Hem till Dalarna

Fjärde fjortonde

2012-02-14T15:48:00.000+01:00

Jag kan inte låta bli att småle när jag ser hur i princip alla som nämner alla hjärtans dag på sina bloggar gör det med formuleringar som "alltså, jag firar ju inte egentligen", "kommersiellt jippo", "men det är ju trots allt en fin tanke" (vadå, det kommersiella jippot?) och så vidare -- precis så där som jag själv skulle ha kunnat göra. Och gjorde.

Därför är jag nu glad att kunna bidra till variationen genom att än en gång meddela att Mario och jag visst firar. Inte det kommersiella jippot i sig visserligen, men jag tycker inte att det står i vägen särskilt mycket när vi firar vår fjortonde februari.

Dessutom är 14 det roligaste tal Mario vet, så det kan ju knappast bli bättre.

Ett av de egenhändigt tillverkade.

Jag har börjat se på "tv" jag

2012-02-04T22:29:00.001+01:00

När vi ändå har så trevligt: Har ni sett säsongsavslutningen av Gäster med gester? Så vansinnigt roligt!

Skojar bara. Nej, nej, alltså det var roligt, men jag ska inte tjata mer nu. Lovar. Förresten missar jag ju Sherlock när jag sitter och bloggar så här. Fast det är trots allt enklare att se på Svt Play sedan. Som nästan allt annat.

För det är fortfarande så att vi främst använder giganto-tv:n till att se på dvd och spela tv-spel på, så det är fortfarande så att man måste ansluta antennkabeln till tv:n varje gång man vill se på tv "på riktigt". Däremot har det sedan jul funnits så mycket göttigt att ha igång på datorn att jag nästan aldrig behöver äta i tristess längre.

Jag hade trott att det skulle dröja ytterligare några år innan min utan-tv-fas skulle vara över. Dock väljer jag fortfarande programmen jag ser med stor omsorg och skulle inte få för mig att slösa bort en kväll med slötittande. Inte så länge datorn (med nätuppkoppling, naturligtvis) fungerar och jag kan slöa vid den!

Tvångsmässigt melodifestivalsinlägg

2012-02-04T22:15:00.000+01:00

Nej, jag kan inte låta bli. Inte ens när bloggen i stort sett ligger nere.

Men vad ska man ta sig till när man är född i ett land med Europas bästa schlager-tv-produktioner och där halva befolkningen påstås följa Melodifestivalen, men man ändå bara omges av oförstående och ointresserade dönickar?

VA?!

Klart jag måste blogga om det.

Alltså, så här var det:

Årets första deltävling var e-x-t-r-e-m-t lovande. Eller, ja. Men det skulle mycket väl kunna bli den bästa årgången på flera år. Som tv-program betraktat alltså. Nu brukar jag ju vara ganska förlåtande och gilla de flesta programledare och skämt och så där, men i kväll var det faktiskt genuint proffsigt och roligt. På riktigt! Fatta frustrerande när alla man tycker om och vill ha roligt med missar detta tillfälle till skön stämning (för att inte tala om mina kommentarer)!
När jag förhandslyssnade på låtarna från första repetitionen i förrgår var allt bara skräp. Utom möjligen en låt, som jag till min stora förvåning tyckte var okej. Men så brukar det ju vara. Första deltävlingen brukar bara innehålla krafs, och vinnarna där brukar egentligen inte förtjäna sina finalplatser. Dessutom brukar jag nästan alltid börja gilla allt mer efter ett par lyssningar. Men nu! Pang! Så var sju av de åtta låtarna klart bättre i kväll. Bara en var klart obehagligare. Och den som var okej i förrgår är jag beredd att direkt skicka till Azerb... ja, hur det nu stavas. Baku alltså.
Å, ljuvliga lyckorus! När någon som var en total supertönt, eller i alla fall nästan, senast man hörde personen i fråga, plötsligt är genomkompetent och bjuder på låten och showen man kan (och måste, eftersom det dröjer innan man får se den igen) leva på länge. Så går det när det inte är säsong på Liseberg.
Sedan gick det bra för Frölunda också (och då talar jag fortfarande om schlagern, inte om exempelvis hockey, för det kunde jag inte bry mig mindre om). Efter vad jag har för mig att jag vet. Bara en sån sak.

Ja, det var bara det. Förlåt att jag besvärade er med mitt obegripliga och otidsenliga intresse.

Lionel Jr

2012-02-01T19:00:00.000+01:00

Säg hej till Lionel Litchi II! Må han få ett längre och frodigare liv än föregångarna fick!

Liknar just nu lite en älg. Eller en örn. Det kan man ju tolka som ett tecken på kraft och mäktighet om man vill. (Och det vill förstås jag.)

Mario, som har kommit ungefär lika långt med sin litchiplanta (odlad med alla tänkbara specialjordar och tillbehör), och som dessutom har ett par till på gång utom "tävlan" (det är ju ingen tävling, tror jag, utan mer ett slags forskningsprojekt), säger sig ha namn till sina plantor också. Mer har jag dock inte fått veta, för det skulle visst filas på dem. Jag antar att de kommer att vara hejdundrande göteborgsvitsiga när de så småningom släpps.

Eller vadå? Grus till uppfarten?

2012-01-25T08:48:00.000+01:00

Och så en sak som detta.

En halvsjavig man står och pratar i telefon utanför en grannport när jag går förbi: "Be han som säljer å blanda till, så blir det bra ... Du behöver inte så mycke ..."

Och man tänker:

Knark?
Sprit?
Målarfärg?

I den ordningen!

Det känns som ett tecken på något.

Söta förortskids och deras leksaker

2012-01-24T19:52:00.000+01:00

Det börjar väl bli dags för ännu en rapport från förorten? Jag har visst inte fått tillfälle att nämna att nyårsfyrverkerierna nu har pågått i en månad här, men eftersom de nu börjar höras allt mer sporadiskt gör det nog inget. Nä.

Igår på seneftermiddagen var det ett väldigt helikopetrande (nej, jag har inte stavat fel) på låg höjd över vårt område. De jagar väl rånare igen, tänkte jag och kollade om det hade hunnit komma upp någon nyhet på nätet. Där stod det dock bara (mhm, "bara") om något rån på Hisingen och några mindre knivslagsmål och sådant, men efter någon timme fick man reda på att det varit ett värdetransportrån vid Torget.

Ja, jag trodde ju det, blev alltså inte särskilt förvånad men tyckte ändå att detta var action nog för mig.

Som om någon skulle ta hänsyn till det!

Senare på kvällen stod Mario och lagade mat då han blev beskjuten med grön laser genom köksfönstret. Vi blev båda rätt uppskakade, men diskuterade det hela en stund innan vi kom fram till att man nog i en sådan situation faktiskt kunde ringa polisen. Så fick det bli. Utifrån Marios observationer kunde vi också räkna ut varifrån lasern kommit, nämligen från en lägenhet i huset mittemot.

Polisen tog det hela på allvar såtillvida att de kom till platsen efter en stund. Dock, fick Mario veta, vågade de inte lämna polisbilen på parkeringen, eftersom de brukade få problem med sönderskurna däck här i området, så Mario fick gå ut till dem och lämna sin anmälan.

Och sedan? Vem vet vad de kommer att göra åt saken? Det känns ju inte så svårt att åtminstone gå till den aktuella lägenheten och kolla upp det hela när vi vet exakt varifrån laserstrålen kom, men som polisen säger är det svårt att göra något när det bor flera personer i samma lägenhet. Själv är jag dock främst angelägen om att den skyldige (det är lätt att få för sig att det är någon yngre kille, ja) får veta vilka konsekvenser sådana lekar kan få, och att det inte är okej.

Och Mario kände i morse fortfarande av något i ögat, så det blev en dag på vårdcentral och sjukhus i stället för på jobbet för hans del.

Resultatet så här långt, alltså: ett irriterat öga (men enligt läkarna tydligen inte skadat, tack och lov), minst en dags förlorad arbetsinkomst, kostnader för läkarbesök, extra resa tur och retur till Mölndal och lite annat smått och gott, två upprörda vanliga medborgare som börjat misstänka sina grannar, nedfällda kökspersienner efter mörkrets inbrott samt -- inte minst -- två personer som inte längre kan leva som de vill och vara helt trygga i sitt eget hem.

Ja, det var läget i förorten den här veckan. Det är väl bara att utgå ifrån att det blir läge att återkomma i frågan. Men gärna ljusa kvällar snart, tack!

Att göra 2012

2012-01-02T19:02:00.001+01:00

Det där med nyårslöften har aldrig varit något för mig, kanske till stor del för att jag aldrig har behövt banta eller sluta röka. Men något nytt projekt för det nya året kan man väl ha, och dessutom gärna något roligt om det ska bli av.

Därför har jag för det första bestämt mig för att under 2012 försöka använda alla mina örhängen. Lova kan jag förstås inte, för givetvis måste jag reservera mig för att några par kanske bara inte går att använda, och för att jag inte heller vet hur många hundra par jag själv kommer att tillverka. Men annars.

Jag inledde starkt genom att igår vara hemkär och bära mina fina dalahästar i silver (eller flygande hästar, som Mario säger, inspirerad av Dalatrafiks logga). Visst hade det suttit fint med en bild här? Ja, men nu blev det ingen.

För det andra hade vi en mycket trevlig nyårsafton, som den här gången inkluderade gäster (också de mycket trevliga). Och när vi alla efter förrätten hade dissekerat de dekorativa litchiplommonen vi fått kläckte jag idén att vi skulle spara kärnorna och var och en försöka driva upp en planta. Eventuellt för uppföljning vid nästa årsskifte.

Så då får jag väl se till att ta mitt ansvar här nu då, trots att jag inte har jättegoda erfarenheter av litchiodling, och trots att det är både mörkt och kallt än. Men tydligen är det bråttom, bråttom (ja, detta tips bjuder jag generöst övriga deltagare i projektet på*), så det var bara att ta tag i saken.

På köpet blev även en ny avokadokärna satt. Jag hade tänkt vänta lite till, men funkar det inte så här års är det väl bara att göra ett nytt försök senare. Jag saknar faktiskt mitt fina avokadoträd litegrann.

