Sportiga falubor

Det soliga, frostiga vintervädret lockade oss att styra stegen ner till sjön. Och vi var inte de enda som tagit oss dit den här söndagen. Oj, vad hurtiga folk är här. Många, många människor var ute på den blanka isen och åkte långfärdsskridskor och friluftade sig i kylan. Men solen värmde faktiskt en aning. Det brukar den väl inte göra i december? Det måste vara klimatförändringarna.

Sjöutsikt fångad lite diskret på ett mindre folktätt ställe.

Cool frost på brygga.

Snabb sightseeing i Falun

När man får besök av en sydlänning som inte har sådär jättevärst bra koll på allt som ligger norr om Mälaren måste man ju se till att visa upp sin stad på bästa möjliga sätt. Det ska helst vara både pedagogiskt, lärorikt, intressant och roligt. Det vill säga, jag måste välja bland allt fantastiskt fascinerande det finns att se och göra här.

Jag kom fram till att för den som kanske bara ska besöka Falun en gång i sitt liv och då inte heller har så mycket tid till förfogande, finns i första hand två saker som bör ses. Hoppbackarna och gruvan.

Så här års är det mest backhopparna som åker upp i hopptornen, men det är hyfsat bra utsikt även från toppen av underbackarna. När man ser Falun uppifrån kan man faktiskt börja undra om det verkligen är en stad, för ur den här vinkeln ser man mest skog. Och ja, vi har ganska många träd mellan husen, även i de tättbebyggda områdena. Grönska åt folket!

Vy från uthoppsnivå.

Okej, vi åkte inte ner i gruvan heller (fast det är en upplevelse om man inte gjort något liknande tidigare, jag lovar!), men även här ges möjligheter till utkikande. Själva Stora Stöten är så stor att man lätt får svårt med djupseendet och avståndsbedömningen när man tittar rakt ner i den. Inte förrän man får syn på en pytteliten lastbil eller annan normalt jättestor maskin långt där nere inser man hur stort det är.

Vy över stort brunt hål.

Ett par gruvliga bilder till.

Visst är jag en bra guide? Nähä, men den som på allvar är intresserad av mer information om världsarvet och "Sveriges största under" kan läsa lite mer till exempel här.

Sedan, om man har tid över, är det inte helt fel att ta en stillsam runda på stan och kanske kika in i Kristine kyrka och beskåda de blå bänkarna.

Stora torget i mörk julmysstämning.

"Mitt" folk

Bara här kan jag läsa tidningen och känna igen gamla bekanta som det skrivs om, folk som har fått barn och andra som har dött. Och det händer nu allt oftare.

Att det finns folk jag känner igen bland alla dem som fått barn är väl inte så konstigt längre. Vi har väl helt enkelt kommit upp i den åldern nu. Men att jag känner till så många av namnen i dödsannonserna känns lite märkligt. Är det inte sådant som kännetecknar gamla människor?

I alla fall, det är bara här det kan hända. Bland mitt folk.

Här och nu

Jag har alltså bloggat förr. Massor. Inte helt olikt det här heller, så en del eventuella läsare känner säkert igen sig. Eller mig.

Men nu var det så att jag påbörjade ett nytt liv och kände att jag inte ville lämna kvar rester av allt det gamla svävande som rymdskrot ute i sajbern. Dessutom hade bloggflytten och identitetsbytet vissa praktiska fördelar, så därför fick det bli så här.

Nytt liv, ny blogg. Hur länge? Vem vet? Rastlösheten, ni vet.

Naturligtvis

Luciafirande i tv sänds med fördel från Dalarna, för att jag på allvar ska uppfyllas av julstämning. I år sänds det från Mora, så då ska det väl bli bra då.

Fast i ärlighetens namn orkar jag i vilket fall som helst inte vakna i ottan nuförtiden. Jag får väl se reprisen istället ...


Uppdatering 13 december:
Eller på nätet - naturligtvis!

Vakta bocken

Nästan lucia och halvvägs genom advent och julkalendrar måste vi ju på allvar börja hålla koll på hur det står till med julbocken i Gävle.

Förutom webbkamerorna finns det på webbplatsen en massa intressant att läsa för den som har tid (vilket väl inte så många har så här års ...). Men seså, kila dit och övervaka nu!

Inte jag inte

Men vad är det här?!

Bara sisådär fyra minusgrader och jag hinner nästan frysa näsan av mig på en halvtimme ute! Och både mössa och vinterhalsduk har åkt fram.

Så här kan det inte få fortsätta. Jag som har planerat utomhusaktiviteter till helgen, och då ska det dessutom bli ännu kallare. Nej, nu får jag ta och skärpa mig så att ingen sydlänning får se mig frysa. Jag fryser helt enkelt inte ute, så är det bara.

