag att jag borde/vill/skulle kunna/saknar att virka/konstruera korsord/blogga/whatever, men egentligen vet jag inte varför, mer än för att jag ju brukade göra det och att jag tyckte att det var roligt/meningsfullt/givande på något sätt. Men sedan kommer jag på att jag ju faktiskt inte alls behöver göra något av allt det där. Det är varken nödvändigt för försörjningen, för att min kreativa sida ska hålla sig i form eller för att jag ska få tillräckligt med social stimulans. Nej, jag måste helt enkelt inte. Och eftersom jag inte tycker att jag har tid (eller är för lat för att planera in något eller sätta igång spontant när tiden infinner sig) blir det inget.

Igår upplevde jag dock den där gamla bekanta känslan av att jag skulle vilja ha en egen kanal utåt. En bra en. Med vettigt innehåll, hållbart syfte, regelbundenhet och gott om inspirerande material. Två sekunder senare påminde jag mig själv om alla dessa kanaler jag redan har men för stunden missköter grovt. Ja, bland annat har jag ju en fin hemsida med tillhörande blogg och Facebooksida. Och där händer ingenting. Inte så konstigt, med tanke på att aktiviteten där förutsätter att jag ägnar mig åt mina kreativa hobbyer för att det ska finnas något att visa och berätta. Så alltså kanske jag visst "måste" ägna mig åt mina intressen när allt kommer omkring, bara för att jag ska få stilla begäret att vara närvarande på nätet.

Alternativt kunde jag ju försöka se till att vara lite mer kontinuerlig i mitt uppdaterande av den blogg som ändå redan har ett syfte, en relativt lång historia och en läsarskara som tycks förbli trogen hur otaktiskt jag än förvaltar uppmärksamheten.

Ja. Just det.

You kick up the leaves and the magic is ... back

Plötsligt är forna tiders höstmagi tillbaka. Kanske är det så enkelt som att höstlöven i Lund är färgglada och både prasslar och doftar ljuvligt, i stället för att ligga som en sönderkörd, våt sörja på gatorna, som de brukar göra i Göteborg mest hela tiden. Eller så har det något att göra med att jag tycks ha hittat en kompis att gå till parken och vada runt i lövhögarna med.

Paraplylik i Lund

Nej, jag ska inte utvidga verksamheten, starta en filial eller något sådant. Det blir bara detta enda exemplar. För skojs skull, om man får uttrycka sig så.

Min oplanerade lördag

Efter två roliga veckor med extralånga veckoslut i Göteborg övergick verkligheten nog till lite mer av normal vardag, utan så mycket särskilt inplanerat, så den gångna veckan har jag fått tid att börja tänka på andra saker. Som på att jag faktiskt längtade hem en hel del. Till att bara vara hemma liksom. Och på hur hungrig jag hela tiden är och hur trevligt det därmed vore att äta ... både det ena och det andra.

Med tanke på mitt genuina ointresse för mat (planera, handla, laga, äta, frossa -- såå överskattat!) är det tämligen anmärkningsvärt att jag tänkt så mycket på livsmedel den senaste veckan. Antagligen beror det på att jag gör av med så ofantligt mycket energi under allt mitt tänkande på jobbet, kombinerat med att jag plötsligt ändrat mina matvanor. (Det har gått mot fler men mindre mål och i stort sett bara en faslig massa nyttigheter. Och inte ens när jag har varit och handlat så där sugen på allt möjligt har jag fallit för frestelsen att köpa skräp. Tydligen har jag dresserat mitt sockersug väl vid det här laget, trots att min hjärna i samma veva verkar ha börjat bli som folk.)

Hur som helst.

Jag har nu tänkt mig en helt ledig och skön lördag med minimalt planerat. Fast som vanligt när jag ska vara ledig tänker jag att jag ska hinna allt slappt och roligt jag kan komma på under denna begränsade tid jag har till förfogande. Och då närmar det sig snarare en att-göra-lista ändå, om än med nöjen.

Sova ut. Äta gott. Umgås med Mario. Se si och så många avsnitt av si och så många serier. Kanske virka lite? Jobba med andra hobbyprojekt. Bla, bla.

Ska sanningen fram brukar jag inte känna mig särskilt nöjd med helt lediga och slöa dagar (såvida jag inte är sjuk eller det är OS på tv, typ), så jag kanske måste se det som att jag betar av ledighetsaktiviteter för att jag ska känna att helgen har varit givande.

Men ändå: så himla typiskt mig. Så nu ska jag koppla ner och koppla av en stund. Helgmyset börjar -- NU!

Höstdagar

Det har varit två helt fantastiskt fina höstdagar i rad. Tror jag. Det har i alla fall känts så när jag har gått hem från jobbet. Så där som att det vore vansinnigt skönt att ta långa promenader, upptäcka nya ställen, njuta av hösten och annat vackert och kanske fota lite.

En borde verkligen passa på.

Om jag bara inte ständigt tycktes vara på väg någonstans, inbilla mig att jag har lite bråttom eller ha tråkärenden att uträtta och en massa grejer att bära på!

Jag borde kanske gå ut på lunchen och dra i mig lite solljus? Fast då måste jag förstås jobba längre på eftermiddagen, och jag är ju redan kvar längre än de flesta andra under veckans första dagar, bara för att i slutet av veckan kunna gå tidigare och jäkta till tåg och sådant.

Men snart är det mörkt mest hela tiden. Då slipper jag gräma mig mer över felprioriteringar gällande mitt utnyttjande av dagsljuset. Ha!

Hur som helst var det trevligt att den här gången varken behöva resa eller komma hem i regn.

Den enskilda människans påverkan

Läser i tidningen att Liseberg har haft färre besökare i år än förra säsongen. Inte hade jag väl kunnat ana att det skulle ge en sådan effekt, och till och med bli en nyhet, att jag lät bli att gå dit den här sommaren. Men nu känner jag mig så där betydelsefull igen.

Precis som varje vecka?