Innan någon blir orolig ska jag tala om att krukorna inte står och fryser i draget intill fönstret just nu. Jag var bara tvungen att se om de överhuvudtaget kunde få plats på den där fjantsmala kanten.

Nu har jag i alla fall ett par krukor med jord stående här på min arbetsplats. Med tanke på att jag har ett akut behov av att få upp luftfuktigheten i lägenheten var det här nog ett bra projekt att inleda året med. Alla sorgmyggorna som redan bor i alla rum, med eller utan växter, ska jag helt enkelt försöka lära mig att leva med. Alternativt ska jag bli effektivare i mitt dödande.

*Och Mario kommer och påpekar att kärnorna ska planteras i horisontellt läge, eftersom både rot och stjälk kommer ut på samma ställe. Nu hade jag råkat göra så, men kan det vara så otroligt känsligt, egentligen? Sätter man lökar uppochned växer ju grodden runt löken och uppåt ändå. I mitt fall är det nog värre att kärnan hade fått torka i nästan två dygn. Ja, det är nu faktiskt bara att vänta och se om det blir någon Lionel Litchi II.

Toppen 2011

2011-12-31T00:27:00.000+01:00

Nej, jag har inte slutat blogga. Jag lägger bara energin på mina andra ställen för tillfället. Ni som känner till dem får gärna följa efter dit ett tag.

Jag tycker ärligt talat hjärtligt illa om den här bloggen just nu. Det är inte bloggens fel. Inte ert heller. (Eller jo, om du har hittat hit via en sökning på ... ja, något jag helst ser att ingen nämner här igen. I så fall är det faktiskt ditt fel att jag inte vill vara här längre.)

Anyhow.

Jag tycker ändå att bloggen förtjänar en liten summering av året. 2011 alltså. (Det känns så underligt avlägset, och jag har redan i flera veckor trott att det är 2012, vilket är helt ologiskt i och med att jag fortfarande tycker att det är höst, men det är ju ingen idé att försöka begripa sådana där saker.)

Det är inte utan att jag hoppas att nästa år blir bättre än det här på nästan alla plan. Ändå hände ju faktiskt en del riktigt bra saker under året. Jag tog examen. Jag skaffade sambo. Jag lärde mig virka.

För att inte tala om de där små, fast så oändligt stora, ögonblicken, som i minnet trots allt kan ta lika stor plats som månader av det värsta lidande jag genomlevt:

När finaste, snällaste, smartaste lilla ungen efter typ fem minuters bekantskap valde mig som sin tjänare, skopåtagare och transportör.
När vi dansade, generationer tillsammans, diggande samma musik i en vacker sal en sommarnatt i Småland.
När någon jag känt ett omedelbart band till, men trott att jag missat chansen till vidare kontakt med, en dag skickade ett mejl och ville vara min kompis också.

2012? Jag satsar på mer av detta positiva och så lite tätare bloggande på det.

Är det så konstigt om man inte riktigt hänger med?

2011-12-01T11:52:00.001+01:00

December, och husarknappen blommar fortfarande på balkongen.

Fast idag fick jag för första gången på detta ställe anledning att sätta på mig jacka när jag skulle ut till tvättstugan. Regnjacka. Mot sommarregnet.

2011 års version

2011-11-25T19:17:00.001+01:00

Jag är inte ett dugg sugen på adventspynt (och än mindre julpynt), men när jag höll på att fota lite virkat (julpyssel minsann!) blev trädet pyntat av bara farten. Det lilla vi har i adventsljusväg får vänta åtminstone någon dag till. Jag har ju precis accepterat att det är höst på allvar! Jo, jag är bestämt lite efter.

Nummer 9

2011-11-10T19:41:00.001+01:00

Det är väl på tiden att jag gör något med den där gamla kyrkbildssamlingen också. Den senaste kyrkan, nummer 8, insamlades i juli 2009, så det är ju förståeligt om alla trodde att jag hade lagt ner det samlandet. Men man vet aldrig med sådant där! Och titta:

Västra Frölunda kyrka.

Så där ja!

Länkar till alla delar i samlingen finns långt ner i sidmenyn på bloggen, under "samlingar", för den som till äventyrs vill granska det hela närmare.

Den enda riktiga fördelen med julhandel i november

2011-11-09T18:32:00.000+01:00

Plötsligt ökar utbudet av nötter med några hundra procent. Varför har någon hittat på att det bara är till jul man ska knäcka nötterna själv?

Okej, färdigskalade nötter är enklare att äta. Och de ger mindre skräp i munnen och på golvet (nej, jag har inte fått in tekniken med självknäckning än, det är ju bara jul en gång om året!), så att vi under större delen av året får nöja oss med färdigskalade latmansnötter gör kanske inte så mycket. Dessutom får man med det här upplägget, baserat på idén att nötter är julmat, köpa dem till halva priset veckorna efter jul. Det är ju också gôtt.

Spökar det på alla helgons dag?

2011-11-05T17:23:00.002+01:00

Det blev inget kyrkogårdsbesök den här dagen, men i alla fall en skön eftermiddagspromenad till närmaste stora kyrka -- som var stängd. Det kanske inte var konstigt, det är väl jag som har dålig koll, men jag tyckte liksom att det hade kunnat vara lämpligt att ha öppet en sådan här dag. Nåväl, jag slapp i alla fall göra något längre avbrott i mitt behagliga promenerande.

Det stora hände först när jag kom hem igen. Just som jag kom in på vår gård öppnades en port framför mig och en välbekant figur uppenbarade sig. Jag hejdade mina rörelser och vågade knappt andas medan jag iakttog Gungtjejen som stod och spanade utanför dörren i några sekunder.

Sedan sprang hon. Lätt, försiktigt, ganska sakta, men hon sprang! Som om inget hänt. Som om allt var som det alltid varit. Hon hade samma kjol och dunjacka som vanligt. Den enda skillnaden var att hon till detta även bar ett par leggings.

Som förhäxad följde jag efter henne på avstånd medan hon trippande sprang bort mellan husen. Inte förrän hon försvann ur sikte vände jag hemåt, med ett stort leende på läpparna.

Var det ett spöke jag såg? Är hon trots allt död, och visade sig för mig så här på alla helgons dag? Så kunde det mycket väl ha varit. Så tyst, omärkligt för alla andra, en smal, blek gestalt som svepte förbi i skymningen. Fast har spöken verkligen leggings? Hoppas inte.

Annars var det måhända ett mirakel. För mig kändes det så. Men var i hela världen har hon varit?

Framgångsrikt mejlande?

2011-10-30T15:49:00.000+01:00

Ett par dagar efter att jag skickat ett nytt hurtigt mejl och bett om hjälp med att uppdatera mina adressuppgifter fick jag faktiskt svar, där det påstods att uppgifterna trots allt hade kunnat vidarebefordras. Tänka sig!

Jag har dock inte fått någon post sedan dess, så vilken eventuell effekt det får kan jag inte uttala mig om än.

Det slog mig nu dessutom att posten här delas ut av två olika företag, så då måste jag givetvis kontakta även den andra utdelaren. Som jag optimistiskt hoppades, då det är ett mindre företag, fanns gott om trevliga kontaktuppgifter på hemsidan, så med den nya energi jag fått av den senaste tidens mejlande slängde jag snabbt iväg ännu ett glatt namnändringsmejl. Nu har jag höga förväntningar på resultatet, och risken för besvikelse är således stor.

(Nej, jag kan heller aldrig avgöra om jag är optimistisk eller pessimistisk. Jag tror ärligt talat att det kan växla lika snabbt som jag byter samtalsämne, med andra ord uppemot tre gånger per mening.)

Tankekorrigerare

2011-10-24T18:39:00.000+02:00

Detta är dagens tredje inlägg. Vi kan väl kalla det för en sorts trilogi, okej?

Det var måndag och det var trängsel i tvättstugan och alla pratade främmande språk (vilket i sig inte alls stör mig, tvärtom, men det retar mig lite att jag bara kan västeuropeiska språk, så att jag inte ens vet vilka språk mina grannar talar), och egentligen inte ett dugg på grund av något av detta, men ändå (något ska man ju säga, även om man inte vill gå in på de verkliga orsakerna), tänkte jag nog att det skulle bli en ganska jobbig dag.

Så upptäckte jag att det stod ett antal brandbilar och andra utryckningsfordon utanför ett av de andra husen på gården. Fönster i tre lägenheter stod öppna och en brandman var just på väg att klättra in genom ett köksfönster.

Då kändes mina besvär trots allt ganska lätta. Jag som ändå hela tiden försöker påminna mig sådant här. Det mesta numera är ju ingenting jämfört med exempelvis det där som jag inte vill skriva mer om nu. Eller en brand.

Fast än en gång påminns jag om hur man är utlämnad till andras skötsamhet när man delar hus, på samma sätt som det inte räcker att jag är nykter och uppmärksam i trafiken. När jag sedan läser i tidningen att branden dessutom var anlagd blir jag arg på alla korkade våldsverkare, ligister och dumskallar på samma gång. Fattar de inte att det de gör påverkar så många människor? Nej, det gör de nog inte.

Men, som sagt, jag är inte på dåligt humör. Jag är glad att min relativt fina lägenhet är fullt beboelig och att jag kan sitta här och blogga. Ja, till och med för att det jag stör mig mest på just nu är att jag sitter och bloggar i stället för att göra det jag annars egentligen skulle ägna mig åt.

Ännu ett exempel (jag bjuder på det - och ett antal parenteser)

2011-10-24T18:21:00.002+02:00

Alltså, jag pallar inte att lägga inlägg på kö när jag för en gångs skull har skrivit mer än ett, så vill ni bara läsa ett om dagen får ni rulla nedåt på sidan och spara det här till ett senare tillfälle.

I helgen gick jag och sa att nu skulle det sitta fint med ett sådant där erbjudande om prova-på-internetannonsering värd 750 kronor, som jag fick vid helt fel tillfälle förut och därför inte utnyttjade.

Gissa om det kom just ett sådant brev idag!

(Liknande saker har hänt förr, och får gärna göra det igen, men i det här fallet ska man väl vara extra oförvånad, då vi har att göra med gigantföretaget som hör och ser allt. Det skulle inte förvåna mig om det snappar upp vad man tänker också.)

