Jag vet ingen mer välkomnande syn än den som möter mig när jag kommer åkande på den nya fina vägen från Borlänge. Precis när jag kommer över krönet och nedförsbacken börjar, när grytan öppnar sig framför mig, när stan, de gamla välbekanta kyrktornen och slagghögarna ligger där i solen mellan de skogklädda bergen, precis då känner jag att jag har kommit hem. Det är annat det än en stor gul åker med en motorväg kantad av några gamla flygplan och med ett par gigantiska skorstenar och en stinkande soptipp, vilket är det första som möter en när man norrifrån närmar sig min gamla bostadsort Linköping.
Okej, jag kan väl möjligen inse att det finns enstaka människor som på motsvarande sätt inte är jättekära i de där välkomstslagghögarna, så jag ska försöka dämpa min lokalpatriotism en aning. Men hemma är hemma, det är vad det handlar om.
Se så vackert stan speglar sig i motorhuven ...
