Bokmässan 2012, del 4

Inget onödigt krafs. Det var riktlinjerna jag gav mig själv inför tre dagar på bokmässan. Jag tycker själv att jag klarade det rätt bra. Jag tog inte reflexmässigt emot alla flygblad som sträcktes mot mig, jag plockade inte gratisprylar i parti och minut och jag handlade bara sådant jag kände ett behov av.

Här har ni resultatet dag för dag:

Dag 1: en liten, liten chokladbit (från kaffet vid lunchen) och en ännu mindre pärla som jag fick av Världens Sötaste Unge.

Dag 2: gratisprylar valda med stor omsorg. Bokmärke och almanacka.

Dag 3: tidskrifter, sudoku, böcker och en liten Kiki-plastfigur. Okej, böcker säger jag ju att jag inte ska ha fler, men läsning har jag numera lite behov av, till tågresor och ensamma måltider i Lund. Fast den översta boken är på nästan 1000 sidor, så bara den lär väl hålla mig sysselsatt i ett halvår. Den lilla Kiki är dels ett bidrag till min gamla (i stort sett vilande) plastfugursamling, dels tänkt som uppmuntran till mig själv ifall jag någon gång skulle känna mig ensam och vilsen i en ny stad.

Bokmässan 2012, del 3

Var höll alla människor hus när det var svininfluensa i farten och världen svämmade över av folkbildande information om hur man begränsar smittspridning?

Varför är det till exempel så få människor som verkar ha fattat det här med att man hostar och nyser i armvecket? Inte rakt ut i luften på folk omkring en. Och helst inte heller i handen.

(I synnerhet som de flesta är högerhänta, och därmed troligtvis reflexmässigt för just högerhanden till munnen när de ska hosta, och sedan går och skakar hand med minst hundra personer var på exempelvis tillställningar som bokmässan. Men det gäller förstås även till vardags, för de allra flesta människor använder väl också sina händer till att ta på saker lite varstans.)

Hur svårt kan det vara?

Eller handlar det som vanligt bara om det här förbenade egoistsamhället, där frånvaron av hänsyn och omtanke om andra är förhärskande? Att det faktiskt inte är någon som bryr sig?

Bokmässan 2012, del 2

Okej, nu om inte förr är jag officiellt en ordboksnörd.

Jag satt på spårvagnen och passerade en butik som hade en skylt med texten A-ANTIKVITETER.

Och då tolkade jag det inte som en normal människa hade gjort, som en sammansättning och förmodligen butikens namn, alltså A-antikviteter, utan automatiskt läste jag "A till ANTIKVITETER".

De hade väl rea på första bandet av någon mindre känd (och inte så proffsig) ordbok, antar jag.

Såklart.

Bokmässan 2012, del 1

Jag får en "långhelg" (det vill säga tre nätter) i Göteborg den här veckan, tack vare bokmässan. Och samtidigt som det är bokmässa på det vanliga underbara sättet blir det i år en hel del nyheter för min del. Så här långt har de varit mycket fördelaktiga.

För första gången har jag idag sett bokmässan lite mer utifrån utställarens perspektiv, då jag har stått i monter och varit representativ mest hela dagen. (Och det kan ju behövas, inte minst för orkens och variationens skull, eftersom jag sedan har tänkt gå två dagar till på mässan, fast bara som mig själv.) O, vad roligt det var! Och o, vad mycket jag skulle vilja berätta om det hela, men så var det ju det där med att jag inte skulle lämna ut för detaljerade uppgifter här i bloggen, så ... ja.

Men jag kan faktiskt inte låta bli helt. För jag är ny i branschen och allt är gigantiskt och jättehäftigt och helt underbart i mina ögon, och att jag inte fick den gamla vanliga bloggräkmackan gottgjordes med råge av att jag plötsligt fann mig bjuden på fin trerätterslunch med Akademifamiljen.

(Alltså, ja, ja! Ja, ni som fattar fattar. Iiiiiiihhh!)

Och jag fick fortsätta träffa en massa människor med spännande arbeten och kunskaper, och jag fick gå på seminarium med en av mina stora yrkesmässiga förebilder, och jag fick träffa en del andra bekanta dessutom, och samtidigt lät jag bli att se mer än bara en liten skymt av allt det andra, som jag tänker ta itu med i morgon.

Nya promenadvägar

En sak som väldigt mycket påminner mig om Göteborg och tiden i Haga är den förundran jag känner inför att man faktiskt på allvar kan bo så att man inte bara kan promenera till jobbet (och tåget och typ alla bekanta som bor i stan), utan också på samma gång får gå genom sådana fantastiska kvarter som dessa!

Oftast tar jag de pittoreska smågatorna belagda med gatsten och kantade av oregelbundna trottoarer där klätterrosor växer ur små planteringar mellan stenarna. Än så länge är det vackert ljust och behagliga temperaturer även om man ger sig ut strax före morgonrusningen. Och då går jag där och njuter och växlar mellan att vara lättimponerad turist och en drömmare i något slags overklighet. För det ser ju så fantastiskt utländskt, ja, nästan sagolikt, ut. Där finns sådant där som jag främst väntar mig att se på film eller vykort.

Till exempel så här.

Fast ibland kan jag förstås vilja ha lite variation. Då väljer jag affärsgatorna i stället, kanske på hemvägen, och passar på att kika in i några butiker under tiden. Och det är ändå lika behändigt nära!

Fontän i motljus

Jag inser att bilden i bloggens sidhuvud behöver uppdateras. Det har dock låg prioritet, så tills vidare får ni nöja er med en bild här.

Denna fontän är måhända inte lika världsberömd som Poseidon på Götaplatsen i Göteborg, men jag misstänker att den är bekant för den som kan Lund, så den får duga som motsvarighet till mitt hemmagjorda frimärke där i sidhuvudet.

(P.S.)

Jag gillar fortfarande parenteser också. Uppenbarligen.

Ny i stan 2.0

Okej, nu vill jag blogga igen. Men var börjar jag? Det är svårt att välja mellan alla intryck och nya miljöer och vanor. Och så har jag en uppsjö jämförelser att dra fram i ljuset.