Men! (Jodå, detta inlägg följer samma tema som det föregående. Kul va?) Det står det gamla företagsnamnet på kupongen. (Såklart. Annars hade den ju inte kommit fram!) Ajaj.

Så innan jag börjar planera annonstext är det väl säkrast att fråga dem om erbjudandet är kopplat till mig eller till företagsnamnet (eller båda), och om man kan få utnyttja det även om det skulle vara gjort så att koden jag fått genererar det gamla företagsnamnet i annonserna. Och ett företag som inte bara är på nätet utan en stor del av det måste man ju kunna mejla?

Men då fastnar jag i en länkloop, med likadana sådana där ämnesval som i telefonväxlar, där inga löften om att man ska kunna mejla om övriga frågor någonsin infrias.

Jag vill inte fylla i ett helt formulär och lämna organisationsnummer och allt, och jag vill inte bli uppringd av en försäljare! Jag vill ställa en allmän och enkel fråga! Utifrån svaret på den borde jag rimligen själv kunna avgöra vad jag ska göra sedan.

Förnuftet säger mig att man ska akta sig för företag som inte låter en kontakta dem på någorlunda rättvisa villkor. Erfarenheten säger mig att det mest bara blir strul när man tänker sig att "testa något smart", speciellt när man som jag alltid lyckas placera sig själv i specialfallskategorin. Magkänslan säger mig att det här är lurt. Det borde väl lösa hela problemet för mig.

Men det var ju så trevligt att få just det där erbjudandet jag ville ha, just när det passade mig! Och hur ska man förresten annars annonsera billigt på nätet, när det egentligen bara finns en enda stor aktör? (Återigen: För-nånting-ade storföretag! Pfrrrrrrrfff!)

Mina villkor

2011-10-24T17:52:00.001+02:00

Jag har verkligen googlat mig blå efter allt som har med byte av företagsnamn att göra, och i princip inte hittat någonting. Inte en enda fråga i ett enda forum för företagare tycks handla om detta. Konstigt, när allt annat finns besvarat hundra gånger om. Är jag den första som kommit på tanken att ändra företagsnamnet, eller?

Det är klart, det står överallt att man ska göra ändringen hos verket som registrerar sådant, så det har jag givetvis gjort. Men sedan tänkte jag att vad sjutton, jag är ju en så himla duktig flicka hela tiden och jag gör allt jag kan för att allt ska bli rätt, men säger ingen nu åt mig att jag ska tänka på att också göra det här och det här, då tänker jag faktiskt för en gångs skull utgå ifrån att inget mer måste göras.

Men. Så verkar ju inte posten komma fram som den ska. Det kan bli problematiskt. Så i fredags mejlade jag det stora postutdelarföretaget för att fråga hur det där funkar. På deras hemsida står något om att de svarar inom tjugofyra timmar på vardagar, men att de prioriterar telefonsamtal. Udda inställning för ett företag som hanterar post, tycker jag.

Tjugofyra timmar, åtta minuter och en helg senare kom i alla fall ett mejl tillbaka. Det innehöll ett telefonnummer jag kunde ringa för att få ett annat telefonnummer (har de inte ens växel, fast de gillar att prata i telefon så mycket?) till det kontor som har hand om utdelningen för min adress.

Blä, tänkte jag. Dålig service. Men det blir ju ännu mer strul om fakturorna fortsätter att skickas tillbaka till avsändarna, så jag måste väl ringa då.

Därpå det vanliga: hundra superspecifika ärenderubriker med tillhörande nummer att välja (och panikstress med min telefon som jag aldrig lyckas lära mig få fram knappsatsen på skärmen på när jag måste) och därefter telefonkö. Så jag lade på (efter en halv minuts hysteriskt tryckande på allt på mobilen vill säga).

Och så tänkte jag på en sak som Lotten skrev en gång. (Jag sparade länken, jadå.)

"Sensmoral: mejla alltid, även när det inte går."

Ja, så då ska jag väl testa det då. På det här företaget håller vi inte på med sådant där tidsödande telefonerande. Det här företaget har visst inte ens telefon, om man ska vara noga. Alltså bestämmer jag nu att finns det mejladresser till kundtjänst, där någon sitter och får betalt för att svara på mejl, då ska jag kunna få svar på enkla frågor utan att avkrävas telefonsamtal. Det skadar väl inte att försöka i alla fall, så kanske de ändrar sina prioriteringar så småningom?

Därefter ska jag även mejla onda teleoperatören och be att få min deposition tillbaka, eftersom jag ju har avslutat abonnemanget. Samtidigt ska jag passa på att artigt önska mig ett avskaffande av stenåldersmetoden att skicka ut vansinniga utbetalningskort, vilka är extra omöjliga för mig som företagare att omvandla till pengar. Om man bara kunde få ge banken i uppgift att alltid i stället sätta in beloppet direkt på kontot! Så mycket krångel man kunde slippa, och onödiga turer till bankkontor som knappt finns eller är öppna, och telefonsamtal, mejl, avgifter och även sådana här blogginlägg.

Åhhh! Varför måste allt göras så omständligt när man har med stora företag att göra?!

Tacka vet jag företag som mitt, som visserligen inte ens har telefon, men man kan åtminstone mejla i alla ärenden till samma adress, och jag besvarar alltid ställda frågor så gott jag kan.

Verktygslåda

2011-10-12T08:58:00.001+02:00

Bland sakerna jag fick från farföräldrarnas hus fanns också min farmors fina syskrin. Det är relativt stort, står på egna ben, är vackert målat och har farmors namn och födelsedatum på insidan av locket.

Jag ägnade ett par timmar åt att organisera om mina handarbetssaker för att göra plats för alla de nya (det vill säga farmors gamla), och i samband med det gick jag igenom skrinets innehåll.

Det var fullt av gamla pralinaskar fyllda med broderigarn, diverse mönster, synålar i antika förpackningar och en del mer personliga tillhörigheter.

Även om jag verkligen inte vill ha en massa saker liggande på lager, och absolut inte skulle ha kommit på tanken att samla på mig sådant här av mig själv, inser jag ju att detta inte är något man gör sig av med bara så där.

Märkböcker från Gamlestadens fabriker! Hemritade klänningsmönster! Galet avancerade virkmönster till gardiner med knasfransar (där kan jag kanske lära mig ett och annat att utveckla)!

Till allas lättnad och lycka använde jag därför mina optimeringsfärdigheter så att allt detta och mina egna saker fick plats i befintliga förvaringsutrymmen, och möblerade om i skrinet så att det numera hyser de verktyg och tillbehör som jag använder till vardags.

Nu återstår bara att hitta en plats att ställa själva möbeln på, för den ska ju helst både synas och finnas nära till hands.

Prylz

2011-10-11T10:20:00.000+02:00

Jag fick i helgen hit de resterande lådorna med böcker från Falun, och det visade sig vara de största kartongerna, så eftersom jag inte lär ha plats att packa upp så många av böckerna har vi kanske löst problemet med brist på sittmöbler och bord nu?

Och jag som verkligen inte skulle ha så mycket saker fick ännu lite mer att ställa här och var. Flera av nyheterna var dock trevliga minnessaker från farföräldrarnas hus.

En mycket söt liten gul pinnstol. Om det inte framgår är den i barnstorlek och passar faktiskt fint ihop med gardinerna i mitt rum.

En bonuspryl i form av ännu en göteborgsk souvenir. Helt oavsiktligt har jag nu fått något slags liten samling med sådant här, om man till exempel räknar examenspresenten och Göteborgsduken. (Observera att jag med detta inte på något sätt vill ha sagt att jag därför önskar mig fler saker i denna kategori. Det var bara en enkel iakttagelse.)

Några enstaka, noga utvalda, nostalgi- och kitschgrejer är lagom, och det här kärvänliga paret ville jag verkligen ha. De har magneter i huvudena, och dras bokstavligen till varandra.

Bilder från besökshelgen

2011-10-10T13:12:00.000+02:00

Naturligtvis turistade vi en del när föräldrarna var på besök i helgen. Som ni förstås redan har räknat ut var vi bland annat i Mölndal. Här kommer en snabbsammanfattning:

Mölndals kvarnby. För min del hade det kunnat vara ännu mer gammalt att titta på där, för jag gillar ju verkligen teknikhistoria, men det var fint ändå. Och det doftade härligt från forsen! Vi gick i trappor och beundrade miljöerna ett tag.

Därefter blev det en tur till Gunnebo slott och trädgårdar. Det råkade bli vid ungefär samma tid på året som första gången jag var där, men det var nog inte bara därför som jag fortfarande tyckte att huset på bilden var den mest intressanta byggnaden på platsen.

Eftersom mina föräldrar har sådan tur med turistvädret var det även denna gång lockande att se kvällsljuset över lugnt havsvatten, så vi tog oss ut till Smithska udden, Smitten. Vår väg dit var dock inte den mest uppenbara, då den gick längs en nästan osynlig stig genom ett snårigt buskage, men tydligen var de boende i området vana vid kringirrande turister.

Ja, och där var det.

Souvenir

2011-10-10T10:54:00.000+02:00

Och vad behöver rapporteras om från examenshögtiden då? Tja, det viktigaste är väl vilken present som delades ut denna gång. Så varsågoda!

Det skulle vara något vi kunde ha nytta av i arbetslivet, fick vi veta. Men när vi väl fick se våra presenter visste vi ändå inte hur. Formatet för snarare tankarna till en miniblomkruka än till en kaffemugg. Kanske är det en gemburk eller visitkortshållare?

Dagens ortnamnsreflektion

2011-10-08T10:25:00.000+02:00

Alltså, Mölndal är ju ett himla jobbigt ortnamn egentligen. Hade det inte varit befäst i skriftspråket hade det garanterat inte hetat så i mer än tio minuter.

Detsamma gäller väl för Mölnlycke, för den delen.

Fast enligt Svenskt ortnamnslexikon är det äldsta belägget för Mölndal trots allt så likt dagens form som Mølnadalaa (1406), men oj, vilken skillnad det där insprängda a:t gör för lättheten att uttala namnet. Förleden är förresten mølna 'kvarn', om någon undrade.

Omotiverat firande?

