Göteborgskusinen frågade mig om jag brukar se på melodifestivalen, och jag häpnade över att någon kunde ha missat vilken fantast jag är. Vi har ju till och med tittat på några festivaler tillsammans på (den gamla godare delen av) östgötatiden.
Fast nu märks det verkligen inte på mig. Jag har inte haft tid att tänka på schlager på mycket länge. Kanske beror det på att jag inte längre har tv. Jag säger hela tiden att jag ju inte ser på tv i alla fall. Då menar jag förstås bortsett från Bones, mysmord, sport och just melodifestivaler. Schlager måste jag bara se allt av, vilket jag först såg lite som ett möjligt problem när jag flyttade hit. Skulle jag bli tvungen att våldgästa alla mina tv-ägande västkustbekanta en i taget, för att lyckas se alla de sex veckornas program? Men nej, sedan kom jag på att tävlingsprogrammen sänds på nätet också. Perfekt!
Fast faktum kvarstår att jag har jättedålig koll på årets festival, som har dragit igång här i Göteborg nu i veckan. Men nu har jag ändå en dag på mig att läsa i fatt alla schlagerbloggar och skvallret i kvällspressen, och lyssna in mig lite på låtarna.
Och så blir det en del lyssnande på SR Melodifest. När jag för ett tag sedan skrev det här tänkte jag på låten Missarna med Wille Crafoord, och idag hörde jag just den låten på webbradion. Inte kom jag ihåg att det var en schlager! Skäms på mig. Ändå var den väl just lite av en miss i och med att den inte blev någon jätteframgång, och han sjunger ju det, att det är missarna man minns.
Jag ska försöka att skona er från ytterligare schlagerbloggande i år. Fast jag lovar inget. Kanske tycker jag att ni behöver hållas informerade eller så.
Just nu slipper ni i alla fall titta på videor med gamla finfina isländska ESC-bidrag. Varsågoda.