För det är så lätt att dra paralleller till hur det var när jag var ny i Göteborg. (Den som är glömsk, en ny bekantskap, nyfiken eller nostalgisk rotar nu i bloggens arkiv från början av 2008 och framåt.)

Jag ska nog till och med drista mig till att göra en punktlista, bara för att lite extra markera hur jag går och radar upp likheterna för mig själv. Så här:

• Jag drar plötsligt och hyfsat oväntat till en främmande stad som är belägen betydligt längre söderut än jag tidigare i livet tänkt mig att jag någonsin skulle vilja bo. (Och där det blåser!)
• Jag får, med stor tur och utan någon direkt ansträngning, tag i ett hyresrum hos en (klart äldre) kvinna, som efter bara ett kort telefonsamtal är beredd att ge mig en chans och låta mig flytta in utan vidare krusiduller.
• Jag hamnar i ett modernt och fint hus i centralt läge mitt i ett vansinnigt idylliskt område.
• Jag får oförskämt fina hyresvillkor (på detta ställe lever jag faktiskt snarare pensionatsliv än känner mig som en inneboende) och kommer (naturligtvis) genast bra överens med min hyresvärd.
• Jag har en ny, stimulerande sysselsättning att ägna dagarna åt.
• Jag traskar runt i stan och tycker att det mesta är vackert.
• Jag kommer ensam till min nya stad och känner på förhand bara någon enstaka person att eventuellt träffa, men möter snart en massa jättetrevliga människor som gör mig hög på livet.

Det finns förstås skillnader också.

• Här har jag ett jobb att gå till, vilket gör att jag äntligen känner mig lite mer jämnårig med den jag antas vara. (Nu ser jag på horderna av studenter och suckar lyckligt över att jag inte tillhör dem längre.)
• Jag bor inte här på riktigt (än) utan lever med ett mycket begränsat antal ägodelar (vilket i detta skede av livet trots allt passar mig ypperligt).
• Öhh ... Jo! Jag har visst inte samma tid och ork att blogga (eller möjlighet att turista i stan) som i Göteborg för fyra år sedan. Förklarligt nog.

Så vi får se vad det blir. Ett tips till mig själv är att försöka skriva kort och någorlunda regelbundet i stället för att veckovis i taget gå och samla på mig uppslag som jag sedan antingen spottar ur mig allt på en gång eller helt förkastar. Dock är det mycket så med mig att allt händer i klump. Både i bloggen och livet, vilket ni som hängt med genom åren nog har märkt. Annars kommer ni mycket snart att bli varse att det är så det ligger till.

Omställningstid

En arbetsvecka, en veckopendlarhelg och början på ännu en arbetsvecka senare:

...

Nähej.

Jag har fortfarande inget behov av att meddela mig med omvärlden. Ändå har jag naturligtvis egentligen hur mycket som helst att berätta, i synnerhet i jämförelse med hur mitt liv var för bara ett litet tag sedan.

Men kom också ihåg detta. Jag är en av de där kufarna som behöver ganska mycket egentid för att hämta mig efter större sociala aktiviteter. Med större menar jag sådant som innebär att träffa fler personer än min sambo under ett par timmar eller så. Och minns då att jag just gått från att vara nästan helt för mig själv nästan hela tiden till att nu umgås med olika människor i stort sett all min vakna tid.

Jag upplever dock just nu något alldeles fantastiskt. Ja, det kan till och med vara "the time of my life", i brist på mer uppenbara svenska formuleringar. Men jag har också fortfarande en del att stå i innan jag hittar mina nya rutiner. Dessutom försöker jag utnyttja de ljusa och varma timmar som är kvar innan vintermörkret definitivt halas ner över oss till att upptäcka den här stan jag har omkring mig på vardagarna.

Så även om jag gärna bloggar om allt det där som folk jämt undrar över (det vill säga "hur jag har det"), för att slippa dra allt hundrafjorton gånger, så bryr jag mig just nu inte om det heller. Och när jag på fredagen sätter mig på tåget för att åka hem för ett dygn eller så stänger jag utan dåligt samvete av mobilen för att få vara en stund med bara mitt eget huvud och därefter umgås med mannen.

Det är ju för sjutton mitt liv, kom jag på, och för en gångs skull är det dessutom ett liv där det känns prioriterat att verkligen lägga allt fokus på att leva i varje sekund, så även om jag vet att alla som väntar på svar bara vill mig väl bryr jag mig just nu inte så fasligt mycket om att vara till lags. Jag bryr mig hellre om att ta vara på de ljuvliga stunderna. På något sätt känns det för närvarande som om jag gör detta bäst utan att prata så mycket om det.

Men jag släpar med mig kameran överallt, så endera dagen kanske jag kommer ihåg att ta upp den ur väskan. Sedan kanske jag visar bilderna. Om jag hinner och nänns.

Puss och kram. Hoppas att hösten är fin hos er också.

Lund

Jag har så otroligt mycket jag skulle kunna berätta, men jag orkar helt enkelt inte. Nöjer mig med tummen upp från Lund så länge.

Kulturarv vs Det Stora Äventyret

I morgon är det kulturarvsdagen, och det finns så mycket intressant jag gärna skulle göra på det temat då. Kolla på utgrävningarna bakom Egnellska huset i Falun till exempel. Fast där är jag ju inte. Eller gå på visning på Landsarkivet här i Göteborg. Det har jag tänkt, och missat, flera gånger. Men det kommer inte att bli av nu heller.

Det kommer med stor sannolikhet fler chanser, men det är ju inte säkert att jag är här (heller) då (heller). I morgon är jag det i alla fall inte, för då drar jag till Skåneland! Där finns det i och för sig också arkiv att spana in, och det kommer jag med nästan ännu större sannolikhet att få göra förr eller senare.

Men först och främst är det nu dags för Det Stora Äventyret att ta sin början.

Har packat. Är lätt nervös. Mycket förväntansfull. Rätt nervös ändå, faktiskt (ska ju åka ensam till vilt främmande människor och bo där!). Längtar till måndag. En aning sorgsen över att åka hemifrån. Undrar om jag har tänkt på allt. Har förmodligen tänkt på för mycket. Kommer ändå att få improvisera. Ser fram emot det också. Är mycket glad över alla snälla välkomstrop från Lund med omnejd. Ändå lite nervös och inte särskilt sammanhängande. Det är antagligen helt naturligt.