2011-10-07T09:38:00.000+02:00

Jaha, så var det dags för examenshögtid idag. (Ska man våga skriva det så här i förväg?) Det känns rätt underligt att ha "skolavslutning" i oktober, inte minst som det är åtta månader sedan jag blev klar med studierna. Dessutom kommer det sannolikt att bli ungefär likadant som förra gången, så jag är inte supertaggad.

Men det innebär i alla fall en anledning för mina föräldrar att komma på besök, så ja, i så fall. Och de har med sig ännu fler av mina och andras gamla roliga grejer -- som jag ju noga räknat inte alls behöver. Så det blir nog bra. Det är bara att hoppas att vi har tur med regnskurarna. Två minuter hit eller dit gör som bekant stor skillnad i den här stan, och kan vara avgörande för hur ens intryck av dagen och helgen blir.

Min vanliga tajming

2011-09-29T23:26:00.000+02:00

(Nej, okej, vi pratar lite till om det då.)

Man kan undra vad det var som gjorde att jag postade det föregående inlägget just idag, med tanke på att det hade varit i stort sett färdigskrivet i ett par veckor redan. Men det var kanske bara min vanliga, vansinnigt dåliga, tajming, möjligen i kombination med vad det nu är för skit som just nu bara gör att allt som kan strula gör det och att jag måste ägna en massa tid åt fel saker och inte får göra det jag annars borde.

Tack vare den dåliga tajmingen dog min mobil idag, ett par timmar innan två vänner skulle komma på besök till den här lägenheten för första gången. Den gamla mobilen gick inte att starta utan att laddas först och Mario och hans mobil kunde jag inte få tag i. Hur som helst, det löste sig, och den dåliga tajmingen var i själva verket inte så katastrofal. (Gästerna kom fram och dessutom vaknade telefonen efter några timmar.)

Fast nu var det ju det där jag bloggade om då. Skulle det vara ironiskt, eller var det för att jag verkligen skulle få testa min skräck fullt ut, eller är det bara vad jag förtjänar för mitt ältande och nojande? Vem vet, men låt säga så här: Vilken tajming! Och tänka sig, rädslan för att bjuda hem folk utan att först få garantier om att de är helt vägglusfria var inte obefogad!

Så där åkte rödcederoljan fram igen (med allt vad det innebär av otrevliga associationer), och jag har för-säkerhets-skull-sanerat i någon timme, åter packat en tättslutande sopsäck med textilier och vet inte hur jag ska kunna komma ner i varv för att sova den närmsta veckan.

Ja, och så rök ju ytterligare en halv kväll som skulle ha kunnat användas till annat. Minst. Det är ju inte slut än.

#%&"!!¤%#!

De onämnbara än en gång

2011-09-29T12:04:00.001+02:00

Jag märker hur jag numera allt oftare använder alternativa uttryck, som "kryp", "odjur", "elände", "helvete" eller kort och gott "djur", beroende på sammanhanget, om jag tvingas tala om vägglöss. Det är inte alls för att jag tycker att ämnet är tabu eller skuldbelagt (men det vet ju ni), utan bara för att min självbevarelsedrift jobbar för högtryck för att få mig levande ur den där mardrömmen.

Utdrag ur Bloggers statistik över vilka sökord som lett folk till min blogg.

Det här ska med andra ord helst aldrig mer bli en vägglusblogg, även om jag väl aldrig haft så många läsare som sedan jag skrev om mina upplevelser av att bli invaderad av vägglöss. Men av flera anledningar känner jag mig nu tvungen att redogöra för dagsläget och mina tankar just nu.

Att folk med jämna mellanrum frågar hur det har gått, "har du blivit av med dem nu?" och så vidare är givetvis helt naturligt, begripligt och även omtänksamt. Jag vill dock poängtera att det inte på något vis är nödvändigt att fråga mig om saken, för jag vågar ändå inte svara. Skulle jag få något nytt att berätta kommer jag garanterat att göra det, vare sig omgivningen vill höra eller inte.

Det förekommer alltså fortfarande att folk hittar hit på sökningar om vägglöss, och då och då får jag mejl från andra drabbade. Jag försöker så gott jag kan att svara alla, dela med mig av det jag vet och varit med om och påminna om att det går att överleva och börja leva igen. Problemet är bara att jag är i fel fas av bearbetningsprocessen för att kunna vara till så stor hjälp för andra just nu.

Visst förstår jag bättre än de flesta i vår omgivning hur det är (och fascinerande nog tycker jag mig se att de mänskliga reaktionerna är så väldigt lika från person till person, trots att de faktiska förhållandena kan skilja sig stort), och visst har jag åtminstone en del erfarenhet, konkreta tips och uppmuntrande tillrop att komma med från "andra sidan". Men jag befinner mig just nu i något slags mellanläge, antar jag. Å ena sidan har jag lämnat det kaos där man kan prata i oändlighet om sin misär och hopplöshet och gärna tar varje chans till ytterligare ältande med människor som delar ens situation. Å andra sidan har jag ännu inte nått den punkt då jag kan lägga det hela bakom mig och bara ta fram erfarenheterna i form av förståelse och goda råd. Än så länge lever jag med rädslan och oron. Försiktigheten tillåts påverka vad jag gör och vart jag åker.

Med en stor klump i magen ser jag på när Mario slår sig ner i soffan för att öppna postpaket från andra sidan jorden. Jag kommer på mig själv med att låta min glädje över att vänner återvänder från andra länder grumlas av rädslan för att de ska ha med sig fler objudna gäster hit till oss. Jag är nu mycket skeptisk till att köpa begagnat, vad det än må vara, trots att idén egentligen är helt i linje med mina värderingar. Ja, jag misstror till och med hotellen här på hemmaplan.

Samtidigt vet jag ju att det här inte är helt och hållet övergående. Det här är faktiskt bara början. Vägglössen är förmodligen tillbaka i Sverige för att stanna. Kanske kan befolkningen upplysas till att göra något gemensamt åt saken, men jag har svårt att tro det. Så den här rädslan och försiktigheten kommer jag att få dras med.

Som ett mycket tydligt bevis på detta kom så nyligen nyheten jag verkligen inte alls ville ha: Luigi och Daisy har fått vägglöss.

Min reaktion var så kluven den kan bli. Å ena sidan är jag antagligen en av deras närmaste och naturligaste informationskällor, jag förstår och jag lider med dem som ingen som inte drabbats kan göra. Å andra sidan vet jag för mycket för att riktigt orka med att hjälpa. När jag fick vägglöss var jag glad att alla bekanta tog det så bra och inte verkade rädda för att ha mig på besök, för så trodde jag att bara oinsatta, fördomsfulla människor skulle vara, men nu är det precis hur jag själv reagerar. Inte hit! Ta inte hit dem! Inte en gång till, för då dör jag!

Ni fattar säkert. Nej, det gör ni inte, men det fattar ni också. Än en gång tusen miljoners tack för varje gång ni står ut med mig och de återstående delarna av min galenskap. Jag hade inte klarat det utan er. Måtte Luigi och Daisy mötas av samma hjälp, även om den inte kan bli så stor som den borde från min sida.

Kan vi prata om något annat nu?

Sammanträffanden på bokmässan 2011

2011-09-24T01:25:00.000+02:00

Den bokmässemeriterade Wario (aka Malmöbrodern, ni minns) är på sitt traditionsenliga septemberbesök i Göteborg, och bor då lämpligt nog hos oss. Fast eftersom han checkade in på mariotellet mitt i natten blev det inte världens mest hurtiga start på den här lörd... förlåt, fredagen. Därför hann jag inte till bokmässan i tid till räkmackebloggträffen, vilket förstås var lite synd, men det kom att bli en riktigt bra dag ändå.

Det var alltså första gången jag gick på mässan med branschfolket, dessutom första gången helt på egen hand (när jag väl kommit fram), så det var lite nytt och osäkert hur jag skulle göra. Men ett som är säkert är att man lätt fördriver några timmar med att bara vandra runt mellan montrar, varv efter varv.

Och så tänkte jag en del på det här med sannolikheter och sammanträffanden och sådant. Det är lätt att börja tycka att det är märkligt om man inte träffar några bekanta på en hel dag, trots att man vet att de finns där någonstans. Å andra sidan kan man lika gärna tänka på hur märkligt det faktiskt kan tyckas att man springer på just någon av dessa bekanta. Dessutom kanske flera gånger. För som med allt annat handlar det ju om vilka beslut man fattar i varje läge, vilken väg man tar och när, och vad man råkar se, ja, även vem man råkar träffa, längs denna väg, som sammantaget blir direkt avgörande för vad som händer sedan. Det är mycket roligare att tänka på, tycker jag.

När jag slutligen bestämt mig för att jag var klar på mässan och gick mot utgången, fick jag där folket tunnades ut plötsligt syn på en gammal vän från tonårstiden i Falun. Trots att han har bott i Göteborg hela tiden jag varit här har det aldrig blivit av att vi träffats. Men ändå, så himla trevligt att ses igen! Och sedan vi kollat att vi hade uppdaterade kontaktuppgifter till varandra insåg jag att han måste bo granne (min definition) med en viss bekant översättare här i stan.

Medan vi pratade missade jag den spårvagn som jag väl annars skulle ha åkt hemåt med, men när jag senare väntade på nästa dök Daisys föräldrar upp och gjorde mig sällskap. Daisys mor hade köpt ett helt gäng exemplar av en bok jag kände igen eftersom jag fått den av personen som översatt den till svenska. Just det, samma översättare som ovan.

Översättaren i fråga träffade jag dock inte på bokmässan. Inget sammanträffande där, med andra ord.

Kortvecka, långhelg

2011-09-19T09:14:00.000+02:00

Jag har flera gånger kommit på mig själv med att tänka att det här blir en kort vecka, "för sedan är det ju helgdag på torsdag och fredag". Helt allvarligt har jag alltså tänkt det.

Fast i Göteborg är det väl i princip sant? Bokmässan är en storhelg som borde innebära åtminstone regionala helgdagar, kan man tycka.

Före festligheterna väntar dock för min del fyra dagars hektisk "adventstid" fylld med jobb och förberedelser.