Precis som förra veckan tog jag redan på torsdagen tåget mot Göteborg. Precis som förra veckan gick jag alldeles för tidigt till stationen (man måste ju ha goda marginaler ifall det är kö till biljettautomaterna eller något ännu värre). Precis som förra veckan ledde det till att jag i onödan fick promenera med min packning i regnet, eftersom det upphörde strax innan jag kom fram till stationen. Precis som förra veckan var det dock ösregn när jag klev ut igen i Göteborg.

Och precis som förra veckan ser jag mycket fram emot veckoslutet här, som ser ut att kunna bli både lärorikt och erbjuda intressanta och trevliga möten med gamla och nya bekanta.

Dessutom ska det -- även denna vecka -- bli riktigt gôtt att sova i min egen säng!

Tre årstider

Även om det fortfarande meteorologiskt sett är sommar i Lund börjar det se lite ut som höst även här. På sina ställen kan man till och med gå och sparka i små samlingar av nedfallna, gula lönnlöv.

Men det här känns väl en aning vårlikt, eller?

Stadspark i skymningsljus

Nu (och det var väl på tiden, kan man tycka) har jag även tagit en första titt på Stadsparken här i Lund. Eftersom det började bli skumt redan när jag gick ut tog jag inte ens med mig kameran. Det är med andra ord naturligt att fråga sig varför jag alls ska blogga om stället innan jag har något att illustrera mina iakttagelser med, men som det ser ut nu är chansen liten att jag lyckas ta mig dit i fullt dagsljus på den här sidan vintersolståndet, så då är det ändå bättre med några första intryck än inget alls, tänker jag.

Jag har hunnit passera parken på åtminstone ett par sidor tidigare och då inte sett så mycket av den, så jag blev faktiskt lite överraskad av att den är så pass stor som den är. Och pampig. Utan att alls ha granskat några detaljer vet jag redan att det finns mycket att återkomma till och undersöka vidare.

Nu drev jag mest omkring på de mycket breda och mycket tätt liggande parkvägarna, som verkade finnas i en oändlig mängd och bara avgränsas av så mycket icke-väg som behövdes för att de inte helt och hållet skulle flyta ihop till en enda stor grusplan. Okej, okej, det fanns gräsmattor också, men hur som helst slogs jag av hur öppet det kändes nästan överallt, trots att det faktiskt stod en hel massa fina träd över större delen av parken. Det kändes ... udda. Fast parklikt, och därmed tämligen tjusigt.

Jag såg fontäner, en fågeldamm, många inbjudande parkbänkar, spännande stenlagda små gångar som försvann in i mörka buskage, fina byggnader (ett observatorium!) och en hel del annat som låter en ana att man kan få anledning att gå dit i diverse olika ärenden och sinnestämningar.

Visst, joggar- och fågeltätheten var väl kanske en smula hög för min smak, men kommer man dit på en annan tid på dagen och året misstänker jag att det kan se helt annorlunda ut. Tills vidare kan jag bara drömma om att en dag få ströva i Stadsparken i varmt solsken och slå mig ner på en bänk och studera folklivet och grönskan.

UB

En annan dag fick jag, som en del av min utbildning i jobbet, en alldeles egen guidad tur på universitetsbiblioteket (UB). Under ett par timmar visades jag runt i en värld bakom kulisserna som jag aldrig hade kunnat föreställa mig.

Naturligtvis fotade jag inte. Förresten var jag fullt upptagen med att hänga med i vindlande trappor och genom mängder av låsta dörrar, så tanken slog mig inte ens. Ni får helt enkelt tro mig när jag säger att jag var Alice i Underlandet för ett tag.

Här är i alla fall den tjusiga byggnaden sedd utifrån.

Jag har aldrig sett något liknande i hela mitt liv. Och så vitt jag förstår finns stället på riktigt, så det bör gå att återvända dit fler gånger.

Hoppas att det här jobbet fortsätter att vara lika magiskt ett bra tag till, även om jag kan tänka mig att det är ganska trevligt att vara hemmastadd i dessa miljöer också.

Botaniska (Lundversionen)

En eftermiddag, när det visserligen blåste halv storm men också var vackert soligt, passade jag på att ta en sväng genom Botaniska trädgården efter jobbet.

Att jag skulle börja jämföra den med Göteborgs motsvarighet var naturligtvis oundvikligt, men jag försökte trots allt låta bli. Fast okej, den här är mindre, men eventuellt finare. Eller nej, men lika fin. Tror jag. Kanske påminner den snarare mest om Trädgårdsföreningen, om man nu ska jämföra med något i Göteborg. Men strunt samma. Det här är ett helt annat ställe, det är fint och jag skulle egentligen kunna promenera där på lunchen varje dag om jag ville, vilket är allt som betyder något just nu.

Det var fortfarande mycket som blommade, men jag finner ju ro i att titta på så mycket annat också, och det fanns det här (även om jag tills vidare fick nöja mig med att se växthusen från utsidan).

Där fanns sten, bland annat. Jag har aldrig förknippat Skåne med sten, men inte mig emot. Jag är som bekant mycket förtjust i allt från grus till hela berg.

Och vatten! Man får inte vara alltför nogräknad när det gäller sådant på det här stället, men går jag med på att traska runt en damm för att få sinnesfrid så vet jag nu var jag kan hitta vatten även i Lund.

Turistvänlig bebyggelse

Alltså. Husen i den här stan är ju faktiskt inte av denna värld!

Och det gäller oavsett om de ser ut så här:

 

... eller så här:

Just nu är det väldigt mycket hjärta Lund här. Å andra sidan har det knappt börjat kännas något av att det är höst än, så jag vet att jag inte borde säga för mycket. Men hur som helst är det alltid trevligt att komma till ett nytt ställe under en gynnsam årstid, så att man kan få sig ett gott första intryck av stan att gå och suga på ett tag.

Bokmässan 2012, del 4

Inget onödigt krafs. Det var riktlinjerna jag gav mig själv inför tre dagar på bokmässan. Jag tycker själv att jag klarade det rätt bra. Jag tog inte reflexmässigt emot alla flygblad som sträcktes mot mig, jag plockade inte gratisprylar i parti och minut och jag handlade bara sådant jag kände ett behov av.