Sopiga idéer

Då och då uppstår en debatt om nedskräpning, oftast efter något större evenemang där sophanteringen inte har skötts riktigt som man hade kunnat önska. Och då häver många kommentarsröster ur sig att det beror på arrangörerna eller kommunen eller sommarjobbarna eller bristen på papperskorgar eller vad som helst som tar ifrån varje nedskräpande individ allt eget ansvar. Det spelar ingen roll om skräpet är samlat till en hög runt befintliga soptunnor eller ligger spritt över hela gator och parker. Det är papperskorgarnas fel att folk inte lyckas lägga sitt skräp där det ska vara, tydligen.

Jag misstänker starkt att de där som ständigt brukar skylla på för få papperskorgar är sådana människor som dumpar sitt avfall på marken i vilket fall som helst.

För alla vi som lärt oss att inte skräpa ner kastar ju inte skräp på marken hur få papperskorgar det än finns. I skogen, till exempel, hur många papperskorgar finns det där? Självklart tar man med sig sina sopor hem efter picknicken! I min värld finns inget annat. För egen del kan jag inte ens lägga tillbaka någon annans slängda skräp om jag skulle råka ta upp det från marken av misstag.

Jag kan verkligen inte förstå hur folk tänker där.

Något att blogga hem om

Bläddrar förstrött i kartboken. Nej, vänta, det gör jag väl inte? Jag tittar alltid intresserat på kartor, letar målinriktat efter sådant jag känner att jag behöver lära mig och följer spåren från en sida till en annan, men ja, whatever. Jag bläddrar i kartboken, helt enkelt.

Kommer till avsnittet med innerstadskartorna för de större städerna. Helt naturligt börjar jag studera Lund -- snart mitt vardagstillhåll -- lite mer ingående. Och ser en intressant sak. Uttrycket "ett gytter av smågator" kanske faktiskt har en vettig tillämpning i verkligheten?

Av kartan att döma liknar Lund ingenting annat i Sverige. Stadskärnan i varenda en av de övriga större städerna är i åtminstone någon utsträckning välplanerad i rutmönster med fyrvägskorsningar och uppenbara rakaste vägar till alla platser. Även de andra gamla städerna. Men Lund, ja, sett rakt uppifrån verkar det inte finnas en enda rät vinkel i hela stan. De flesta korsningar har tre vägar, men ibland fem, och lite så där huller om buller, på sniskan och hit och dit.

Kanske är det detta som ger den idylliska småstadskänslan som eventuellt är det första man slås av som turist på halvdagsbesök. Jag får försöka vara uppmärksam på detta när jag börjar promenera genom Lund snart.

För att inte tala om att jag behöver memorera kartan och se ut några riktmärken att orientera efter!

Ni anar, va? Det finns potential för en ny omgång av barnsligt förtjust och lättimponerat turistande i en stad fylld av äventyr mitt i vardagen! Sedan gäller det bara att hinna/orka/känna för att blogga om det också.

I konsekvensens namn

Och givetvis rensar jag nu ur i klädkammaren när jag efter det långa köpstoppet väl släppt hämningarna under en tvådagars shoppingorgie. Givetvis! Vad trodde ni om mig?

Nystart (igen)

Känslan av skolstart och en ny början, som jag talade om häromsistens, har nu ytterligare förstärkts, trots att hösten närmat sig än mer sedan dess. Även mycket av det andra jag skrivit om på senaste tiden har på något sätt återspeglat att jag faktiskt är i en brytningstid. Det är dags att avrunda ett kapitel och påbörja nästa. Det är ju så här jag brukar göra, och det är frestande att som alltid säga att det är "mitt nya liv" som börjar, men trots att det nog mer än någonsin förr är sant så ska jag försöka att hålla mig till "ett nytt kapitel".

För jag lämnar ju inte allt den här gången. Göteborg och Mario finns kvar, men därutöver kommer ändå nästan allt att vara nytt den närmaste tiden.

Jag har nämligen fått jobb! Och under över alla under, det visade sig att det enda jobb en sådan som jag kunde få faktiskt skulle kunna vara Drömjobbet. Plötsligt händer allt på en gång och hoppet om en ny mening med tillvaron lyser solklart. Ett jobb, en ny stad, en ny hyresvärd att vara inneboende hos, nya människor, massor att lära mig, nya rutiner att hitta så att jag inte glömmer att överleva rent fysiskt mitt i den plötsliga själsliga näringstillförseln ...

Fast det gör det också lite läskigt. Tänk om något går fel! Tänk om det inte blir så bra som det här ju bara måste bli!

Ja, jag har i alla fall äntligen fått anledning att köpa nya kläder. Inte ens en flinnsa går till nytt jobb i tio år gamla paltor. Dessutom kommer förmodligen även klädbudgeten att förändras radikalt mot hur den sett ut det senaste decenniet, så det är väl inga konstigheter alls.

Lite metablogg, så där

Jag funderar på det här med kommentarsgranskning. Alltså om jag ska ha sådan, så att jag måste godkänna kommentarerna innan de blir synliga i bloggen. Egentligen tycker jag inte alls om det systemet, men jag funderar ändå på det.

Det är ju så att jag försöker hålla bloggen lite halvanonym. Jag vet att de flesta som läser den känner mig, och den är absolut inte hemlig från det hållet utan jag talar glatt om för folk var de kan hitta bloggen. Däremot har jag alltid varit mycket noga med att försöka hålla den fri från alltför avslöjande detaljer. Man ska helst inte kunna googla sig hit på personuppgifter och så. Det är klart att när man väl hittat hit kan det säkert gå att luska, men det är inte samma sak som att vara lätthittad.

Visst litar jag på mina trogna läsares diskretion! Men för den som bara ramlar in här via en länk som jag villigt har försett bekantskapskretsen med är det ju inte lätt att veta vad jag skriver om och inte.

