fredag 20 maj 2011

Ur flyttdagboken, del 2

Lördag 30 april

Upp tidigt efter en kort natt, men med förvånansvärt god sömn på den trånga soffan, och så åkte jag än en gång hem med avsikten att packa det sista. Vi hade ganska många som erbjudit sig att hjälpa oss med flytten, men sedan jag informerat alla om vad som gällde beträffande riskerna med vägglöss och så vidare var det ingen som ville använda sin bil att ens transportera sig själva i, så det var bara jag som skulle köra. Därför hade vi bara de tre bilplatser som flyttbilen erbjöd, och var tvungna att försöka bedöma var folk behövdes som mest, då det tar en timme att åka kollektivt mellan de två aktuella delarna av stan. Mario hade slutligen bett en av sina arbetskamrater att dyka upp hos honom vid klockan 11, medan tre till skulle möta oss vid nya lägenheten till 13.

Hemma under packandet insåg jag efter ett tag att jag inte heller denna gång skulle bli klar i tid, och jag var ju ändå tvungen att återvända till Mario, åtminstone för att köra fram lastbilen för inpackning. Men efter att ha begärt lite extra tid, och fått den första flytthjälpen att inte skynda sig alltför mycket, lyckades jag faktiskt. Att jag sedan stod hos Mario och åt frukost medan han och arbetskamraten packade bilen är en annan sak.

Inte heller Mario var dock klar med packandet, så det blev ändå så att han stannade kvar hemma, medan jag körde västerut och letade mig fram med kollegans hjälp. Och tänka sig, jag körde bara fel en gång, hittade helt på känsla på slutet, då kartan inte var till någon nytta längre, och vi var till och med framme fem minuter före de andra flyttkarlarna!

När två flytthjälper till anlänt vidtog den bästa sortens supereffektiva flytturlastning, och efter en kort stund var allt uppburet de två trapporna. Golvet i lägenheten var inte fixat, visade det sig, och inte fanns det något meddelande om när det skulle göras, men tapetseringen var klar och det var undanröjt efter den, så vi ställde bara in allt (som ju inte var så mycket ändå, när många möbler saknades) och tänkte att det fick ordna sig på ett eller annat sätt sedan.

Under urlastningen anslöt Mr Data till bärarna, och precis när vi hade burit upp allt kom ytterligare en av Marios jobbarkompisar, så då var vi alltså sex personer, trots att Mario själv inte var närvarande. Jag kunde bara ta med mig en flytthjälp tillbaka, om nu Mario skulle med nästa vända, och det blev Mr Data. Det glada arbetslaget från Marios jobb intog under tiden den solvarma balkongen för att vila upp sig med lite dricka.

Färden tillbaka österut gick finfint, men väl där började det gå frustrerande långsamt igen. Vi var för få, hade för mycket kvar att packa ned och det gick inte att direkt börja lasta bilen. Det stressade mig, med tanke på de väntande flyttkarlarna som var kvar i nya lägenheten, men när vi efter ett par timmar slutligen kom dit igen, med resten av Marios möbler och även honom själv, visade det sig att min oro varit obefogad. De hade inte lidit ett dugg, och en av dem (han som dessutom inte hunnit vara med och bära något än) menade att det var en av de bästa flyttningar han varit med om. Det hade inte precis gått någon nöd på dem medan de väntade, och när vi nu än en gång snabbt hade lastat ur och burit upp allt blev det köpemat med trevlig samvaro på balkongen.

Därpå tackade vi våra flytthjälper och lät dem åka hem för att fira valborg, medan Mario och jag tog bilen tillbaka till våra gamla ställen än en gång. Det blev ännu mer långsamt slutpackande hemma hos honom i ett par timmar, och mitt mål att vara klar med flyttandet innan det blev mörkt visade sig vara helt orealistiskt. Vid den tidpunkten hade vi knappt ens kommit iväg från honom, och då skulle vi ju dessutom hem till mig, för att hämta det som egentligen skulle ha flyttats dagen innan.

Mario var tveksam till om det var en bra idé att ta mina grejer, och jag insåg väl det också, när vi såg hur fullt det redan började bli i bilens lastutrymme och hur mycket som trots allt fanns kvar hemma hos mig. Men jag var våldsamt envis, och tyckte att det var orättvist om just mina saker skulle lämnas, för det var hos mig de absolut inte skulle stå över natten, och det var min lägenhet som behövde städas och tömmas följande dag, så jag drev min vilja igenom. Vi var trötta, hungriga och började bli på riktigt dåligt humör, men slet som djur och fick med oss allt ned till bilen. Efter långt pusslande och kämpande hade vi till slut lyckats klämma in allt (ha!) och jag skulle bara gå upp och hämta mina plastkassar som jag använde som handväskor (då alla väskor ju var sanerade och nedpackade). Då hittade jag mikron ...

Jag hittade som väl var även lite choklad och ett par äpplen i kylen, så vi fick lite ny energi innan vi körde iväg med flyttlasset. Klockan var redan 23, och vi diskuterade hur lämpligt det skulle vara att börja bära upp saker och stöka i trapphuset vid den tidpunkten. Vi kom fram till att vi var alldeles för trötta och bestämde oss för att ta risken att lämna bilen och alla grejerna ute på parkeringen (i "Bilbrännarland", ni minns) över natten.

Men den lilla tv:n som stod i förarsätet, samt kylväskan med matvaror (som nog redan delvis var förstörda vid det laget) och lite annat släpade vi med oss från parkeringen till huset.

Och så kom vi inte in! Portkoden vi fått (av den tidigare hyresgästen, märk väl, för fastighetsvärden som gett oss nycklar hade inte ens nämnt den) fungerade inte, och våra nycklar passade inte i låset. Vi träffade på ett par grannar vid porten intill, men de kunde inte hjälpa oss mer än genom att ge oss en alternativ portkod som inte heller fungerade. En äldre man kom ut från huset mittemot och vinkade oss till sig. Han berättade att portkoden slutade fungera vid en viss tid på kvällen och att det var en annan nyckel än lägenhetsnycklarna som skulle gå i låsen till ytterdörrarna. Någon sådan nyckel hade vi inte fått.

Jaha. Då visste vi det, men vad hjälpte det? Där stod vi, lättklädda efter en varm dag som nu övergått i kylig natt, i T-tröjor och med endast en jeansjacka att dela på. Och vi hade ingenstans att ta vägen! Vi funderade på att vänta ut natten i bilen, men insåg att det skulle bli väldigt kallt, övervägde hotell, men det verkade så väldigt jobbigt, och underligt nog slog oss inte ens tanken på vanliga, goda människor förrän efter en bra stunds uppgivet huttrande. Men sedan Mario ringt en familj vi känner i närheten ordnade det sig fint ändå. De hade just gått och lagt sig, men svarade i telefon, erbjöd oss husrum för natten, tog emot med nattmackor (vilket var perfekt efter sju timmar utan mat) och en varm, bäddad säng. Även denna natt var det fullkomligt underbart att få lägga sig ned och sova.

När jag bodde i Haga hade jag två futtiga nycklar: en hem och en till cykeln. Vid den här flytten hade jag plötsligt tre uppsättningar av nycklar till olika lägenheter, med postfack, förråd, tvättstugor och separata portnycklar. Ändå saknades alltså en av de viktigaste. Så här med facit i hand känns det rätt bra att vi då inte kom iväg med det första flyttlasset på fredagskvällen.