Här har ni resultatet dag för dag:

Dag 1: en liten, liten chokladbit (från kaffet vid lunchen) och en ännu mindre pärla som jag fick av Världens Sötaste Unge.

Dag 2: gratisprylar valda med stor omsorg. Bokmärke och almanacka.

Dag 3: tidskrifter, sudoku, böcker och en liten Kiki-plastfigur. Okej, böcker säger jag ju att jag inte ska ha fler, men läsning har jag numera lite behov av, till tågresor och ensamma måltider i Lund. Fast den översta boken är på nästan 1000 sidor, så bara den lär väl hålla mig sysselsatt i ett halvår. Den lilla Kiki är dels ett bidrag till min gamla (i stort sett vilande) plastfugursamling, dels tänkt som uppmuntran till mig själv ifall jag någon gång skulle känna mig ensam och vilsen i en ny stad.

Bokmässan 2012, del 3

Var höll alla människor hus när det var svininfluensa i farten och världen svämmade över av folkbildande information om hur man begränsar smittspridning?

Varför är det till exempel så få människor som verkar ha fattat det här med att man hostar och nyser i armvecket? Inte rakt ut i luften på folk omkring en. Och helst inte heller i handen.

(I synnerhet som de flesta är högerhänta, och därmed troligtvis reflexmässigt för just högerhanden till munnen när de ska hosta, och sedan går och skakar hand med minst hundra personer var på exempelvis tillställningar som bokmässan. Men det gäller förstås även till vardags, för de allra flesta människor använder väl också sina händer till att ta på saker lite varstans.)

Hur svårt kan det vara?

Eller handlar det som vanligt bara om det här förbenade egoistsamhället, där frånvaron av hänsyn och omtanke om andra är förhärskande? Att det faktiskt inte är någon som bryr sig?

Bokmässan 2012, del 2

Okej, nu om inte förr är jag officiellt en ordboksnörd.

Jag satt på spårvagnen och passerade en butik som hade en skylt med texten A-ANTIKVITETER.

Och då tolkade jag det inte som en normal människa hade gjort, som en sammansättning och förmodligen butikens namn, alltså A-antikviteter, utan automatiskt läste jag "A till ANTIKVITETER".

De hade väl rea på första bandet av någon mindre känd (och inte så proffsig) ordbok, antar jag.

Såklart.

Bokmässan 2012, del 1

Jag får en "långhelg" (det vill säga tre nätter) i Göteborg den här veckan, tack vare bokmässan. Och samtidigt som det är bokmässa på det vanliga underbara sättet blir det i år en hel del nyheter för min del. Så här långt har de varit mycket fördelaktiga.

För första gången har jag idag sett bokmässan lite mer utifrån utställarens perspektiv, då jag har stått i monter och varit representativ mest hela dagen. (Och det kan ju behövas, inte minst för orkens och variationens skull, eftersom jag sedan har tänkt gå två dagar till på mässan, fast bara som mig själv.) O, vad roligt det var! Och o, vad mycket jag skulle vilja berätta om det hela, men så var det ju det där med att jag inte skulle lämna ut för detaljerade uppgifter här i bloggen, så ... ja.

Men jag kan faktiskt inte låta bli helt. För jag är ny i branschen och allt är gigantiskt och jättehäftigt och helt underbart i mina ögon, och att jag inte fick den gamla vanliga bloggräkmackan gottgjordes med råge av att jag plötsligt fann mig bjuden på fin trerätterslunch med Akademifamiljen.

(Alltså, ja, ja! Ja, ni som fattar fattar. Iiiiiiihhh!)

Och jag fick fortsätta träffa en massa människor med spännande arbeten och kunskaper, och jag fick gå på seminarium med en av mina stora yrkesmässiga förebilder, och jag fick träffa en del andra bekanta dessutom, och samtidigt lät jag bli att se mer än bara en liten skymt av allt det andra, som jag tänker ta itu med i morgon.

Nya promenadvägar

En sak som väldigt mycket påminner mig om Göteborg och tiden i Haga är den förundran jag känner inför att man faktiskt på allvar kan bo så att man inte bara kan promenera till jobbet (och tåget och typ alla bekanta som bor i stan), utan också på samma gång får gå genom sådana fantastiska kvarter som dessa!

Oftast tar jag de pittoreska smågatorna belagda med gatsten och kantade av oregelbundna trottoarer där klätterrosor växer ur små planteringar mellan stenarna. Än så länge är det vackert ljust och behagliga temperaturer även om man ger sig ut strax före morgonrusningen. Och då går jag där och njuter och växlar mellan att vara lättimponerad turist och en drömmare i något slags overklighet. För det ser ju så fantastiskt utländskt, ja, nästan sagolikt, ut. Där finns sådant där som jag främst väntar mig att se på film eller vykort.

Till exempel så här.

Fast ibland kan jag förstås vilja ha lite variation. Då väljer jag affärsgatorna i stället, kanske på hemvägen, och passar på att kika in i några butiker under tiden. Och det är ändå lika behändigt nära!

Fontän i motljus

Jag inser att bilden i bloggens sidhuvud behöver uppdateras. Det har dock låg prioritet, så tills vidare får ni nöja er med en bild här.

Denna fontän är måhända inte lika världsberömd som Poseidon på Götaplatsen i Göteborg, men jag misstänker att den är bekant för den som kan Lund, så den får duga som motsvarighet till mitt hemmagjorda frimärke där i sidhuvudet.

(P.S.)

Jag gillar fortfarande parenteser också. Uppenbarligen.

Ny i stan 2.0

Okej, nu vill jag blogga igen. Men var börjar jag? Det är svårt att välja mellan alla intryck och nya miljöer och vanor. Och så har jag en uppsjö jämförelser att dra fram i ljuset.

För det är så lätt att dra paralleller till hur det var när jag var ny i Göteborg. (Den som är glömsk, en ny bekantskap, nyfiken eller nostalgisk rotar nu i bloggens arkiv från början av 2008 och framåt.)