En gång för många år sedan dök till exempel en bekant upp och tilltalade mig med mitt vanliga namn i en kommentar. Det är lite sådant som bekymrar mig en smula, fast mer besvärande är väl då risken att saker jag inte vill röja för allmänheten (än) ska komma ut. För här är jag ju bara Flinn. Jag säger på ett ungefär var jag bor och på ett ungefär vad jag gör, men går bara ibland in på närmare detaljer om saker och ting. Och det vill jag såklart bestämma över själv.

Samtidigt är jag jätteglad över varje kommentar jag får, så jag hoppas att kommentarsgranskningen inte behöver bli ett avskräckande filter, även om det måhända är ett fördröjande sådant, då jag nu trots allt testar det medan jag framöver inte kommer att kunna övervaka bloggen på samma sätt som förr.

Flyktförsök

Någon gång i våras upptäckte jag en dag att det låg små jordklumpar på fönsterbrädan. Märkligt, tänkte jag, för vi har ju ingen katt. Någon annan förklaring till det hela än att någon måste ha varit där och petat kunde jag inte komma på, och Mario borde väl knappast ha gjort det, så alltså var det omöjligt och jag förträngde det.

Nästa gång jag skulle vattna hittade jag mer skräp runt samma blomkruka. Och då såg jag det. Kanske hade det att göra med att jag ett tag tidigare, efter ett tips härifrån bloggen om att vattna underifrån för att minska gynnsamheten för sorgmyggorna, hade börjat vattna på fatet i de fall där detta var tillämpbart. Som med denna palm. Tydligen har den därmed fått en faslig fart på rötterna därinne i krukan!

Jaja, jag vet vad ni tänker säga, men nu bloggar jag inte om det här för att jag söker råd. Det är klart att jag förstår vad som borde göras. Men orka! Då är det roligare så här, så har jag något att visa folk som kommer hit.

Leva lätt

Intressant, förresten, att jag på så relativt kort tid kunde gå från "man kan aldrig få för många böcker" till att de enda böcker jag egentligen vill ha är ordböcker och sådana som är fyllda med japanska pyssel.

I själva verket har det nog varit en process som pågått i rätt många år. Från att ha suktat efter stora hus och andra materiella fånigheter har jag alltmer rört mig mot ett behov av att snarare ha överblick över alla tillgångar och inte dras med onödiga prylar. För varje flytt (och de har ju blivit några stycken under mitt vuxna liv) har jag försökt rensa ut och göra mig av med en del. Ja, flyttar sägs ju vara ett bra medel mot stora samlingar av saker. Vid den senaste flytten drogs det hela, som ni kanske minns (även om vi inte behöver tala om orsaken), till sin spets. För första gången i livet slängde jag till och med böcker!

Det gick ju. Visst har det hänt att jag vid enstaka tillfällen saknat någon liten bok eller pryl som jag då gjorde mig av med, men så fort jag påminner mig om vad alternativet kunde ha varit är det lätt att slå bort saknaden.

Jag har också märkt av att jag ofta får en impuls att röja och rensa när jag mår dåligt eller känner mig frustrerad över något. Det ger något av en renande befrielse och omedelbar tillfredsställelse. Att sortera ur en pappershög, rensa på datorn eller kassera trasiga kläder som jag ändå aldrig kommer att orka laga är det allra enklaste. Men sådant håller jag ju numera redan efter rätt bra, så då letar jag vidare efter annat jag kan leva utan.

Och nu ska jag snart börja veckopendla och tillbringa större delen av tiden långt borta från mitt eget hem och de flesta av mina ägodelar. Ju färre de då är, desto färre har jag att sakna. Så kanske plockar jag ur bokhyllor, lådor och förråd ytterligare den närmaste tiden.

Ovanpå min redan rätt klara inställning till onödiga prylar (som numera är mitt standarduttryck för hela företeelsen) har mina föräldrars genomgång av farföräldrarnas hus inför försäljning väckt en medvetenhet i hela familjen om vikten av att ta ansvar för kommande generationers arv efter en. Även om det man sparar på sig under livet är sådant man tycker att man har glädje av själv är det inte troligt att ens familj uppskattar att sortera containervis med gamla tidningsurklipp (det kan ju teoretiskt finnas något intressant i någon av högarna), avlagda husgeråd och trasiga handdukar från förra seklet.

Så jag försöker numera hålla det luftigt runt mig. Det känns också så mycket lättare att leva när jag inte längre fäster mig mer vid saker än att jag lätt ger bort dem till någon som hellre vill ha dem.

Påbörjat, ej slutfört

Jag är generellt sett mycket bra på att genomföra saker jag har påbörjat, och som ett extremt exempel på detta kan vi ta bokläsning. Men nu lägger jag trots allt ännu en titel till min korta, ja, faktiskt nästan försumbart lilla, lista över böcker som jag bara inte har pallat med att läsa ut.

Dessa är de jag på rak arm kommer att tänka på (i den ordning jag gav mig på dem):

• Anne på Grönkulla av L.M. Montgomery
• Djungelboken av Rudyard Kipling
• Fröken Smillas känsla för snö av Peter Høeg
• En historia om läsning av Alberto Manguel  (kunde ha varit med, om jag inte hade varit så himla envis att jag gjorde ett nytt försök något år senare och faktiskt tragglade mig igenom den)
• En kortfattad historik över nästan allting av Bill Bryson (nu senast).

Ska man vara rättvis läste jag faktiskt hela den första delen av Djungelboken, och kom bara aldrig igång med Andra djungelboken, så det är kanske en definitionsfråga om den ens ska stå på listan.

Försöken att läsa de här böckerna har gjorts utspritt under en period på cirka tjugo år, så det borde inte bero så mycket på vilken livsfas jag befann mig i vid försökstillfället att jag hade svårt att ta mig igenom dem. Vad jag minns har jag också slutat läsa dem av rätt olika anledningar.

Men slås ni också av det där de har gemensamt? Allihop är ju kända titlar, klassiker eller moderna storsäljare, som hyllats och prisats i oändlighet! Är det därför jag har blivit besviken på dem? Eller får jag en obetvinglig lust att vara rebellisk när det handlar om sådant "alla" säger ska vara bra? Jag har förresten än idag en stark aversion mot vissa nobelpristagare som jag tvingades läsa i skolan, trots att jag senare läst litteraturvetenskap och intresserat mig för det mesta som kommit i min väg.