Annars får jag väl testa den här självpeppningsgrejen som verkar vara så himla populär.

Jag fryser inte, det är inte kallt. Jag fryser inte, det är inte kallt. Jag fryser inte, det är bara lite kyligt i luften. (Får jag gå in nu?)

Redan urspårad?

Så här ett par månader efter återkomsten till Dalarna tycker jag nog att jag borde ha hunnit behandla långt fler viktiga dalaföreteelser än vad jag faktiskt har gjort. Jag kunde ju ha skrivit om både Rättviks marknad, bandy, hockey, årets dalaprofil, faluburgare och det ena med det andra. Fast egentligen är det nog inte så många som skulle bry sig om det, så det gör antagligen inte så mycket att jag lät bli.

Det som är lite retligt är väl att bloggens titel och beskrivning är en smula vilseledande. Att jag aldrig kan hålla mig till mitt syfte! Men när jag nu har kommit så här långt vill jag inte gärna byta blogg (eller titel) ännu en gång, så jag kör väl på ett tag till och ser vart det leder.

Kroppsspråk

Jag träffade exkatten också. Hon verkade känna igen mig. I alla fall lade hon sig genast på mig och somnade. Om man vill kan man ju tolka det som att hon tyckte att jag skulle stanna kvar där den här gången. Men nej, det gjorde jag alltså inte.

Vad jag kom fram till

Jodå. Det var nog faktiskt en aning trevligare att delta i shoppingträngseln när man bara var där tillfälligt, än när det är en veckovis återkommande ritual. Samtidigt är det rätt schyst att vara så hemma som gäst på ett ställe som man ju faktiskt är efter att just ha bott där i ganska många år. Det mesta var sig likt. Jag hittade.

Däremot fanns det dessvärre inga vettiga vinterskor där heller, trots att Linköping i stort sett inte består av mycket annat än skoaffärer och begravningsbyråer. Så jag går fortfarande med trasiga skor.

En sorts forskningsresa

I helgen är det julmarknad vid Falu gruva. Jag och Majsan hade visst sagt att vi skulle dit, och så ser jag till att missa det i alla fall! Klant.

Istället ska jag på shoppingresa till södern. Närmare bestämt till Linköping. Jag fick för mig att det nog är trevligare att trängas i Tornby när man är på besök än när man bor där. Hur väl denna teori stämmer återstår att se. Jag återkommer i ämnet.

Inte blev de stötta och tog det personligt heller

Jag kom på att jag skulle göra en resa. Sedan kom brorsan på att han skulle följa med. Vi lyckades enas om tågtider och biljettpriser som passade oss, bokade biljetter, betalade och jag gjorde en extra liten tur för att hämta ut dem. Då köpte brorsan en bil. Plötsligt behövde vi inga tågbiljetter längre, så nu har jag avbokat och återlämnat dem.

Och säga vad man vill om SJ, men en sak kan de i alla fall som verkar vara omöjlig för nästan alla andra företag, nämligen att betala tillbaka pengar till det konto de kom från. För jag vill ju inte ha kontanter när jag använder internetbanken och jag blir galen varje gång jag får ett utbetalningskort som tvingar mig till ett bankkontor. Precis så här vill jag ha det. Tack för det, SJ.

Ännu mer att glömma

Vi fyra små tanter invaderade brorsans lilla krypin för en stund. Alla trasslade omkring, klämde på soffan, provspelade gitarren, inspekterade de nya kökstapeterna.

Mitt i en rörelse fastnade min blick på något väldigt, väääldigt välbekant. En bild jag sett många gånger, två ansikten som kunde ha tillhört ett par nära vänner. Jag tittade upp och mötte brorsans blick i samma ögonblick som hjärnan kopplade. En julklapp till mig!

Båda två insåg det samtidigt, att jag visste något jag inte borde ha vetat. Och båda blev vi lika generade, ungefär som när man råkar öppna toadörren och någon är därinne utan att ha låst om sig. Jag var tydligen inte väntad med resten av gänget idag, så det var därför han inte gömt julklappen.

Själv var jag, sedan överraskningen lagt sig, bara glad. Lika glad som jag ändå skulle ha blivit förr eller senare, när jag väl fick veta på riktigt, för det där jag såg är ju vad jag mest av allt önskar mig. Och nu kan jag mysa och vara glad i flera veckor. Mmm!

Fast officiellt glömmer jag förstås även denna händelse.

Ljus inne, ljus ute, ljus över sjö och strand

Det är lite lustigt, det här svenska mysteriet med alla ljusstakar och stjärnor som ploppar upp på tre, fyra dagar till första advent varje år. Och trots att det är lätt att inbilla sig att det finns många människor som inte är så noga med traditioner och sådant, så verkar ändå en överväldigande majoritet ha koll på första advent. Jag gillar det skarpt. Just det här korta, intensinva ploppandet gör det hela extra effektfullt.