Jag ska nog till och med drista mig till att göra en punktlista, bara för att lite extra markera hur jag går och radar upp likheterna för mig själv. Så här:

• Jag drar plötsligt och hyfsat oväntat till en främmande stad som är belägen betydligt längre söderut än jag tidigare i livet tänkt mig att jag någonsin skulle vilja bo. (Och där det blåser!)
• Jag får, med stor tur och utan någon direkt ansträngning, tag i ett hyresrum hos en (klart äldre) kvinna, som efter bara ett kort telefonsamtal är beredd att ge mig en chans och låta mig flytta in utan vidare krusiduller.
• Jag hamnar i ett modernt och fint hus i centralt läge mitt i ett vansinnigt idylliskt område.
• Jag får oförskämt fina hyresvillkor (på detta ställe lever jag faktiskt snarare pensionatsliv än känner mig som en inneboende) och kommer (naturligtvis) genast bra överens med min hyresvärd.
• Jag har en ny, stimulerande sysselsättning att ägna dagarna åt.
• Jag traskar runt i stan och tycker att det mesta är vackert.
• Jag kommer ensam till min nya stad och känner på förhand bara någon enstaka person att eventuellt träffa, men möter snart en massa jättetrevliga människor som gör mig hög på livet.

Det finns förstås skillnader också.

• Här har jag ett jobb att gå till, vilket gör att jag äntligen känner mig lite mer jämnårig med den jag antas vara. (Nu ser jag på horderna av studenter och suckar lyckligt över att jag inte tillhör dem längre.)
• Jag bor inte här på riktigt (än) utan lever med ett mycket begränsat antal ägodelar (vilket i detta skede av livet trots allt passar mig ypperligt).
• Öhh ... Jo! Jag har visst inte samma tid och ork att blogga (eller möjlighet att turista i stan) som i Göteborg för fyra år sedan. Förklarligt nog.

Så vi får se vad det blir. Ett tips till mig själv är att försöka skriva kort och någorlunda regelbundet i stället för att veckovis i taget gå och samla på mig uppslag som jag sedan antingen spottar ur mig allt på en gång eller helt förkastar. Dock är det mycket så med mig att allt händer i klump. Både i bloggen och livet, vilket ni som hängt med genom åren nog har märkt. Annars kommer ni mycket snart att bli varse att det är så det ligger till.

Omställningstid

En arbetsvecka, en veckopendlarhelg och början på ännu en arbetsvecka senare:

...

Nähej.

Jag har fortfarande inget behov av att meddela mig med omvärlden. Ändå har jag naturligtvis egentligen hur mycket som helst att berätta, i synnerhet i jämförelse med hur mitt liv var för bara ett litet tag sedan.

Men kom också ihåg detta. Jag är en av de där kufarna som behöver ganska mycket egentid för att hämta mig efter större sociala aktiviteter. Med större menar jag sådant som innebär att träffa fler personer än min sambo under ett par timmar eller så. Och minns då att jag just gått från att vara nästan helt för mig själv nästan hela tiden till att nu umgås med olika människor i stort sett all min vakna tid.

Jag upplever dock just nu något alldeles fantastiskt. Ja, det kan till och med vara "the time of my life", i brist på mer uppenbara svenska formuleringar. Men jag har också fortfarande en del att stå i innan jag hittar mina nya rutiner. Dessutom försöker jag utnyttja de ljusa och varma timmar som är kvar innan vintermörkret definitivt halas ner över oss till att upptäcka den här stan jag har omkring mig på vardagarna.

Så även om jag gärna bloggar om allt det där som folk jämt undrar över (det vill säga "hur jag har det"), för att slippa dra allt hundrafjorton gånger, så bryr jag mig just nu inte om det heller. Och när jag på fredagen sätter mig på tåget för att åka hem för ett dygn eller så stänger jag utan dåligt samvete av mobilen för att få vara en stund med bara mitt eget huvud och därefter umgås med mannen.

Det är ju för sjutton mitt liv, kom jag på, och för en gångs skull är det dessutom ett liv där det känns prioriterat att verkligen lägga allt fokus på att leva i varje sekund, så även om jag vet att alla som väntar på svar bara vill mig väl bryr jag mig just nu inte så fasligt mycket om att vara till lags. Jag bryr mig hellre om att ta vara på de ljuvliga stunderna. På något sätt känns det för närvarande som om jag gör detta bäst utan att prata så mycket om det.

Men jag släpar med mig kameran överallt, så endera dagen kanske jag kommer ihåg att ta upp den ur väskan. Sedan kanske jag visar bilderna. Om jag hinner och nänns.

Puss och kram. Hoppas att hösten är fin hos er också.

Lund

Jag har så otroligt mycket jag skulle kunna berätta, men jag orkar helt enkelt inte. Nöjer mig med tummen upp från Lund så länge.

Kulturarv vs Det Stora Äventyret

I morgon är det kulturarvsdagen, och det finns så mycket intressant jag gärna skulle göra på det temat då. Kolla på utgrävningarna bakom Egnellska huset i Falun till exempel. Fast där är jag ju inte. Eller gå på visning på Landsarkivet här i Göteborg. Det har jag tänkt, och missat, flera gånger. Men det kommer inte att bli av nu heller.

Det kommer med stor sannolikhet fler chanser, men det är ju inte säkert att jag är här (heller) då (heller). I morgon är jag det i alla fall inte, för då drar jag till Skåneland! Där finns det i och för sig också arkiv att spana in, och det kommer jag med nästan ännu större sannolikhet att få göra förr eller senare.

Men först och främst är det nu dags för Det Stora Äventyret att ta sin början.

Har packat. Är lätt nervös. Mycket förväntansfull. Rätt nervös ändå, faktiskt (ska ju åka ensam till vilt främmande människor och bo där!). Längtar till måndag. En aning sorgsen över att åka hemifrån. Undrar om jag har tänkt på allt. Har förmodligen tänkt på för mycket. Kommer ändå att få improvisera. Ser fram emot det också. Är mycket glad över alla snälla välkomstrop från Lund med omnejd. Ändå lite nervös och inte särskilt sammanhängande. Det är antagligen helt naturligt.