Mest anmärkningsvärt är kanske ändå att jag gav upp läsningen av Anne på Grönkulla, mitt under den intensivaste fasen av bokslukaråldern, för att ett par år senare läsa, älska och läsa om serien om Emily av samma författare. Vad jag förstår är dessutom upplägget i de böckerna nästan identiskt med berättelsen om Anne.

Antagligen handlar det främst om att jag så ytterst sällan förmått rucka på min princip att läsa färdigt vad jag påbörjat. Egentligen borde listan antingen ha varit betydligt längre eller inte funnits alls om saker och ting skulle vara konsekventa och gå att dra några korrekta slutsatser utifrån.

Men när jag numera lägger så lite tid som jag gör på bokläsning kan jag faktiskt inte kosta på mig att större delen av den tiden offras på en bok som är illa skriven eller illa översatt, har stora pedagogiska brister, innehåller för många uppenbara sakfel och luftar fördomar som helt strider mot bokens syfte att väcka intresse hos en bred allmänhet samtidigt som den ska lära ut vetenskapliga fakta. Så när den inte har bättrat sig nästan halvvägs igenom, då har den minsann fått sin chans!

Nej, inga fler "dåliga" böcker för mig nu, i den mån jag kan undvika det. Man ska inte ha en massa onödiga principer. Livet är krångligt nog ändå.

Men titta vad som ligger här! Hm, undrar om jag är mogen för den nu, sisådär tjugo år senare?

Sensommar

Samtidigt som det kan ge lätt panik att inse att solen går ner allt tidigare om kvällarna, att sommarledigheten (om man hade någon) är slut och att en höst fylld av vardagar och gråväder närmar sig, så njuter jag helt obegripligt mycket av sensommaren.

Så minns jag med ens att jag visst alltid har gillat den här tiden på året lite extra. Det känns mycket motsägelsefullt, men jag vet ju varför de gulnande fälten och tanken på höstkläder ger mig så sköna associationer. Och det har faktiskt just med skolstartstider att göra.

Större delen av mitt liv har ju handlat om skolgång, och jag kan fortfarande inte tänka i annat än skolår och höst- och vårterminer. Och för det mesta har jag tyckt mycket om att gå i skolan, så skolstart är inte något särskilt traumatiskt att tänka på. Det har historiskt betytt återseendet av människor jag inte träffat på många veckor, alternativt möten med nya bekantskaper. Det har betytt nya kläder, nya böcker, spännande utflykter och exkursioner (bland annat på de där gulnande fälten), tidiga morgnar med cykelturer i sval och frisk luft, i något fall också flytt och med det en massa andra nya saker.

De flesta vänner jag fått under mitt liv har jag träffat och lärt känna i augusti och september. De flesta gånger jag har blivit kär har det varit sensommar eller höst. Denna tid på året doftar nystart och oändliga möjligheter.

Och på samma gång har vi då den där lilla vemodiga känslan över att sommaren nästan är slut. Jag älskar den. Så vilken kombo! Inte konstigt att detta länge varit min favoritårstid. Inte ett dugg konstigt, när man tänker efter.

Flinnpromenader

Jag får väl erkänna (inte minst för mig själv) att jag inte heller i år var särskilt bra på att hålla löftet till mig själv att ta bättre vara på sommaren än jag gjort på senare år.

Faktum är att jag har varit hemma i stan ännu mer än annars, och då varken gjort några skärgårdsturer eller gått på Liseberg, Kulturkalaset eller hängt i parkerna som tidigare år här. Och under mina korta lantvistelser har jag badat en (en!) gång. Jag har också läst en halv bok, virkat två tv-spelsfigurer och lagt två pussel.

Så vad har jag egentligen haft för mig hela tiden?

Även om jag själv kan lyckas klura ut svaret kommer det antagligen inte här. Dock finns det i alla fall en sak jag har blivit bättre på under den senaste tiden och det är att gå. Jag har äntligen återupptagit mitt promenerande, så att jag nästan är lika duktig som under historiska perioder i Linköping och Haga. Nästan! Varje dag blir det väl inte, men sent omsider har jag i alla fall insett att det bara krävs att man tar sig förbi någon av de större vägar som omgärdar vårt lilla huligannäste till område för att komma till lugna, idylliska villakvarter som påminner mycket om det där jag växte upp.

Och! (I knasighet slår det här nästan det faktum att det tog oss hela förra sommaren att hitta den närmaste och givna promenadvägen hemifrån till Frölunda torg.) För sisådär en månad sedan tittade jag på kartan och insåg plötsligt att det borde gå att gå till havet på en halvtimme. Så det testade jag. Och det gjorde det. Därefter har det blivit ett antal turer fram och tillbaka, i jakten på den optimala promenadvägen. Jag vet fortfarande inte om den finns, för hur jag än går verkar det ta runt 35 minuter enkel väg. Så om jag har tid med en 90-minuterstur hinner jag till Önnereds brygga, sitta en kortis på en bänk och sedan knata hem igen.

(Intressenklubben antecknar frenetiskt, hör jag, så här kommer en pausparentes till så att ni hinner få med allt.)

Även under mina mer normala villakvarterspromenader i omgivningarna har jag blivit mer som i fornstora dagar, då jag systematiskt och grundligt utforskade varenda gata och varje gångstig för att sedan ha koll på den bästa promenadvägen till vad som helst.

Men bäst av allt är förstås att det ger variation. Att gå samma väg två gånger i rad är för tråkmånsar.

Augustisol

Två saker har jag noterat särskilt de senaste veckorna.

Ett: Solen, som inte sedan i våras nått förbi balkongen och in genom vardagsrumsfönstren, lyser nu in allt längre på golvet för varje dag. Jag är ju inte dummare än att jag ser vad det betyder (förutom mer dragande i persiennsnören och högre inomhustemperatur, alltså). Vi vet alla vartåt det barkar.

Två: Det har klagats mycket på sommarvädret, ja, faktiskt konstant sedan i juni, tycker jag. Men efter att de dagliga juliåskvädren dragit bort har vi haft det både soligt och varmt på den här kanten. Det kan väl inte bara vara jag som sett det, jag som dessutom sitter inne i ett grått hus i förorten mest hela tiden?