Frölunda kulturhus

2011-09-19T09:06:00.000+02:00

Det kan ta tid innan jag får saker jag tänkt gjorda, men har jag väl bestämt mig brukar det förr eller senare faktiskt bli av. Och när nu en av de där sällsynta dagarna som saknar både moln och blåst dök upp tog jag varje anledning jag kom på att uträtta små ärenden ute. Så då gick jag till Frölunda kulturhus.

Skylt.

Min huvudsakliga anledning var att se om jag kunde få tag i en bokmässekatalog där (det kunde jag), men sedan ville jag förstås även spana in denna eminenta kultur- och hälsoanläggning som ligger på några minuters promenadavstånd från hemmet. Jag ska inte rabbla aktiviteter från programmet, för det är bara att klicka på länken ovan för den som är intresserad, men jag måste då säga att jag är rätt imponerad av att ha både bibliotek och simhall på ett och samma ställe. Dessutom pågår just nu en trevlig liten utställning om svenska stationshus, som bara den hade varit värd en extra promenad.

Och i helgen invigs trappan utanför kulturhusets entré. Att göra stora evenemang av sådana saker framstår väl som rätt småstadsaktigt, men i så fall gillar jag verkligen kombinationen av denna bykänsla med att bo i storstadsförorten med 200 affärer, ett antal matställen, bibliotek och simhall inom gångavstånd.

Gôtt mos!

Tillfälllig räddning

2011-09-13T19:12:00.000+02:00

Den som bor i förorten cyklar inte, eller? Visst, jag har ju också märkt av att man lätt väljer buss och spårvagn när man väl har skaffat månadskort, men förväntas folk faktiskt inte ens ha cykel här?

I vårt område finns det mycket gott om bilparkeringar. (Och efter att ett antal bilar eldats upp är det förmodligen ännu enklare än tidigare att få hyra en parkeringsplats.) Men platser för cyklar -- inte så vanligt.

När jag tog hem cykeln för en vecka sedan hade jag haft hela sommaren på mig att tänka ut var jag skulle göra av den, men trots det hade jag inte kommit fram till något bra. Det finns cykelrum, men ni kommer att förstå problemet när ni strax får se en bild av ett. Och cykelställen på gården står inte i anslutning till husen utan mitt på, ja, i praktiken på vägarna där hantverkarna (och en del andra) kör och parkerar sina bilar dagligen. Väljer man att ställa cykeln där är den helt oskyddad. Det finns inget tak, inget staket eller ens någon häck eller annat som skulle kunna avgränsa cykelparkeringen från vägen. Faktum är att det inte heller står några (andra trygghetsskapande) cyklar parkerade på gården, så i någon mening har kanske hyresvärden rätt i ett eventuellt antagande att det inte behövs mer än så här:

Fem cyklar och sedan är det fullt, åtminstone om man ska kunna ta ut valfri cykel någorlunda individuellt.

Cykelrummet på bilden ska räcka åt en hel trappuppgång med åtta relativt stora lägenheter. Hypotetiskt skulle det alltså kunna vara sisådär tjugo större cyklar som skulle samsas om detta utrymme. När jag var inne i cykelrummet idag insåg jag att det måste vara det tidigare soprummet, vilket avslöjas av den lilla halvrunda urgröpningen i väggen längst in. Och den gamla sortens soprum behövde ju inte vara så stora.

Men nu fick jag, som ni ser, tag på en hett eftertraktad plats där i cykelrummet, åt min stackars cykel som stått ute och blivit dängd i backen av stormbyarna. Frågan är då bara om man vågar släppa sin plats igen för att ta ut cykeln på tur?

För korta resor lönar det sig knappast. När jag häromdagen kom på att jag kunde cykla till torget, i stället för att gå som jag normalt gör, kändes det närapå revolutionerande, men i praktiken ledde det väl kanske till att jag sparade in fem minuter eller så, eftersom jag på hemvägen hade så många kassar att jag fick lov att gå ändå. Och lägger man då till tiden för att trixa sig ut ur och in i cykelrummet (där jag nu ställde cykeln längst in för att minimera risken att andra tar ut eller skadar den när de ska ha ut sina cyklar) lär det inte bli någon tidsvinst alls på så korta avstånd. Och då är det knappast heller enklare att ha cykeln i cykelrummet än på balkongen eller i lägenhetsförrådet, vilka är alternativ jag övervägt, men bortsett från att vi inte har plats där ska man ju i så fall ta sig upp och ner för två våningars trånga spiraltrappor, så nej. Möjligen som vinterförvaring. Men det är annars inte alls ovanligt med cyklar på balkongerna här, så jag är nog inte alldeles ensam om det här problemet.

Klagomålen till hyresvärden får dock vänta till en annan dag, för nu har jag ju faktiskt en plats i cykelrummet. Hurra!

Nyttan med facktermer

2011-09-10T19:42:00.000+02:00

- Har vi tandpetare hemma?
- Ja, de står i badrumsskåpet.
- I badrumsskåpet?
- Ja, vid de andra tandrelaterade grejerna.

Tio sekunder senare:
- Jaså, du menade såna tandpetare. Som man petar tänderna med?
- Ja?
- Det gjorde inte jag.

Blågult

2011-09-08T17:12:00.000+02:00

Nu kunde jag inte hålla mig längre. Trots att kökssoffan ännu inte har fått något nytt tyg och vi inte heller har orkat skaffa oss ett vettigt köksbord fick kuddfodralen jag köpte på megaloppisen komma fram. Det är fantastiskt trevligt med kökssoffa, men ingen av oss förnekar att den är rätt ryggovänlig, så mjuka kuddar är ett givet komplement.

Delar av vårt blågula märkeskök.

Cykla hem, etapp 3

2011-09-05T00:30:00.000+02:00

Det blev inte precis som planerat, det här cykelturistprojektet, men cykeln har åtminstone haft en lugn och skön sommar i Mr Datas förråd. Idag var det dock till slut dags att köra vidare. Och då jag ändrat alla förutsättningar för operationen ett antal gånger skippade jag nu även delar av syftet med cykelturen. Huvudsyftet behöll jag, det vill säga att hämta hem min cykel, men det där med turistandet fick stå tillbaka lite. I stället blev det mer av en social aktivitet, i och med att Mr Data själv gjorde mig sällskap en stor del av vägen, och så cyklade jag hela den återstående sträckan i ett svep och fick mig en skaplig dos söndagsmotion.

Eftersom jag redan gjort en fin undersökning av Norra Älvstranden tidigare cyklade vi nu bara snabbt förbi allt detta och upp på Älvsborgsbron.

Där stannade vi och fotade utsikten mot havet.

Vi hade onekligen bra båttajming.

Av bilderna att döma kan man lätt tro att det var mulet och trist, men i själva verket var det bara disigt och dessutom över 25 grader varmt, så hösten kändes mycket långt borta.

Efter bron fortsatte vi med att kolla upp ett tips jag fått av Översättarhelena för länge sedan, men som det inte förrän nu blivit av att jag tagit vara på. Vi svängde upp på Sjöbergen och letade oss fram till det hemligaste kända koloniområde som finns. Oj! Det var verkligen inte likt något annat jag sett! Söta kolonilotter med små stugor och allehanda tillbehör, jovisst, men också mängder av höga staket av skilda slag, ogräs och sly och tomma burar och bråte. Helt fantastiskt! Hade jag bott där i närheten skulle jag säkert ha gått dit ofta bara för atmosfärens skull.

Det här var kanske inte det mest representativa huset och den mest uppodlade trädgården, men sedan jag under uppväxten hade egna kaniner har jag en mycket känslig kaninbursradar, som drar min uppmärksamhet även till tomma kaninburar, så jag kunde helt enkelt inte motstå att fota några.

Det fanns blommor också, jodå.

Så trampade vi vidare, skildes åt lite längre fram och jag susade genom Grimmered i ett nafs. Så nu står min cykel faktiskt i ett cykelställ i Frölunda. Om den fortfarande är kvar i morgon får jag väl införskaffa det där extralåset jag haft på min inköpslista sedan jag flyttade till Göteborg 2008, och så måste nog parkeringsalternativen utvärderas.

Cykel. Hemma. Fyra månader tog det att flytta färdigt den.

Upptäckter i Rävlanda

2011-09-04T23:46:00.000+02:00

Våra trevliga bekanta som också blev våra nästangrannar när vi flyttade till Frölunda i våras måste ha fått panik över detta faktum och gick därför genast och köpte hus. I Rävlanda, som ligger långt bort i skogen, för den som inte visste det. Alltså kunde vi inte ta en bekväm liten promenad när vi igår skulle till dem på kräftskiva, utan fick åka spårvagnar, tåg och bussar i skojiga kombinationer. Men jag måste säga att det gick alldeles utmärkt att åka kollektivt mellan skogen och stan, till och med frampå småtimmarna, och alla byten var totaloptimerade. Högst oväntat och bra.

Även kräftskivan var trevlig, men givetvis var det rundvandringen i huset som var det mest lockande. Mario hade (som han alltid gör sedan detta) krävt att den skulle innefatta även källare och andra mystiska utrymmen, och så blev det. Medan vi vallades omkring i alla gångar och såg dörr efter dörr öppnas började jag fatta varför folk köper hus ute i hålorna. (Förutom för att ställen som Rävlanda och Bollebygd tillhör de områden i landet som är minst våldsbrottsdrabbade, jämfört med exempelvis delar av Frölunda, som tillhör de farligaste ställena i Sverige.) Det är då inte lite de får för pengarna, de som köper hus där i stället för i storstan.

I det här fallet handlade det om något som snarast kan betecknas som en herrgård maskerad till villa. Ja, det var faktiskt på allvar så stort att det på proppskåpet stod sådant som "ljus öster" och "ljus väster". Och! De hade ett eget kassavalv i huset! Extra tjocka väggar, enorm säkerhetsdörr med klassiskt sådant där handtag man tar tag i med båda händerna och vrider om, bankfack och hela köret.

Med sådana hus blir det aldrig ont om samtalsämnen bland gästerna vid middagsbordet, och idéer och spekulationer flödar hejvilt. Och jag börjar misstänka att det kan vara rätt spännande i de stillsamma småorterna i skogen ändå.

Telefonnummer ur tiden

2011-09-02T18:45:00.000+02:00

Jag sitter och funderar på att radera farföräldrarnas telefonnummer ur telefonböckerna. Det är ju bara dumt att ha kvar nummer som inte går till någon längre. Men det är svårare än väntat att ta bort det. Det där numret var ju ett av de allra första jag lärde mig, om inte till och med det första.