Sopiga idéer

Då och då uppstår en debatt om nedskräpning, oftast efter något större evenemang där sophanteringen inte har skötts riktigt som man hade kunnat önska. Och då häver många kommentarsröster ur sig att det beror på arrangörerna eller kommunen eller sommarjobbarna eller bristen på papperskorgar eller vad som helst som tar ifrån varje nedskräpande individ allt eget ansvar. Det spelar ingen roll om skräpet är samlat till en hög runt befintliga soptunnor eller ligger spritt över hela gator och parker. Det är papperskorgarnas fel att folk inte lyckas lägga sitt skräp där det ska vara, tydligen.

Jag misstänker starkt att de där som ständigt brukar skylla på för få papperskorgar är sådana människor som dumpar sitt avfall på marken i vilket fall som helst.

För alla vi som lärt oss att inte skräpa ner kastar ju inte skräp på marken hur få papperskorgar det än finns. I skogen, till exempel, hur många papperskorgar finns det där? Självklart tar man med sig sina sopor hem efter picknicken! I min värld finns inget annat. För egen del kan jag inte ens lägga tillbaka någon annans slängda skräp om jag skulle råka ta upp det från marken av misstag.

Jag kan verkligen inte förstå hur folk tänker där.

Något att blogga hem om

Bläddrar förstrött i kartboken. Nej, vänta, det gör jag väl inte? Jag tittar alltid intresserat på kartor, letar målinriktat efter sådant jag känner att jag behöver lära mig och följer spåren från en sida till en annan, men ja, whatever. Jag bläddrar i kartboken, helt enkelt.

Kommer till avsnittet med innerstadskartorna för de större städerna. Helt naturligt börjar jag studera Lund -- snart mitt vardagstillhåll -- lite mer ingående. Och ser en intressant sak. Uttrycket "ett gytter av smågator" kanske faktiskt har en vettig tillämpning i verkligheten?

Av kartan att döma liknar Lund ingenting annat i Sverige. Stadskärnan i varenda en av de övriga större städerna är i åtminstone någon utsträckning välplanerad i rutmönster med fyrvägskorsningar och uppenbara rakaste vägar till alla platser. Även de andra gamla städerna. Men Lund, ja, sett rakt uppifrån verkar det inte finnas en enda rät vinkel i hela stan. De flesta korsningar har tre vägar, men ibland fem, och lite så där huller om buller, på sniskan och hit och dit.

Kanske är det detta som ger den idylliska småstadskänslan som eventuellt är det första man slås av som turist på halvdagsbesök. Jag får försöka vara uppmärksam på detta när jag börjar promenera genom Lund snart.

För att inte tala om att jag behöver memorera kartan och se ut några riktmärken att orientera efter!

Ni anar, va? Det finns potential för en ny omgång av barnsligt förtjust och lättimponerat turistande i en stad fylld av äventyr mitt i vardagen! Sedan gäller det bara att hinna/orka/känna för att blogga om det också.

I konsekvensens namn

Och givetvis rensar jag nu ur i klädkammaren när jag efter det långa köpstoppet väl släppt hämningarna under en tvådagars shoppingorgie. Givetvis! Vad trodde ni om mig?

Nystart (igen)

Känslan av skolstart och en ny början, som jag talade om häromsistens, har nu ytterligare förstärkts, trots att hösten närmat sig än mer sedan dess. Även mycket av det andra jag skrivit om på senaste tiden har på något sätt återspeglat att jag faktiskt är i en brytningstid. Det är dags att avrunda ett kapitel och påbörja nästa. Det är ju så här jag brukar göra, och det är frestande att som alltid säga att det är "mitt nya liv" som börjar, men trots att det nog mer än någonsin förr är sant så ska jag försöka att hålla mig till "ett nytt kapitel".

För jag lämnar ju inte allt den här gången. Göteborg och Mario finns kvar, men därutöver kommer ändå nästan allt att vara nytt den närmaste tiden.

Jag har nämligen fått jobb! Och under över alla under, det visade sig att det enda jobb en sådan som jag kunde få faktiskt skulle kunna vara Drömjobbet. Plötsligt händer allt på en gång och hoppet om en ny mening med tillvaron lyser solklart. Ett jobb, en ny stad, en ny hyresvärd att vara inneboende hos, nya människor, massor att lära mig, nya rutiner att hitta så att jag inte glömmer att överleva rent fysiskt mitt i den plötsliga själsliga näringstillförseln ...

Fast det gör det också lite läskigt. Tänk om något går fel! Tänk om det inte blir så bra som det här ju bara måste bli!

Ja, jag har i alla fall äntligen fått anledning att köpa nya kläder. Inte ens en flinnsa går till nytt jobb i tio år gamla paltor. Dessutom kommer förmodligen även klädbudgeten att förändras radikalt mot hur den sett ut det senaste decenniet, så det är väl inga konstigheter alls.

Lite metablogg, så där

Jag funderar på det här med kommentarsgranskning. Alltså om jag ska ha sådan, så att jag måste godkänna kommentarerna innan de blir synliga i bloggen. Egentligen tycker jag inte alls om det systemet, men jag funderar ändå på det.

Det är ju så att jag försöker hålla bloggen lite halvanonym. Jag vet att de flesta som läser den känner mig, och den är absolut inte hemlig från det hållet utan jag talar glatt om för folk var de kan hitta bloggen. Däremot har jag alltid varit mycket noga med att försöka hålla den fri från alltför avslöjande detaljer. Man ska helst inte kunna googla sig hit på personuppgifter och så. Det är klart att när man väl hittat hit kan det säkert gå att luska, men det är inte samma sak som att vara lätthittad.

Visst litar jag på mina trogna läsares diskretion! Men för den som bara ramlar in här via en länk som jag villigt har försett bekantskapskretsen med är det ju inte lätt att veta vad jag skriver om och inte.