Ja, jo, folk ser som vanligt vad de vill, antingen det är en utebliven sommar eller en annalkande höst. Inget nytt att blogga om egentligen, men det känns trevligt att småprata om vädret med bloggen som förr i tiden.

Skolstart

Jag tror bestämt att det drar ihop sig till skolstart för de små gastande liven. Tystnaden och stillheten här denna förmiddag påminner mig om detta. Å andra sidan är det just nu lite regn i luften, och egentligen brukar vrålaporna inte dra igång på allvar förrän vid lunchtid ändå, så i själva verket blir nog dagen ungefär som vanligt.

Men tystnaden! Ahh!

Fast vänta, känns det inte plötsligt väldigt mycket som höst? Som om man borde ha köpt nya kläder, dragit på sig stela jeans och packat pennfodralet i ryggsäcken? Jo, väldigt mycket så, faktiskt. Men så himla skönt att slippa, när man tänker efter.

Lj-uv-ligt!

Det här med balkongliv blev visst inte riktigt som jag hade tänkt mig. Ingen av mina tidigare egna bostäder har haft balkong, så hur det skulle kunna te sig har väl på något sätt varit en romantisk fantasi, förstår jag nu. Fast jag ser ju att andra har det mysigt på sina balkonger (bara inte i vårt område, för här har man sin stora, fina balkong främst till att ställa skrot eller röka på), så det är nog mest mig det är fel på.

Det var ju faktiskt samma sak när jag fick uteplats en gång i tiden. Första sommaren var jag entusiastisk och anlade rabatter, odlade, köpte trädgårdsmöbler och gjorde fint. Men jorden var lerig, uteplatsen omgiven av höga buskage och luften full av mygg mest hela tiden, så redan nästa år hade jag gett upp. Jag klippte bara gräset, lät trädgårdsmöblerna stå och bli dammiga, satt aldrig någonsin ute och åt, läste eller solade, och den enda som använde altandörren var katten. För hennes skull var det dock fortfarande alldeles förträffligt med den där uteplatsen.

Och så den här lägenheten då. Redan förra sommaren, innan duveländet tog fart, var jag mest ute på balkongen för att vattna och pyssla om växterna. De gånger jag försökte mig på att sitta ute och läsa eller så fick jag rätt snabbt ge upp på grund av vrålande barn på gården och tobaksrök från grannar. Så, ja, de stora, perfekta balkongerna är en aning bortkastade på husen på denna gata. Men det är ju trevligt att veta att man åtminstone i teorin skulle kunna leva balkongliv på sommaren.

Skulle vi sedan någon gång idas städa på vår balkong har vi nu också fått hjälp att vakta den. Som en sen födelsedagspresent landade nämligen för någon vecka sedan denna underbara berguv rakt i min famn! Är det någon rovfågel som passar i min närhet är det just berguven -- Dalarnas landskapsdjur, vår fina bubo bubo.

Å, vad jag gillar dess uppsyn! I och för sig påminner den inte så lite om en irriterad/stressad/galen katt med sina bakåtstrukna öron och stirrande ögon, men det kanske är precis det jag tycker om. Och just nu, medan den fortfarande sitter i fönstret och smyger i väntan på att vi ska komma på hur den ska arrangeras, misstar vi oss titt som tätt när vi går genom vardagsrummet i skymningsljus. Men, där sitter ju en katt i fönstret! Nej, visst ja, vi har ju ingen katt ...

Fast nu har vi en uv i alla fall!

Ännu en

Pikachu (mönster av WolfDreamer).

Ett år senare

När jag virkade Mario var tanken hela tiden att jag även skulle göra Luigi. Jag ägnade förra sommaren åt att jaga garn i rätt grön nyans (hopplöst om man bara vill ha bomull och en tjocklek som stämmer någorlunda med tidigare virkad figur) och hittade till slut en sort som fick duga i brist på bättre, men sedan kom så mycket annat emellan att det inte förrän nu har blivit läge att fritidsvirka igen.

Och med tanke på att Mario bara var den tredje figur jag virkade överhuvudtaget, och att jag hunnit lära mig en hel del sedan dess, var det svåraste nu att göra Luigi så lika Mario som möjligt samtidigt som jag inte ville behöva göra någonting sämre än jag faktiskt kunde. Så, ja, de skiljer sig lite åt (även bortsett från skillnader i mönstren), men nog ser man ändå fortfarande släktskapet!

Dessutom fick de en liten Bob-omb att leka med när jag ändå var i farten.

Luigi (efter mönster av WolfDreamer).

Luigi med Mario och Bob-omb (mönster av WolfDreamer).

Juni

Jaha, nähä. Om man skulle vara fånig nog att blogga bara för att det inte ska fattas en hel månad i arkivet, kanske?

Och eftersom jag har varit ute och åkt lite är det ju ganska givet vad det måste bli. Det svenska landskapet blir aldrig vackrare än när man reser genom det i skolavslutnings- och midsommartid.

Ska man vänta i en halvtimme mellan bussar får det gärna se ut så här vid stationen. Två soliga kvällar på strandpromenaden i Jönköping blev det.

En midsommar med traditionella midsommarblommor hör inte till vanligheterna numera. Eller så beror det bara på att jag varit för långt söderut om midsomrarna de senaste åren? Men nu blev det i alla fall en midsommarhelg präglad av Bergslagens ljusa nätter och blomster i alla färger.

Megaloppis 2012

Igår var vi på årets megaloppis i Majorna. Vi kom dit senare på dagen än föregående år, men det fanns ändå en faslig massa loppispryttlar kvar att titta på. Dock tyckte jag att det främst var kläder, gamla böcker och en del sunkiga leksaker (fascinerande hur mycket trasigt och smutsigt som folk försöker sälja), alltså sådant som jag nu absolut inte var intresserad av att köpa. Okej, jag ville inte köpa alls. Efter många års sparsamhet har jag liksom vant mig av med att shoppa "i onödan".

Mario lyckades däremot som vanligt göra fynd på tv-spelsområdet (se även 2010 och 2011). Det finns tydligen alltid några enstaka godbitar att vaska fram, och dem hittar han. Förra årets köp, ett Playstation 2, har kommit till stor användning som dvd-spelare. Vi får väl se om det nyinköpta Band Hero-setet har någon chans att nå upp till samma popularitet.