Jag har förresten också sagt upp min jobbtelefon, så inte bara jag utan även en del av er får nu glömma det numret.

Siffernörden i mig kan inte låta bli att sörja så smått, för båda de här telefonnumren är mycket fina, på olika sätt. Men livet går vidare, en aning mer välstädat utan en massa gammalt skräp som ligger och är i vägen.

Jag frågar, ni svarar igen

2011-08-28T13:12:00.001+02:00

Har ni förresten några bra tips på hur man putsar upp alla prismorna på en igengrodd gammal kristallkrona utan att slita ut sig? Är det enklaste kanske ändå att bjuda till inflyttningsfest och låta gästerna tävla om vem som rengör flest prismor under kvällens gång?

Tavlor

2011-08-28T12:58:00.002+02:00

Efter fyra månader i lägenheten, varav två, tre utan att något mer hänt med iordningställandet av den, blev det igår åter lite fart på det hela. Vilken höjning av levnadsstandarden det innebär bara att packa upp alla skor ur sina flyttlådor! Arbetet med hemmets utformning ska förhoppningsvis återupptas inom några ögonblick.

Under en matpaus igår hade även Mario blivit tydligt drabbad av inredningslusta.

- Jag tror att jag ska sätta upp lite tavlor.
- Jag trodde inte att du ens visste hur du skulle möblera än?
- Det är klart, jag skulle ju kunna göra en själv också.
- Göra en tavla?
- Ja.
- Är du allvarlig nu? Eller menar du bildligt?
- Jag skulle kunna göra en bildlig tavla.
- Åhhh!

Dubbeltydigheter is the shit. Fast särskilt framgångsrik kommunikation blir det ju inte alltid.

Andra och sista chans tagen

2011-08-26T11:09:00.000+02:00

Morgonen känns höstaktig och den tidiga tystnaden håller i sig i flera timmar idag. Kanske är det bara det och att jag som vanligt har sovit för lite, men annars känner jag mig fortfarande helt utmattad efter gårdagens konsert med The Ark.

The Apocalypse is Over.

Men, alltså, wow! Nej, jag förmår visst fortfarande inte prata om det.

Det var i alla fall tack vare Göteborgskusinen (som gick samma linje på samma gymnasium samtidigt som Ola Salo, och därmed i praktiken väl tillhör de närmast sörjande som helt enkelt måste ha koll och vara på plats när det händer) som jag fick chansen att se The Ark ännu en gång igår. Den sista sägs det ju, men sådant där kan väl ändras.

Jag har svårt för recensioner, så det vore ju bara bra om jag inte gick in på detaljer, men det kunde liksom inte bli mycket bättre än det var. Ett alldeles förträffligt band i toppform, bra musik, ett mycket punktligt regnuppehåll, en publik som skötte sig bättre än för det mesta (och som dessutom tycktes vara ovanligt kortväxt, så att jag nästan hela tiden såg alldeles utmärkt vad som försiggick på scenen) och den där sköna stämningen av tacksamhet, uppskattning och en allmän vilja att ta vara på festen medan den pågick.

Och just när jag (bara lite, lite) började påminnas om att jag förra året missade låten jag helst av allt velat höra, på grund av att sällskapet då ville gå innan det var slut, då kom den! Som allra sista låt, och den varade länge, länge, med en kör av tusentals röster som för ovanlighetens skull var eniga med min. Det var en avslutning som regisserad av en barnslig fantasi eller en amerikansk film, men det var hur som helst perfekt.

Ja, jag skrev överraskande nog ungefär samma sak förra året (så för allas skull ger jag åtminstone ingen direktlänk till det inlägget), men nu vet jag att det var det här jag väntade på.

Gungande tjejen

2011-08-23T17:00:00.002+02:00

Redan under de första veckorna sedan vi flyttat hit i våras lade jag märke till en tjej som var ute på gården nästan varenda kväll. Att lägga märke till saker var inte så svårt, för med tanke på att vi bodde i köket satt jag rätt många timmar vid det där köksfönstret. Men i alla fall. När jag sett den här tjejen några gånger började jag fundera.

Hon var i tioårsåldern så där och tycktes ha samma kläder jämt. En mycket kort kjol eller klänning, trots att det fortfarande inte hade hunnit bli varmt ute, en tjock, fluffig vinterjacka och så gympaskor. Aldrig byxor, inga strumpor. Det var kanske det som först väckte min uppmärksamhet, detta att hon alltid gick i samma kläder, och en sådan kombination som gjorde det lätt att tänka sig att det kanske inte var någon som lade sig i vad hon hade på sig.

När jag väl börjat tänka insåg jag att hon alltid, alltid var ensam. Jag såg henne aldrig någonsin prata med andra människor, fast gården i allmänhet kryllar av både barn och vuxna om dagarna. Men hon var ute på kvällarna. I skymningen. Svala, skumma majkvällar. I sin korta kjol.

Både Pinglan och Göteborgskusinen reagerade omedelbart med ett "undrar om de bråkar därhemma" när jag vid separata tillfällen berättade om tjejen för dem. Själv hade jag vid det laget fäst mig så vid att hon synbart var utan kompisar att det var det enda jag tänkte på. Kanske var det inte alls så, och för övrigt finns det ju de som helst går för sig själva (oja, jag vet!), men man tolkar ju situationer utifrån sitt eget perspektiv, och jag såg bara att hon var ensam.

Det blev varmare om kvällarna, den tjocka jackan försvann och det visade sig att tjejen hade två snarlika kjolar, men annars var allt oförändrat. När alla andra gått in för kvällen satt hon och gungade i evigheter nere på gården. Och när hon inte gungade sprang hon. Hon sprang snabbt, lätt, så att man nästan inte såg henne, om man inte visste att titta efter henne. Under sommaren såg jag henne ibland även tidigare på dagarna, och då oftast just springande. Ena sekunden skymtade jag henne mellan ett par hus, i nästa ögonblick i andra änden av gården.

Kanske är alltihop bara fantasier. Jag vet ju faktiskt ingenting om henne, mer än vad jag sett då. Och det faktum att hon med sitt långa, raka, rufsiga hår och sina stora glasögon ser ut som stereotypen av en utstött unge gör inte saken lättare. Jag önskar att jag har fel, att hon har åtminstone en vuxen hemma som bryr sig om henne och att hon har de kompisar hon behöver i skolan. Men eftersom jag inte vet har jag fortsatt fundera. Jag har känt ett enormt begär efter att ta reda på om hon behöver något, eller någon. Men en främmande vuxen kan ju inte bara kliva ut genom porten och stega fram till ett ensamt barn och slå sig ner och prata. Inte här, inte i dessa tider. Och även om hon skulle behöva någon är det ju inte mig hon skulle behöva, det fattar jag väl. Det är bara det att jag så väl vet ... Men jag har nu länge bara gått och väntat på att ett tillfälle skulle dyka upp när jag kunde få en chans att komma i helt naturligt samspråk med henne. För att se.

Senaste gången jag såg den här tjejen var mitt på dagen en dag i förra veckan. Samma eftermiddag såg jag i tidningen på nätet att en 11-årig flicka just hade blivit påkörd av en bil på vår gata. Och efter det har jag inte sett den gungande tjejen.

Först var jag så säker på att det måste vara någon annan, för varför skulle det vara hon? Och det var helg sedan, så hon kanske var bortrest, och nu har skolan börjat, så det är väl inte så konstigt om hon har slutat vara ute så mycket (fast det hindrade henne ju inte tidigare). Men alltså, det där springandet. Det kan ju faktiskt ha varit hon som blev påkörd.

Visst är det hemskt när barn blir påkörda av bilar, ja, när någon blir påkörd av en bil, men i det här fallet märker jag att jag bekymrar mig så där extra som om det handlade om någon som stod mig nära. Och jag känner henne inte ens! Ändå tänker jag på henne flera gånger om dagen, undrar, spanar ut på gården och oroar mig. Jag kanske aldrig kommer att få veta säkert.

Tänk om hon är död.

Så kallade solmogna

2011-08-23T12:35:00.000+02:00

Äntligen har även vi börjat skörda tomater! Det gäller dock att skölja dem ordentligt, då duvorna har haft sin favoritsittpinne precis ovanför.

En särskild hälsning till Mjölbykusinen och Sköna H.

Oengagerat kalasande

2011-08-21T16:51:00.001+02:00

Det blev en tur till på Kulturkalaset idag, men det var väl också en tur! På grund av att Luigi, som ville ha vårt sällskap, bara hade tid tidigt på dagen var vi inne i stan redan innan affärerna öppnat och bara delar av själva kalasandet inletts för dagen. Matställena, som väl ska vara något av kärnan i kulturkalaset, var visserligen öppna, men priserna så höga att det slutade med att karlarna gick på snabbmatsrestaurang medan jag själv gick och köpte billigt garn i en av favoritbutikerna. Det kunde nästan ha varit vilken söndag som helst. Ja, bortsett från hur tidigt vi var ute och hur mycket annat folk som också var det. Men vädret var fint även idag, vi har hittat ännu en bra busslinje och jag har som sagt nytt garn, så det vore dumt att klaga.

Välen och Torstens ås

2011-08-20T20:12:00.000+02:00

Äntligen en oplanerad helg på hemmaplan! Idag var det dessutom somrigt och fint väder, så vi tog en riktig långpromenad. Vi gick och hälsade på djuren vid Välen, en närbelägen havsvik och åmynning, och därefter knatade vi runt Torstens ås. Att undersöka den senare mer grundligt blir målet för en annan dag, men vi anar att det nog kan vara ett lämpligt ställe att släpa med sväronen till när de kommer på besök någon gång.

Våtmarksområdet hyser fluffiga höglandskor och diverse fåglar.

Inte bara regn hos mig

2011-08-19T22:59:00.001+02:00

När jag var ny i Göteborg, det vill säga ganska tidigt i denna bloggs historia, skrev jag något om att jag passade på att turista järnet innan jag antingen skulle flytta från stan igen eller bli göteborgare och därmed aldrig orka bry mig om att gå på saker. Jag har inte letat upp det specifika inlägg där just detta står, men turistlistorna här i sidmenyn talar sitt tydliga språk. Och ju längre från centrum jag flyttar, desto mindre angelägen blir jag om att vara med om diverse tilldragelser inne i stan. Jag visste med andra ord vad jag talade om 2008.