En gång för många år sedan dök till exempel en bekant upp och tilltalade mig med mitt vanliga namn i en kommentar. Det är lite sådant som bekymrar mig en smula, fast mer besvärande är väl då risken att saker jag inte vill röja för allmänheten (än) ska komma ut. För här är jag ju bara Flinn. Jag säger på ett ungefär var jag bor och på ett ungefär vad jag gör, men går bara ibland in på närmare detaljer om saker och ting. Och det vill jag såklart bestämma över själv.

Samtidigt är jag jätteglad över varje kommentar jag får, så jag hoppas att kommentarsgranskningen inte behöver bli ett avskräckande filter, även om det måhända är ett fördröjande sådant, då jag nu trots allt testar det medan jag framöver inte kommer att kunna övervaka bloggen på samma sätt som förr.

Flyktförsök

Någon gång i våras upptäckte jag en dag att det låg små jordklumpar på fönsterbrädan. Märkligt, tänkte jag, för vi har ju ingen katt. Någon annan förklaring till det hela än att någon måste ha varit där och petat kunde jag inte komma på, och Mario borde väl knappast ha gjort det, så alltså var det omöjligt och jag förträngde det.

Nästa gång jag skulle vattna hittade jag mer skräp runt samma blomkruka. Och då såg jag det. Kanske hade det att göra med att jag ett tag tidigare, efter ett tips härifrån bloggen om att vattna underifrån för att minska gynnsamheten för sorgmyggorna, hade börjat vattna på fatet i de fall där detta var tillämpbart. Som med denna palm. Tydligen har den därmed fått en faslig fart på rötterna därinne i krukan!

Jaja, jag vet vad ni tänker säga, men nu bloggar jag inte om det här för att jag söker råd. Det är klart att jag förstår vad som borde göras. Men orka! Då är det roligare så här, så har jag något att visa folk som kommer hit.

Leva lätt

Intressant, förresten, att jag på så relativt kort tid kunde gå från "man kan aldrig få för många böcker" till att de enda böcker jag egentligen vill ha är ordböcker och sådana som är fyllda med japanska pyssel.

I själva verket har det nog varit en process som pågått i rätt många år. Från att ha suktat efter stora hus och andra materiella fånigheter har jag alltmer rört mig mot ett behov av att snarare ha överblick över alla tillgångar och inte dras med onödiga prylar. För varje flytt (och de har ju blivit några stycken under mitt vuxna liv) har jag försökt rensa ut och göra mig av med en del. Ja, flyttar sägs ju vara ett bra medel mot stora samlingar av saker. Vid den senaste flytten drogs det hela, som ni kanske minns (även om vi inte behöver tala om orsaken), till sin spets. För första gången i livet slängde jag till och med böcker!

Det gick ju. Visst har det hänt att jag vid enstaka tillfällen saknat någon liten bok eller pryl som jag då gjorde mig av med, men så fort jag påminner mig om vad alternativet kunde ha varit är det lätt att slå bort saknaden.

Jag har också märkt av att jag ofta får en impuls att röja och rensa när jag mår dåligt eller känner mig frustrerad över något. Det ger något av en renande befrielse och omedelbar tillfredsställelse. Att sortera ur en pappershög, rensa på datorn eller kassera trasiga kläder som jag ändå aldrig kommer att orka laga är det allra enklaste. Men sådant håller jag ju numera redan efter rätt bra, så då letar jag vidare efter annat jag kan leva utan.

Och nu ska jag snart börja veckopendla och tillbringa större delen av tiden långt borta från mitt eget hem och de flesta av mina ägodelar. Ju färre de då är, desto färre har jag att sakna. Så kanske plockar jag ur bokhyllor, lådor och förråd ytterligare den närmaste tiden.

Ovanpå min redan rätt klara inställning till onödiga prylar (som numera är mitt standarduttryck för hela företeelsen) har mina föräldrars genomgång av farföräldrarnas hus inför försäljning väckt en medvetenhet i hela familjen om vikten av att ta ansvar för kommande generationers arv efter en. Även om det man sparar på sig under livet är sådant man tycker att man har glädje av själv är det inte troligt att ens familj uppskattar att sortera containervis med gamla tidningsurklipp (det kan ju teoretiskt finnas något intressant i någon av högarna), avlagda husgeråd och trasiga handdukar från förra seklet.

Så jag försöker numera hålla det luftigt runt mig. Det känns också så mycket lättare att leva när jag inte längre fäster mig mer vid saker än att jag lätt ger bort dem till någon som hellre vill ha dem.

Påbörjat, ej slutfört

Jag är generellt sett mycket bra på att genomföra saker jag har påbörjat, och som ett extremt exempel på detta kan vi ta bokläsning. Men nu lägger jag trots allt ännu en titel till min korta, ja, faktiskt nästan försumbart lilla, lista över böcker som jag bara inte har pallat med att läsa ut.

Dessa är de jag på rak arm kommer att tänka på (i den ordning jag gav mig på dem):

• Anne på Grönkulla av L.M. Montgomery
• Djungelboken av Rudyard Kipling
• Fröken Smillas känsla för snö av Peter Høeg
• En historia om läsning av Alberto Manguel  (kunde ha varit med, om jag inte hade varit så himla envis att jag gjorde ett nytt försök något år senare och faktiskt tragglade mig igenom den)
• En kortfattad historik över nästan allting av Bill Bryson (nu senast).

Ska man vara rättvis läste jag faktiskt hela den första delen av Djungelboken, och kom bara aldrig igång med Andra djungelboken, så det är kanske en definitionsfråga om den ens ska stå på listan.

Försöken att läsa de här böckerna har gjorts utspritt under en period på cirka tjugo år, så det borde inte bero så mycket på vilken livsfas jag befann mig i vid försökstillfället att jag hade svårt att ta mig igenom dem. Vad jag minns har jag också slutat läsa dem av rätt olika anledningar.