Hemliga rum: Oscar II:s fort

Att åka från Frölunda till Långedrag en sådan här dag kändes lite som att åka från Sverige till någon turistort vid Medelhavet. Jag anser att det är helt okej att det räcker med en spårvagns- eller cykeltur för att uppleva en sådan känsla.

Fast nu var jag inte ute och tittade på de glassiga rikemansvillorna eller hängde bland soldyrkarna på bryggorna, utan i stället fick jag ett trevligt litet återfall i mitt turistande i närområdena. Det var nämligen ett helt oemotståndligt tillfälle som uppenbarade sig!

Idag var det dags för alla hemliga rum att öppnas, och här i Göteborg hade jag alltså på tämligen nära håll ett alldeles förträffligt hemligt fort att spana in, det vill säga Oscar II:s fort.

Det var en upplevelse utöver det vanliga, måste jag säga. Även om jag har sett både regementen och diverse gamla fästningsruiner var känslan här nästan mer lik den i en gruva (hurra!). Det var mörkt, fuktigt, först bara gångar överallt, verkade det som innan det dök upp lite rum av olika slag, och så var det härligt kyligt. Att komma ut i solen efteråt gav en smärre temperaturchock.

För en gångs skull tänker jag inte pladdra mer om vad jag såg och tänkte och allt det där. Och läsa på om fortet kan ni ju göra någon annanstans på nätet om ni känner för det, så nu kommer helt enkelt några bilder. Ja, jag tog med flit alla utan blixt, för att få med lite mystisk stämning (eller för att jag inte vågade blixtra bland allt folk, välj själva).

Allihop i korus, på bästa göteborgskan: Det är kanooon! (Förlåt, det var oundvikligt.)

En lång, härlig korridor, som jag lyckades få för mig själv båda gångerna jag passerade. Annars var det verkligen inte så här folktomt någonstans på området.

Rymligt kök (?) med plats för hela familjen.

Luftig och ljus matsal att ha familjemiddagar och fester i.

Master bedroom, med öppet till nock och walk in closet.

(För er som ännu inte utvecklat omkädningsrumsrädsla.)

Solig takterrass med havsutsikt. (Obs! Ej ironi.)

Och så, det mest fascinerande av allting: detta var det enda jag såg några förmaningsskyltar om. Och stalaktiterna lär väl inte ens höra till ursprungsinredningen!

Ja, det var som sagt en givande utflykt. Att klafsa runt inne i ett berg en högsommarvarm försommardag gjorde mig inget, inte heller trängseln störde mig och ja, det var till och med så intressant att jag inte ens märkte var och hur jag blev alldeles svartprickig av något slags damm som fastnade fint mot klibbig hud.

Tärning med extra allt

Trots åldersskillnaden var det rätt mycket min lillebror och jag upptäckte samtidigt. Till exempel elektronikprylar. När han var mycket liten hade han något slags strömbrytardille, så för att vi andra skulle få ha lampor och apparater i fred byggde vår far en enkel "kontrollpanel" åt honom av en bräda och diverse olika knappar och spakar.

Eftersom jag tog syskonskapet på allvar blev jag naturligtvis skapligt avis, trots att det var en sådan simpel grej brodern hade fått.

Fast sedan byggde pappa en elektronisk tärning åt mig. Jag antar att det slår strömbrytarbrädan ungefär tusen gånger om. Speciellt då jag 25 år senare kan plocka fram den, sätta i ett nytt batteri och fortfarande använda den som tärning.

För att inte tala om hur trevligt det är att studera den smarta konstruktionen och det noggranna pilljobbet så här med lite mer kunskap i bagaget.

Förresten, åh! Bara människan kan komma på att krångla till tillvaron så här. En elektronisk tärning! Som kräver batteri för att kunna användas! Den är toppen!

Sommarpromenad i Väster

Bara man tar sig ut behöver man inte gå långt från vårt kvarter för att världen ska te sig mycket annorlunda (och i vissa avseenden skönare). Och ja, vi föll för grupptrycket och gick ut i sol och värme denna första kortärmsdag. Här är lite av vad vi tittade på.

Blommande och väldoftande natur.

Snuff.

Högsommaraktigt knastertorr tallbacke. Mmm!

Med utsikt.

Och kulturminne. (Vi sparade runstensletandet åt Toad och Toadette.)

Nappträd. Det bar tydligen redan frukt.

Och med grillosets intensitet kunde bara doften av nyslaget gräs konkurrera, denna (åtminstone för att vara Göteborg) vindstilla dag.

Känn doften!

Det går inte ihop någonstans, men jag lyckas ändå inte sluta förknippa spirea med skolavslutning.
Man kan ju tro att jag är från Norrland eller något.

Sista april, jag menar valborg

Det är på allvar en skillnad på sydlänningar och oss andra. Jag är numera medveten om den och förklarar mig ordentligt:

- På sista april ... alltså, det ni kallar valborg ...

Ibland använder jag till och med deras språk av bara farten, och blir så förvånad över att inte behöva komma med förtydliganden att jag gör det i alla fall:

- När var det ni flyttade in i er lägenhet?
- Det var på valborg, det som jag envisas med att kalla ... öh ... sista april.

Jag har nu fått det bekräftat från andra håll att det inte bara är jag som gör så här (typ för att jag avskyr smällare och därmed även valborgsmässoafton), utan att detta valborgande är något de håller på med här nere i Södern.

Hur sedan själva firandet skiljer sig åt mellan olika delar av landet bekymrar mig mindre.

Mitt i smeten

Nästan sagolikt ödsligt och hemligt gömmer den sig där mitt emellan allt. Har man tur står man plötsligt bara framför den. (Ja, jag gillar tydligen fortfarande att fota trappor som leder upp, upp och bort mot något spännande.)

Vid en korsväg där det alltid händer något

Småvilse på gigantiskt sjukhusområde

Rätt gult i Vitsippsdalen

Botaniska: hälften växter, hälften folk med kameror

Blågult

Bara för att de här husen är så fina.

