måndag 25 april 2011

Om jag skulle slänga allt (jag kan)

Jag är så värdelös på att fatta beslut! Än värre blir det när jag omger mig med människor som är ännu mer ovilliga att göra det än jag. Eftersom jag trots det vill ha saker bestämda brukar det då ofta sluta med att jag i alla fall bestämmer något, något som ibland är otroligt rationellt, välplanerat in i minsta detalj och bra på så många sätt som möjligt, ibland jättefel. Det värsta är att det inte alltid går att avgöra på förhand vilken typ av beslut det är jag håller på att fatta.

Så medan jag velar fram och tillbaka tusen och en gånger önskar jag bara att det fanns ett facit, någon som sa åt mig vad jag skulle göra, eller åtminstone en medbeslutsfattare i frågor som faktiskt inte bara rör mig. Då vill jag vara liten igen och ha en förälder eller lärare som sitter inne med alla svaren. Så enkelt det vore.

Detta är bisarrt nog en av de svåraste sakerna jag har haft att tampas med på sistone. Men det är ju också något som man kan be om hjälp med av folk, även om de inte är på plats. Givetvis vet ju inte ni bättre än jag var mina vägglöss befinner sig, om de åtgärder jag redan vidtagit har haft någon effekt, vilka risker som är värda att ta och vilka uppoffringar jag hellre bör göra i onödan än för sent. Men ni kan väl tycka saker? Snälla? Jag lovar att inte se det som mer än rådgivande. Kanske går jag till och med tvärt emot era åsikter, vilket förstås kommer att ge ännu mer beslutsångest, men känner jag mig tvungen att göra så finns det säkert någon anledning till att jag reagerar på det viset, och då har jag ju i vilket fall som helst fått hjälp med att komma fram till något.

Så, nu handlar det om vilken väg jag ska gå. Igår kväll, efter historian med den fräcka vägglusen på sängen och just innan jag skulle gå hemifrån, fick jag syn på en stor vägglus som kravlade omkring i dammet på golvet framför fönstret i hel "fel" del av rummet, det vill säga längst bort från sängen och i närheten av bokhyllan. Jag har alltså antagligen tvingat ut vägglössen på jakt efter nya bytesdjur, vilket betyder att det är större risk än förut att de finns precis var som helst. Och då kände jag bara att nu slänger jag skiten. Jag vill bara bort, iväg från allt. Hellre det än att tvingas till allt detta en gång till. Efter att ha sovit på saken känner jag oväntat nog fortfarande exakt så.

Jag blev tvungen att lista de för- och nackdelar som jag själv kan se med att kassera så mycket av mina möbler, böcker och andra saker som jag klarar att avvara:
+ Det minskar risken för att jag får med mig vägglössen. Enormt stort plus.

+ Det ger mig mindre att flytta. För ögonblicket en skön tanke, även om det är oviktigt i längden. Fast om jag slänger möbler och böcker blir det inte många lådor kvar att flytta, i synnerhet inte om man räknar bort kläder och textilier som redan är bortburna. Lite köksgrejer och apparater, i stort sett. Behändigt. Sedan kunde jag leva romantiskt med min älskade i en tom men vägglusfri lägenhet. (Trodde jag, ja! Det är ju inte som att jag kan säga åt honom att slänga sina saker.)

+ Jag slipper krångla med fryshuset (såvida inte Marios säng ändå måste dit förstås).

+ Det är ju bara saker! Och de senaste tre åren har jag redan bevisat att jag klarar mig utan de flesta sådana. Färre saker ger färre sakrelaterade problem, eller?

- Jag riskerar att ångra mig, speciellt om det ändå är förgäves (det vill säga om vi får vägglöss med oss ändå).

- Jag kanske blir bitter och saknar mina ägodelar mer om jag gör mig av med allt samtidigt som jag flyttar ihop med någon (med hamsteranlag) som har alla sina grejer kvar.

- Jag har inte råd att köpa nytt på länge, och det ligger inte heller annars för mig att vara slösaktig, kasta och köpa nytt och så där.

Tanken på att slänga en massa saker som jag varken slitit ut eller tröttnat på känns både hemsk och befriande på samma gång. Något dylikt vore trots allt lite symboliskt och på sätt och vis typiskt för mig, även om jag aldrig har gjort just så förut. Men med några års mellanrum händer alltid något som får mig att vilja göra radikala förändringar och börja om, om det så är att byta umgänge, bostadsort, sysselsättning eller något annat livsavgörande. Och när jag ser tillbaka har alla dessa nystarter varit mycket bra för mig.

En sak bara: det är ibland högst oväntat vilka saker jag visar mig sakna. Vid en helt vanlig flyttrensning en gång slängde jag ett litet plastflygplan som jag fått som byggsats i ett sådant där godisägg, ni vet. Det var inte värt någonting och jag kastade det utan tvekan, men oj, vad många gånger jag har ångrat det senare! Det påminde så mycket om det där planet de flög med i Doktorn kan komma. Tydligen var det avgörande. Sådana insikter gör det svårare att våga, att kasta sig ut i det okända.

Jag som alltid letar meningar med allt jobbigt som händer har haft svårt att se en mening med allt det här hittills (även om jag säkert gör det senare). Men en långsökt och helt oväntad sådan skulle kunna vara att jag ska lära mig att göra mig av med böcker! Det har alltid varit så gott som otänkbart förut, men nu är jag så less på allt att jag knappt bryr mig. De flesta böcker jag har är för övrigt ersättliga och de viktigaste kan jag ju spara och stoppa i den extra frysen i en vecka.

Helt utan böcker blir jag förresten ändå inte, för jag har ju lika många till som väntar i Falun, även om de är sådana jag en gång har valt att klara mig utan, vilket väl gör dem till ett b-lag (så varför skulle jag vilja ha alla dem kvar när jag inte sparar dem jag mer troligt skulle ha användning av?).

Fast här hos mig har jag all min kurslitteratur, all språkvetenskap, allt som behandlar det jag vill och ska jobba med. Den behöver jag nog förr eller senare. Svårt! Och alla pärmar med papper från kurser sedan? Jag hinner ju inte skanna in allting nu.

I framtiden ska jag förvara allt jag äger i lufttäta och lätt avtorkbara behållare. Vad lätt livet måste bli då! Men just nu, vad ska jag göra nu?