Men nu, ser ni! I kväll! Då tog jag mig i kragen och gick på både Liseberg och kulturkalas på samma gång! Allt som krävdes var Orup och en regnig fredag perfekt för utomhuskonsert. Okej, det där med regnet var kanske att ta i, men det spelade faktiskt ingen större roll att det skvätte lite och var kallt, för konserten hade varit väl värd sitt pris även om den inte hade varit gratis. Definitivt.

Och så två kryss till på listan! Himla käckt av mig.

Sådant som driver en

2011-08-19T11:11:00.000+02:00

Är det bara jag som kan känna en upprymd tillfredsställelse när det är nyhandlat och kylskåpet är fullt och som därefter ser det närmast som en sport att tömma så många påbörjade förpackningar som möjligt på kort tid för att på nytt frigöra lite trevlig plats på hyllorna?

Antagligen.

Jag frågar, ni svarar

2011-08-18T23:08:00.001+02:00

Ni brukar ju vara ena hejare på att komma med bra tips och råd, så jag tänkte att ni lika gärna kunde få fortsätta hjälpa mig med vardagsbestyren.

Så här är det: Jag kan inte njuta av balkongen som jag hade hoppats få göra. Det beror bara delvis på vädret. Mest beror det på duvorna. Tidigare trodde jag att de bara höll till på taket och eventuellt på balkongen ovanför vår (från vilken det för övrigt brukar regna klädnypor, plastpåsar och strumpor), men nu blir det allt mer uppenbart att duvorna faktiskt hänger även inne på vår balkong. Det är tätt mellan lämningarna på balkongräcket och fjädrar ligger överallt på golvet och i växterna.

Igår under en åskskur kom en duva och satte sig på balkongen medan vi var i rummet alldeles innanför fönstret. Den rörde inte en min (öh, hur många ansiktsuttryck har en duva egentligen?) medan jag bankade, viftade och härjade för att försöka verka skrämmande. Inte förrän jag gick ut och slog till pinnen som duvan satt på gav den upp och flög iväg. Den var uppenbarligen mer rädd för regn än för människor.

Jag är inte särskilt förtjust i fåglar alls, faktiskt. Och duvor hör helt klart till de drygare arterna i omgivningen. Jag vill inte ha dem på balkongen. Så hur får jag bort dem?

Två förslag har jag själv kommit att tänka på:

Sätta upp sådana där klämmiga, uppåtriktade taggar som man ser här och var på offentliga platser. Fast att ha spikmatta på hela golvet skulle kanske inte göra mig mer benägen att vistas på balkongen.
Tala med hyresvärden. (Jag har verkligen ingen aning om ifall detta är en fråga de bryr sig det minsta lilla om.)

Annars då? Vad göra?

Semesterslutspurten

2011-08-16T09:34:00.000+02:00

Det blev en toppenhelg med två dagars bröllopsfest. Vi åt och dansade, umgicks med trevliga människor, åt ännu mer och avrundade med en ångbåtstur. Hotellet var nog det bästa jag bott på, servicen förträfflig, miljöerna vackra och frukostbuffén ovanligt nog motsvarande de skyhöga förväntningarna. Det enda som saknades var lite mer tid till att avnjuta spalivet. Mario och jag började omedelbart vid avfärden fundera på att åka tillbaka för att ta oss en badhelg någon gång. Eller om man skulle låta sitt företag konferera i Tranås, kanske?

Den här sommaren tycker jag att jag inte har gjort mycket annat än packat och åkt tåg och flängt hit och dit. Men det har lämpligt nog kommit att bli varannan resa till Dalarna/Västmanland och varannan till Småland/Östergötland, och varje tur har varit trevlig och givande på sitt sätt. Fast trots att känslan av att sommaren nu hotar med att vara slut känns det fint att vara hemma lite mer permanent igen. Det finns ju så mycket här som väntar på att tas itu med!

Fyra begravningar och två bröllop

2011-08-12T09:26:00.000+02:00

Vid min ålder kan man tycka att bröllopen borde vara betydligt vanligare än begravningarna, men fram till denna sommar hade jag fortfarande bara fått vara med om två bröllop, samtidigt som jag varit på fyra begravningar. Så dök ändå en statistikförbättrande bröllopsinbjudan upp, men innan vi hunnit fram till det viktiga datumet kom alltså ytterligare en begravning emellan.

Jag undrar lite hur det kommer sig att just mina bekanta är så dåliga på att gifta sig när folk i allmänhet verkar göra det mest hela tiden. Fast när jag tänker på hur dyrt det är och hur mycket förberedelser som krävs bara för att vara gäst på ett bröllop börjar jag begripa varför det tar en sådan tid för mina vänner och bekanta att komma till skott.

Men nu bättras i alla fall siffrorna och erfarenheterna på lite. I stället för att bröllopen går från 1/3 till 3/7 blir det visserligen från 1/3 till 3/8, men det är fortfarande en tydlig förbättring. Ja, man ska väl inte ta ut något i förskott, så egentligen borde jag kanske vänta med summeringen till efter helgen, men jag känner mig bestämt djärv idag!

Bästa promenadvägen

2011-08-09T23:10:00.000+02:00

Jag ville passa på att se Ostindiefararen Götheborg medan den ligger vid Stenpiren, och plötsligt insåg jag att idag skulle bli sista chansen för mig. Jag tog denna chans, även om det innebar en rätt lång spårvagnsutflykt in till stan, där jag inte hade några andra ärenden.

Där var den. Precis där man kunde vänta sig att hitta den.

Och vad det var värt det! Kanske inte i första hand för skeppets skull, men en kvarts promenad i sommarsolen på Packhuskajen är lätt värd en timmes skumpande på vagnen. Ja, faktiskt nästan vilken promenad som helst längs älven mellan Lilla Bommen och Järntorget (i valfri riktning) är värd det.

Det är så ljuvligt att gå där så nära vattnet, känna doften av älv som nästan är hav, se på båtar och turister och känna stenläggningen under fötterna. Och märkligt nog är det sällan någon trängsel där heller. En del turister ser man förstås alltid, och några bofasta som passerar på väg till och från saker. Men annars verkar det som om denna promenadväg ligger så bra till att den nästan har blivit osynlig.

Märkligast av allt är det med Stenpiren. Det är min absoluta favoritplats i centrala Göteborg (och eftersom den inte är ett dugg hemlig för allmänheten kan jag lika gärna tala om det). Fast den ligger så centralt och erbjuder så utomordentligt bra sittplatser med utsikt över älven brukar det för det mesta vara lätt att hitta en egen bänk där. Ja, inte nu då. Av den anledningen gör det mig inget att Ostindiefararen inte ligger där permanent. Men det var i vilket fall som helst trevligt att ha hunnit se den medan den var där.

Flyttande änder

2011-08-09T22:50:00.002+02:00

Å ena sidan har detta hänt:

En gång i tiden planterade mina farföräldrar en massa träd vid sin då nybyggda sommarstuga.
Tack vare det har mina föräldrar under de senaste årtiondena hållits fullt sysselsatta med att avverka illa placerad skog på tomten.
Tack vare det har vi sedan haft mängder av stubbar att på allehanda sätt försöka bli av med eller dölja.
Min mamma fick för några år sedan en fjärilsholk. Den placerades på en av dessa gamla stubbar. Det har sannolikt aldrig bott några fjärilar i holken, men den smultronbevuxna lilla stubb- och gräsholme där den stod började med tiden kallas omväxlande Fjärilsön och Smultronön.
Steg för steg blev Fjärilsön allt mer lik just en ö. Denna sommar såg den plötsligt verkligen ut att vara bebodd. En flaggstång restes, en flagga hissades (och invaderades omedelbart av myror, därav det alternativa namnet Myrön), en brygga byggdes och en stenlagd gång anlades från huset ned till denna. En trädgårdsros började blomma vid stugknuten, en fågelholk sattes upp i den lilla rönnen i backen och en bänk, en silltunna och ett par blomkrukor ställdes ut.

Fjärilsön/Smultronön/Myrön.

Å andra sidan har detta hänt:

Ett par små änder levde en gång ett trist liv som prydnadsföremål i en vägghylla i ett tonårsrum.
De små änderna glömdes med tiden bort, hamnade i någon låda någonstans och hade inte mycket att göra.
En dag blev de tvärt utrensade av en plötsligt uppdykande före detta tonåring som numera var less på allt vad onödigt krimskrams hette, men hur det nu gick till lyckades de ändå till slut slinka med bland det fåtal saker som hamnade i en låda som skulle sparas.
Lådan åkte med ett flyttlass till Göteborg.
Lådans ägare åkte på semester, blev indragen i trädgårdsbestyren och kom att tänka på de små änderna, som liksom av en händelse inte alls var bortskänkta eller något ännu hemskare.
De små änderna fick flytta ut på landet för att slutligen göra någon nytta!

Ett par små änder som ligger och gör någon nytta.

Vart ville jag nu komma med detta? Ingen aning. Kanske är sensmoralen att man ska plantera träd mer eller mindre planlöst, för förr eller senare blir det till glädje för någon? För poängen kan väl knappast ha varit att argumentera för att behålla onödiga småsaker? I så fall förstår jag inte mig själv. Nej, vi säger att det handlade om att jag blev rätt nöjd med den där detaljbilden av änderna på bryggan och ville visa upp den.

Semestervirkning

2011-08-08T13:20:00.001+02:00

Jag låg rejält efter med födelsedagspresenter till brorsan. I och med detta lilla verk hoppas jag ha börjat rätta till det.

Link (tänkt att se ut som han gör i The Legend of Zelda: The Wind Waker, mönster från Nerdigurumi) med några av sina tillbehör.

Naturligtvis kan han bära svärdet på ryggen!

En av grisarna infångad!

I Slottsskogen som ett barn

2011-07-31T20:28:00.003+02:00

När vi återvänt till Göteborg tog Mario och jag en tur till Slottsskogen för att titta på sälarna, eftersom vi hade hört att de hade fått kutar.