"Stannar vid: Korsvägen, Svenska Mässan"

Varje år (nu låter det som om jag har bott i Göteborg jättelänge, men det har jag ju nästan, med mina mått) blir jag lika betagen över att det är så vårfint inne i stan, speciellt när det inte tycks vara det längre ut från centrum. Överraskningen blir väl kanske också påspädd av att jag numera nästan aldrig befinner mig där bland de höga, vackra stenhusen och på de rena, fina stadsgatorna där jag känner mig så hemma. Jag hinner glömma, helt enkelt. Och missa en hel del. Så när jag nu klev av spårvagnen vid Korsvägen stannade jag upp och fick lov att snurra ett helt varv för att se alla nybyggen.

Att de bygger, bygger om, bygger till, bygger nytt och flyttar runt osedvanligt frenetiskt i den här stan har vi ju noterat här förr, men sedan jag senast var på platsen hade de hunnit lägga till minst en ny busshållplats, flytta dit Lisebergshjulet, smälla upp några våningar på ett av hotelltornen och, ja, var det inte något annorlunda med Universeum också?

Och så var det vår, med koltrastar som trallade i sitt bad mitt i scillahavet. Bästa härliga!

Men några bilder blev det inte. Det regnade nämligen så mycket innan jag åkte att jag gav mig av utan kamera. Jag har dock en alldeles ny sådan att leka med, och dessutom är det nästan maj, så jag funderar på att göra det här till en fotoblogg ett tag. Eftersom jag ändå inte skriver så mycket menar jag. Det kan liksom i alla fall inte bli sämre, tänker jag.

Duvskitar

Ända sedan i somras har jag retat mig på duvfjädrar och -bajs på balkongen, men det har eskalerat under vintern och de senaste veckorna har duvorna mer eller mindre flyttat in på just vår av alla balkonger.

Ah, egen balkong att sitta på i vårsolen!

Man har hört det enerverande kuttrandet alla tider på dygnet och skiten har i allt högre grad täckt balkongräcket och golvet. När man har försökt schasa iväg duvorna när de har suttit och fånat sig på golvet har de först halvhjärtat flugit upp på räcket, och vid nästa skrik/smäll i dörren/viftande har de i bästa fall gett sig iväg - upp till balkongen ovanför. Efter några minuter har de varit tillbaka, och så har det fortsatt.

De läser kvällstidningar också, de eländiga duvorna!

För någon vecka sedan hade vi allvarligt börjat fundera på vad man kan göra åt det, för under de förhållandena kan man ju inte använda balkongen över huvud taget (och hur man ska få bort all skit från heltäckningsmattan övergår mitt förstånd, men är en historia för sig). Just när jag lyckligt kommit fram till att en duvskrämmande uggla kanske kunde vara precis vad vi behövde upptäckte jag, vid ett av de vanliga kutteralarmen (hur tröga är fågelhelvetena, när de inte fattar att de ska hålla käften för att slippa bli upptäckta?), att en av duvorna inte ville flytta sig hur jag än försökte skrämma den.

Då såg jag det. Givetvis!

Den hade lagt ett ägg.

Duvhona som just fattat ett dåligt beslut.

I samma ögonblick begrep jag också varifrån de cirka fem små kvistarna, som dykt upp på golvet intill balkongräcket tidigare på dagen, kommit. Det var alltså ett klent försök till bobygge. (Än en gång: Dumma, korkade, idiotiska fåglar! Hur överlever de och blir så många, när de inte ens fattar att de ska fixa ett bo i tid? Är det tack vare alla ömhjärtade människor som matar och skyddar dem i stadsmiljöer där de inte borde vara?) Och nu hade alltså duvan lagt ett ägg bland de små kvistarna. Alldeles intill en glipa invid räcket, lagom för ett duvägg att rulla ner genom ...

Nylagt duvägg utan onödiga säkerhetsanordningar.

Sedan gick det knappast att skrämma bort duvorna. För varje dag blev de ruvande duvorna allt mer hemmastadda. Två dagar efter det första äggets ankomst ertappade jag duvhonan mitt i nästa äggläggning. Hon såg en smula generad ut men ursäktade sig inte.

Ett till. Och lite bekväm utfyllnad av boet på det.

Jag googlade duvor och pratade med fastighetsvärden. Det förra ledde till nya kunskaper, bland annat om klippduvor (och allmänbildning är ju alltid bra, så kolla länken, vetja), det senare till att jag fick stöd i min uppfattning och till och med order om att boet måste bort så fort som möjligt, för annars skulle vi ju inte få tillbaka vår balkong på minst ett par månader.

Psykningsförsök från båda hållen.

Därför, efter en veckas laddande, och när både duvor och vi själva faktiskt nästan vant oss vid läget, fick det på påskdagen bli plundring av duvbo. Eftersom jag är rätt oförtjust i fåglars hysteriska fladder blev det till slut Mario, som ändå är den större djurvännen och etikern av oss, som fick göra det så kallade skitjobbet.

Bildbevisen sträcker sig dock inte längre än så här. Resten överlåter jag åt er fantasi.

Ägg på burk.

Okej, det kändes lite i hjärtat när boet var borta och duvan kom tillbaka och gick omkring på balkongen och tittade sig förvirrat omkring, blinkade gång på gång och stirrade (oförstående? frågande? anklagande? uppgivet?) på oss genom fönstret. Men så är nu livet. Väljer man att bygga sitt bo på fel ställe är risken stor att rovdjuren tar äggen. Och även människor behöver värja sig mot ständiga angrepp mot hemmets trygghet.

Sedan har det varit lugnt. Kuttret har bara hörts sporadiskt från balkongen ovanför. Och efter denna historia är vi nu förresten inne på andra riktiga regnvädersdagen, så åtminstone balkongräcket börjar återta sitt vanliga utseende. Det ser mycket trevligt ut, måste jag säga!

Nåväl

Det är ju min blogg, så jag kan givetvis inte låta mitt bloggande tystas av massornas tysta dom. Inte heller tror jag på kollektiv bestraffning, varför jag nu ett tag bloggar alldeles särskilt för Nische, mamma och Toadette. Tack för ert stöd och oupphörliga engagemang!

Moving on.