I september förra året, precis innan jag bytte liv och blogg, skrev jag ett obegripligt långt inlägg om ett frisörbesök. Jag trodde att det skulle tråka ihjäl alla som läste bloggen, men det kom att bli ett av mina mest kommenterade inlägg någonsin (räknat i alla sorters kommentarer), tillsammans med ett inlägg om dammsugarmunstycken som jag skrev en gång för länge sedan. Vad roliga ni är.
Eftersom det alltså verkar vara vad ni vill ha så kommer här en nästan lika lång uppföljare. För nu har jag varit och klippt mig igen (eller, nu är det klippt igen, som man frestas att säga så här i ordvitsarnas huvudstad).
Jag har som vanligt gått och dragit på det där frisörbesöket, men då jag nu dessutom var ny i stan och inte alls visste hur jag skulle lyckas välja rätt frisör (om det nu fanns en sådan), så blev det ännu svårare än vanligt att komma iväg. Men idag bestämde jag mig i alla fall för att fixa mig en klipptid. Och för att inte hinna slingra mig ur löftet till mig själv valde jag helt enkelt att gå till den frisör som befann sig allra närmast. Det visade sig att hon hade både studentrabatt och tid direkt, och jag tyckte att det var lika bra att få det avklarat, så jag slog till.
Att "droppa in" var en ny erfarenhet för mig, och det skulle inte bli den enda nya erfarenheten den här dagen. Först och främst brukar jag verkligen göra vad jag kan för att slippa prata när jag är hos frisören, men idag var det jag själv som nästan omedelbart drog igång ett livligt samtal. Visserligen kändes det en aning obehagligt att hon ställde så många frågor om mig och mitt liv, liksom att hon (precis som den förra frisören, hon som snarare var försäljare) klämde in mitt förnamn lite här och var när hon pratade, men annars var det bara trevligt. Och väldigt snabbt avklarat.
Kanske var det just mitt pratande som distraherade henne? När jag senare kom hem och såg mig i spegeln blev jag nämligen förvånad över vad jag såg. Håret var snyggt klippt och precis som jag ville ha det, sånär som på en liten detalj. Det var klart längre på ena sidan.
Jag tittade, och tittade igen. Jag brukar ändå ofta stå lite konstigt, om det nu inte är så att jag dessutom faktiskt har olika långa ben, så det skulle ju kunna vara jag som var sned. Jag gick och avbröt Lånesyrran och hennes kompis i deras pluggande. Det var ju viktigt. Och de höll med. Håret var olika långt på höger och vänster sida. Så kunde det givetvis inte få vara.
Där fick jag för att jag valde den närmaste frisören (jag borde kanske ha gått mer efter de råd jag faktiskt fått, till exempel här)! Å andra sidan hade jag ju lika nära tillbaka den andra gången. Och den tredje, som det också blev, eftersom frisören inte hade tid att åtgärda sitt misstag förrän ytterligare en stund senare. Dock var stämningen hela tiden god, jag varken klagade eller anklagade och hon tog inte illa upp, utan vi fortsatte att leka kompisar i några minuter till (och hon kom fortfarande ihåg mitt namn).
Så det var alltså första gången jag har vågat klaga på en tjänst, även om jag nu inte riktigt klagade. Men tillbaka gick jag. Säg grattis till mig.