Även utomhusbelysningar tycker jag är trevligt så här års. Det som skiljer dem här från dem nere i södern tror jag är att här är det betydligt vanligare med ljusklädda utomhusgranar. Det finns förstås alla varianter av enstaka ljusslingor, buskar inklädda i ljusnät, invirade äppelträd, helt upplysta balkonger och husfasader, men speciellt i villakvarteren och utåt landet står de lysande granarna tätt. Det känns hemma för mig. Jag tänker alltid på tågresorna hemåt från södern förr om åren när jag ser sådana granar. Ju längre norrut jag kom, desto vanligare blev utegranarna, och desto närmare Dalarna och hemma kom jag.

En annan sak jag har tänkt på, när jag på sistone åkt en del längs Tisken på kvällarna, är hur mycket gatubelysning det verkar finnas i Falun. Så där tvärs över sjön, åt båda hållen, ser man en imponerande mängd lampor av olika slag, och det är väldigt vackert. Dock syns inte alls speciellt många lampor från bostadshus och andra byggnader. Falun by night är gatlyktor.

Räven raskar över vägen

Mamma och en moster stod och hängde i hallen och stirrade ut genom den öppna ytterdörren. Det visade sig vara räven som visade sig.

Jag må vara djurvän, men rävsläktet förlåter jag inte för vad det gjort kvarterets (och mina) söta små tamdjur, så åsynen av varje rödbrun skabbspridare gör konstiga saker med mig. Nu, till exempel, hörde jag mig själv säga:

- Fy, din fuling! Våga inte visa dig här igen, för då skjuter jag dig! Med ärtbössa.

Det är nog tur att det mest är mamma som siktar rävuschlingen här i krokarna nuförtiden. För mig alltså.

Lucior och lussekatter i all ära ...

... men den omrösting som verkligen betyder något är ju den om vilken som är Faluns tjusigaste rondell. Och det visade sig att inte bara jag har den här som favorit. "Min" rondell vann!

Min egen bild av Faluns snyggaste rondell.

Än så är det vinter

Nog är det milt och snön töar bort i en rasande hastighet, men sov, sov alla små vårtecken!

La familia

Mostermaffian är på årligt adventsbesök i Falun. Jag säger bara det så att folk på stan kan vara beredda och på sin vakt, särskilt i närheten av alla butiker som säljer damkläder och presenter.

Det bör vara svårt att missa dem. Det rör sig om tre små gummor i likadana runda frisyrer och likadana fyrkantiga glasögon, ständigt skrattande på östgötska, och som ibland har allvarliga problem med färdriktingen på rulltrappor.

Själv tar jag det säkra före det osäkra och stannar hemma idag.

Skyltsöndag

Jag och Pinglan gick på julskyltning. Vi var helt överens om hur det skulle vara, vilket var som vi mindes det från vår barndom. Mörkt, snöigt, mycket folk, juldofter och härlig stämning.

Och i stort sett var det väl så. Vi drev omkring på ett ganska välorganiserat sätt i ett par timmar, klappade tomtar, luktade på glöggen, undvek att trampa i marschaller och hittade ingenting vi behövde köpa.

Det som förvånade oss efteråt var att ingen av oss hade träffat några bekanta, inte ens hälsat på någon. Inte har väl hela befolkningen bytts ut på tio år eller så?

Någon del av förklaringen kanske ligger i att vi pratade oavbrutet från det vi träffades, hela vägen ner till stan och medan vi parkerade, genom julskyltning, fika på mysigt kafé, lite mer affärsspring (nej, det fanns inga skor - skönt!), hemfärden och sedan hela kvällen inne hos mig. Hade det inte varit för att vi bodde hos våra respektive föräldrar som påminde om sömn och andra vuxengrejer hade vi säkert fortsatt babbla hela natten. Nu fick det räcka med sju timmar tjejsnack.

Jag har inte ägnat mig åt sådant på åratal och trodde faktiskt inte att det var min pryl riktigt. Men oj vad det här var precis vad jag behövde!

Akut skonöd

Tråkigt nog har mina superbästaste vinterkängor någonsin gått sönder, helt utan förvarning och just när snödjupet översteg 3 dm. Det som inte finns några vettiga skodon i handeln nuförtiden (och det har inget med stans storlek att göra). Men jag måste helt enkelt ha ett par nya vinterkängor, så för min egen skull hoppas jag att jag har fel.

Imorgon ska det ju vara öppet i alla affärer hela eftermiddagen. Det verkar lämpligt. Jag får väl passa på att ta mig en tur på stan då kanske ...