Men slås ni också av det där de har gemensamt? Allihop är ju kända titlar, klassiker eller moderna storsäljare, som hyllats och prisats i oändlighet! Är det därför jag har blivit besviken på dem? Eller får jag en obetvinglig lust att vara rebellisk när det handlar om sådant "alla" säger ska vara bra? Jag har förresten än idag en stark aversion mot vissa nobelpristagare som jag tvingades läsa i skolan, trots att jag senare läst litteraturvetenskap och intresserat mig för det mesta som kommit i min väg.

Mest anmärkningsvärt är kanske ändå att jag gav upp läsningen av Anne på Grönkulla, mitt under den intensivaste fasen av bokslukaråldern, för att ett par år senare läsa, älska och läsa om serien om Emily av samma författare. Vad jag förstår är dessutom upplägget i de böckerna nästan identiskt med berättelsen om Anne.

Antagligen handlar det främst om att jag så ytterst sällan förmått rucka på min princip att läsa färdigt vad jag påbörjat. Egentligen borde listan antingen ha varit betydligt längre eller inte funnits alls om saker och ting skulle vara konsekventa och gå att dra några korrekta slutsatser utifrån.

Men när jag numera lägger så lite tid som jag gör på bokläsning kan jag faktiskt inte kosta på mig att större delen av den tiden offras på en bok som är illa skriven eller illa översatt, har stora pedagogiska brister, innehåller för många uppenbara sakfel och luftar fördomar som helt strider mot bokens syfte att väcka intresse hos en bred allmänhet samtidigt som den ska lära ut vetenskapliga fakta. Så när den inte har bättrat sig nästan halvvägs igenom, då har den minsann fått sin chans!

Nej, inga fler "dåliga" böcker för mig nu, i den mån jag kan undvika det. Man ska inte ha en massa onödiga principer. Livet är krångligt nog ändå.

Men titta vad som ligger här! Hm, undrar om jag är mogen för den nu, sisådär tjugo år senare?

Sensommar

Samtidigt som det kan ge lätt panik att inse att solen går ner allt tidigare om kvällarna, att sommarledigheten (om man hade någon) är slut och att en höst fylld av vardagar och gråväder närmar sig, så njuter jag helt obegripligt mycket av sensommaren.

Så minns jag med ens att jag visst alltid har gillat den här tiden på året lite extra. Det känns mycket motsägelsefullt, men jag vet ju varför de gulnande fälten och tanken på höstkläder ger mig så sköna associationer. Och det har faktiskt just med skolstartstider att göra.

Större delen av mitt liv har ju handlat om skolgång, och jag kan fortfarande inte tänka i annat än skolår och höst- och vårterminer. Och för det mesta har jag tyckt mycket om att gå i skolan, så skolstart är inte något särskilt traumatiskt att tänka på. Det har historiskt betytt återseendet av människor jag inte träffat på många veckor, alternativt möten med nya bekantskaper. Det har betytt nya kläder, nya böcker, spännande utflykter och exkursioner (bland annat på de där gulnande fälten), tidiga morgnar med cykelturer i sval och frisk luft, i något fall också flytt och med det en massa andra nya saker.

De flesta vänner jag fått under mitt liv har jag träffat och lärt känna i augusti och september. De flesta gånger jag har blivit kär har det varit sensommar eller höst. Denna tid på året doftar nystart och oändliga möjligheter.

Och på samma gång har vi då den där lilla vemodiga känslan över att sommaren nästan är slut. Jag älskar den. Så vilken kombo! Inte konstigt att detta länge varit min favoritårstid. Inte ett dugg konstigt, när man tänker efter.

Flinnpromenader

Jag får väl erkänna (inte minst för mig själv) att jag inte heller i år var särskilt bra på att hålla löftet till mig själv att ta bättre vara på sommaren än jag gjort på senare år.

Faktum är att jag har varit hemma i stan ännu mer än annars, och då varken gjort några skärgårdsturer eller gått på Liseberg, Kulturkalaset eller hängt i parkerna som tidigare år här. Och under mina korta lantvistelser har jag badat en (en!) gång. Jag har också läst en halv bok, virkat två tv-spelsfigurer och lagt två pussel.

Så vad har jag egentligen haft för mig hela tiden?

Även om jag själv kan lyckas klura ut svaret kommer det antagligen inte här. Dock finns det i alla fall en sak jag har blivit bättre på under den senaste tiden och det är att gå. Jag har äntligen återupptagit mitt promenerande, så att jag nästan är lika duktig som under historiska perioder i Linköping och Haga. Nästan! Varje dag blir det väl inte, men sent omsider har jag i alla fall insett att det bara krävs att man tar sig förbi någon av de större vägar som omgärdar vårt lilla huligannäste till område för att komma till lugna, idylliska villakvarter som påminner mycket om det där jag växte upp.

Och! (I knasighet slår det här nästan det faktum att det tog oss hela förra sommaren att hitta den närmaste och givna promenadvägen hemifrån till Frölunda torg.) För sisådär en månad sedan tittade jag på kartan och insåg plötsligt att det borde gå att gå till havet på en halvtimme. Så det testade jag. Och det gjorde det. Därefter har det blivit ett antal turer fram och tillbaka, i jakten på den optimala promenadvägen. Jag vet fortfarande inte om den finns, för hur jag än går verkar det ta runt 35 minuter enkel väg. Så om jag har tid med en 90-minuterstur hinner jag till Önnereds brygga, sitta en kortis på en bänk och sedan knata hem igen.

(Intressenklubben antecknar frenetiskt, hör jag, så här kommer en pausparentes till så att ni hinner få med allt.)

Även under mina mer normala villakvarterspromenader i omgivningarna har jag blivit mer som i fornstora dagar, då jag systematiskt och grundligt utforskade varenda gata och varje gångstig för att sedan ha koll på den bästa promenadvägen till vad som helst.

Men bäst av allt är förstås att det ger variation. Att gå samma väg två gånger i rad är för tråkmånsar.

Augustisol

Två saker har jag noterat särskilt de senaste veckorna.

Ett: Solen, som inte sedan i våras nått förbi balkongen och in genom vardagsrumsfönstren, lyser nu in allt längre på golvet för varje dag. Jag är ju inte dummare än att jag ser vad det betyder (förutom mer dragande i persiennsnören och högre inomhustemperatur, alltså). Vi vet alla vartåt det barkar.

Två: Det har klagats mycket på sommarvädret, ja, faktiskt konstant sedan i juni, tycker jag. Men efter att de dagliga juliåskvädren dragit bort har vi haft det både soligt och varmt på den här kanten. Det kan väl inte bara vara jag som sett det, jag som dessutom sitter inne i ett grått hus i förorten mest hela tiden?

Ja, jo, folk ser som vanligt vad de vill, antingen det är en utebliven sommar eller en annalkande höst. Inget nytt att blogga om egentligen, men det känns trevligt att småprata om vädret med bloggen som förr i tiden.

Skolstart

Jag tror bestämt att det drar ihop sig till skolstart för de små gastande liven. Tystnaden och stillheten här denna förmiddag påminner mig om detta. Å andra sidan är det just nu lite regn i luften, och egentligen brukar vrålaporna inte dra igång på allvar förrän vid lunchtid ändå, så i själva verket blir nog dagen ungefär som vanligt.

Men tystnaden! Ahh!

Fast vänta, känns det inte plötsligt väldigt mycket som höst? Som om man borde ha köpt nya kläder, dragit på sig stela jeans och packat pennfodralet i ryggsäcken? Jo, väldigt mycket så, faktiskt. Men så himla skönt att slippa, när man tänker efter.

Lj-uv-ligt!

Det här med balkongliv blev visst inte riktigt som jag hade tänkt mig. Ingen av mina tidigare egna bostäder har haft balkong, så hur det skulle kunna te sig har väl på något sätt varit en romantisk fantasi, förstår jag nu. Fast jag ser ju att andra har det mysigt på sina balkonger (bara inte i vårt område, för här har man sin stora, fina balkong främst till att ställa skrot eller röka på), så det är nog mest mig det är fel på.

Det var ju faktiskt samma sak när jag fick uteplats en gång i tiden. Första sommaren var jag entusiastisk och anlade rabatter, odlade, köpte trädgårdsmöbler och gjorde fint. Men jorden var lerig, uteplatsen omgiven av höga buskage och luften full av mygg mest hela tiden, så redan nästa år hade jag gett upp. Jag klippte bara gräset, lät trädgårdsmöblerna stå och bli dammiga, satt aldrig någonsin ute och åt, läste eller solade, och den enda som använde altandörren var katten. För hennes skull var det dock fortfarande alldeles förträffligt med den där uteplatsen.

Och så den här lägenheten då. Redan förra sommaren, innan duveländet tog fart, var jag mest ute på balkongen för att vattna och pyssla om växterna. De gånger jag försökte mig på att sitta ute och läsa eller så fick jag rätt snabbt ge upp på grund av vrålande barn på gården och tobaksrök från grannar. Så, ja, de stora, perfekta balkongerna är en aning bortkastade på husen på denna gata. Men det är ju trevligt att veta att man åtminstone i teorin skulle kunna leva balkongliv på sommaren.

Skulle vi sedan någon gång idas städa på vår balkong har vi nu också fått hjälp att vakta den. Som en sen födelsedagspresent landade nämligen för någon vecka sedan denna underbara berguv rakt i min famn! Är det någon rovfågel som passar i min närhet är det just berguven -- Dalarnas landskapsdjur, vår fina bubo bubo.

Å, vad jag gillar dess uppsyn! I och för sig påminner den inte så lite om en irriterad/stressad/galen katt med sina bakåtstrukna öron och stirrande ögon, men det kanske är precis det jag tycker om. Och just nu, medan den fortfarande sitter i fönstret och smyger i väntan på att vi ska komma på hur den ska arrangeras, misstar vi oss titt som tätt när vi går genom vardagsrummet i skymningsljus. Men, där sitter ju en katt i fönstret! Nej, visst ja, vi har ju ingen katt ...

Fast nu har vi en uv i alla fall!

Ännu en

Pikachu (mönster av WolfDreamer).

Ett år senare

När jag virkade Mario var tanken hela tiden att jag även skulle göra Luigi. Jag ägnade förra sommaren åt att jaga garn i rätt grön nyans (hopplöst om man bara vill ha bomull och en tjocklek som stämmer någorlunda med tidigare virkad figur) och hittade till slut en sort som fick duga i brist på bättre, men sedan kom så mycket annat emellan att det inte förrän nu har blivit läge att fritidsvirka igen.

Och med tanke på att Mario bara var den tredje figur jag virkade överhuvudtaget, och att jag hunnit lära mig en hel del sedan dess, var det svåraste nu att göra Luigi så lika Mario som möjligt samtidigt som jag inte ville behöva göra någonting sämre än jag faktiskt kunde. Så, ja, de skiljer sig lite åt (även bortsett från skillnader i mönstren), men nog ser man ändå fortfarande släktskapet!

Dessutom fick de en liten Bob-omb att leka med när jag ändå var i farten.

Luigi (efter mönster av WolfDreamer).

Luigi med Mario och Bob-omb (mönster av WolfDreamer).

Juni

Jaha, nähä. Om man skulle vara fånig nog att blogga bara för att det inte ska fattas en hel månad i arkivet, kanske?

Och eftersom jag har varit ute och åkt lite är det ju ganska givet vad det måste bli. Det svenska landskapet blir aldrig vackrare än när man reser genom det i skolavslutnings- och midsommartid.

Ska man vänta i en halvtimme mellan bussar får det gärna se ut så här vid stationen. Två soliga kvällar på strandpromenaden i Jönköping blev det.

En midsommar med traditionella midsommarblommor hör inte till vanligheterna numera. Eller så beror det bara på att jag varit för långt söderut om midsomrarna de senaste åren? Men nu blev det i alla fall en midsommarhelg präglad av Bergslagens ljusa nätter och blomster i alla färger.