Vi kom fram till att det måste vara hemskt obekvämt att vara säl på land. Man kan varken förflytta sig, vila huvudet eller boxas ordentligt. Det sistnämnda försökte ändå de två vänstraste av sälarna på bilden göra.

Vi hälsade också på de flesta andra djuren, till exempel pingvinerna, som lämpligt nog fick toaletten städad just när vi kom dit. Enormt fascinerande. Att titta på pingvinerna då, alltså.

Även träd och stenar kan vara riktigt spännande. Men det var ju inte precis några nyheter.

Vi enades om att det är bra att vi båda tycker om att gå och titta på djur trots att vi är vuxna, att det är bra att vi inte behöver ha barn med oss att skylla på för att stå och trycka hos getter, grisar och kaniner, och även att det är bra om vi ändå ska gå i djurparker med barn att vi själva är intresserade av ställena också.

Mitt sommarlov

2011-07-31T20:09:00.001+02:00

Vi åkte ut på landet igen.

Nu var det andra blommor som blommade än när vi var där senast.

Å sen åkte vi till Kalmar. Där har de en lång bro.

Fast det är inte den på bilden. Det är ju en brygga.

Å sen åkte vi på utflykt till Öland.

Där tittade vi på gamla ruiner.

Här, vid Ismantorps borg, kunde det ha varit mycket stämningsfullt om inte de enda andra som var där samtidigt som vi hade varit så rädda för ensamhet och stillhet.

Vi tittade också på gamla hus.

Det var faktiskt jättefint på Ölands museum Himmelsberga, men allra mest fastnade jag för kaninerna. Fast dem fotade jag inte.

Vi tittade på grisar också.

Bland annat på Eketorps fornborg. Där såg vi också ett bo med nykläckta, pyttesmå svalungar. (Svalor, tornseglare, jaja, förstör inte det poetiska i min berättelse nu.)

Å så tittade vi på havet.

Fast jag numera bor så nära havet kan jag tycka att det är fantastiskt exotiskt. Det är klart, så här öppet ser jag det sällan, och inte så här lugnt heller. Fast det ändrar ingenting. Jag kommer förmodligen alltid att föredra insjöar på i stort sett alla sätt och vis.

Å sen så åkte vi hem igen.

SLUT!

(Nä, jag vet att jag inte har sommarlov i år, men man blir väl aldrig för gammal för att leka, hoppas jag.)

Ny mall

2011-07-20T20:40:00.001+02:00

Det var mer än hög tid att fräscha upp bloggens utseende, inte minst för att flera nyare funktioner inte var tillgängliga för den gamla stilmallen. Så nu blev det lite nytt. Inte för att jag förväntar mig att så många lägger märke till det, då väl de flesta ändå låter en rss-läsare sköta visningsjobbet, men ser ni något som har blivit tokigt på sidan eller är missnöjda med någon förändring är jag förstås tacksam om ni talar om det för mig.

Saltsjönäs med toppenpicknick

2011-07-17T22:17:00.003+02:00

Det blev till slut ändå bara en gäst igår, men det var inte så bara, för det var Göteborgskusinen som kom för att inspektera vårt hem, och hon bidrog också till att vi kom iväg ut för att se lite nytt och ta vara på den fina dagen som klämts in bland alla de regniga.

Vi åkte till Näset, promenerade ut bland Saltsjönäs klippor, där det faktiskt inte alls var mycket folk så där på seneftermiddagen, valde ut en egen och mycket trevlig klippavsats och tillbringade där ett par timmar i solen med att njuta av luften, värmen, utsikten, sällskapet och maten. Mario och jag fick äntligen anledning att inviga vår fina picknickväska som vi fått i gemensam 30-årspresent, och det kändes härligt lyxigt att äta på sådant där gammaldags utflyktssätt med tallrikar, bestick och uppläggningsfat. Det var väl värt den extra disken!

Nu såg vi visserligen inte mycket av omgivningarna när vi väl var där, men tillräckligt för att vi snabbt skulle bestämma oss för att det nog får bli fler turer utåt Näset i sommar.

Vad sägs om ost?

2011-07-15T20:56:00.000+02:00

I morgon får vi eventuellt besök av två personer. Eventuellt kommer de två personernas besök hos oss att åtminstone delvis sammanfalla och innebära att vi alla fyra ska dela en måltid. När vi nu började fundera över menyförslag insåg vi snart att det vi hade att lösa mest liknade ett optimeringsproblem.

Villkoren vi har att utgå ifrån ser nämligen ut som följer.

En person är vegetarian (men äter mjölkprodukter och fisk).
En person är allergisk mot skaldjur, tomat, paprika och nötter.
En person vägrar äta helvegetariskt och avskyr lök.
En person har inga problem med någonting.

Tack och lov för den fjärde personen! För att få känna på hur det är att faktiskt ha problem får dock denna person i uppgift att hitta på något som alla fyra kan äta, eftersom det ju kan vara ganska roligt att äta samma rätt trots allt.

Växande virkad tv-spelsfamilj

2011-07-15T18:51:00.000+02:00

Som jag nämnt har jag fortsatt att virka och virka och virka. Den här gången är jag inte helt nöjd med resultatet, men då dessa figurer utgör ett viktigt tillskott till samlingen av tv-spelsfigurer får jag väl ändå ta och visa upp dem.

Toadette och Toad (mönster av WolfDreamer, smått modifierat).

De överlevande

2011-07-15T18:41:00.001+02:00

De flesta av våra växter, både ute och inne, klarade sig bra ensamma i en vecka när både Mario och jag var bortresta. Flera hade till och med hittat på konstruktiva saker att ägna sig åt, som att blomma, växa och vakna ur träda. Ringblommorna är de enda av "mina" växter som försvunnit, men det var för att de hade så mycket bladlöss att jag gjorde mig av med hela rasket. Numera har jag inget överseende med några enda skadedjur och småkryp som inkräktar på mitt revir.

Tomatplantorna har som synes klarat sig bra, trots både det ena och det andra. Det syns nog inte på bilden, men det är många tomater på gång på den högra plantan, och båda blommar ymnigt. Det är också dags att skörda en omgång persilja igen, ser jag. Nere i högra hörnet skymtar den "krusbärsbuske" som Mario länge haft i en kruka. Den har mest bestått av en pinne med några enstaka blad i toppen (därav min tvekan att kalla den buske). Efter flytten såg den ut att ha fått en rejäl knäck och jag trodde att den var på väg att ge upp, men nu har den väl upptäckt sommarsolen eller något, för de senaste veckorna har den mer än fördubblat sig och ser med ens riktigt trevlig ut.

Ensam hemma 2

2011-07-12T23:07:00.000+02:00

Lägenheten är verkligen helt bisarrt onödigt stor för en person, speciellt om den personen är jag. Jag är ju mest bara i mitt rum längst borta i ena änden av den ändå. När jag sedan någon gång gör mig ett ärende till köket i den motsatta änden känns det som om jag ska ta mig genom alla salar och korridorer i ett slott. Eller åtminstone en stor herrgård. Eller en våning. (Inte minst i halvmörkret på nätterna, då jag förstås inte heller tänder några lampor i de rum jag inte vistas i.)

En våning. Ja, det känns det faktiskt som! Det ska jag säga från och med nu (i alla fall i familjära kretsar, som den här).

Ensam hemma

2011-07-12T20:28:00.000+02:00

Vi åkte hem igen. Ska man vara noga åkte först Mario hem, därefter följde jag efter och sedan åkte han iväg en vända till. På så vis fick vi båda bo ensamma i den gemensamma lägenheten för första gången sedan sammanflyttningen.

Min helt ensamma helg började dessvärre med ett dödsbud. Därmed kom den första natten som jag sov ensam i denna stora lägenhet att sammanfalla med den första natt då jag inte längre hade någon farfar.

Jag ska erkänna att jag ända från början har varit lite skraj för klädkammaren som finns i sovrummet. Eller snarare för mörkret som jag inbillar mig ska välla ut under klädkammardörren som är belägen intill sängen. Typ. I normala fall är jag inte rädd för mörker, men kanske är klädkammarmörker något annat? Eller så har det hela snarare att göra med att jag inte vet om den tidigare hyresgästens man dog här i lägenheten (vilket ju verkligen är en helt annan sak och inte på minsta vis har med klädkammaren att göra). Det senare var säkert en bidragande orsak till att jag trivdes så bra med att sova i köket i början, och drog mig för att flytta in sängen i mitt rum. Ändå vet jag ju att det är änkans sovrum vi numera sover i. Dessutom har jag nästan slutat tänka på de tidigare lägenhetsinnehavarna överhuvudtaget. Det här är vårt hem nu.

Hur som helst. När jag för första gången skulle vara ensam hemma över natten trodde jag nog att jag främst skulle ligga och fokusera på den där mörka klädkammaren. Men så, som situationen blev, låg jag i alla fall bara och tänkte på döden! (Så där som man ju uppmanas att göra på Stampens kyrkogård till exempel.)

Förresten var jag uppe till gryningen, så det var inte ens mörkt när jag skulle sova. Lika bra det.

Vart jag tog vägen

2011-07-11T23:47:00.001+02:00

Och så åkte jag ut på landet och för ett par veckor såg det ut så här:

(Nej, det är inte älvorna, utan äkta, traditionell svensk midsommargrillrök, som dansar kring stången.)

Man kan lätt få för sig att jag bara hängde ute i buskagen och luktade (eller om vi skulle säga "doftade", för att provocera lite?) på blomstren hela tiden. Tro gärna det. Det kan ju ha varit schersminerna, vitmåran, smultronen, de ljusa nätterna, flugsurret, fågelungarnas tjattrande, sjövattnet och barfotaspringet som gjorde mig totalt ointresserad av allt som har med läsande, skrivande, tänkande och tyckande att göra. Eller så var det bara virkdrogen som fick mig att tappa allt intresse för det som är mindre konkret än nål, garn och maskor.

Himla skönt var det hur som helst. Det var första gången på flera månader som jag kunde koppla av helt och hållet. Och att vara utan datorn gick så bra att jag nästan inte ville slå på den igen när jag kom hem. Fast sedan behövde jag trots allt kolla upp några garnbutiker ...

Nyskördat

2011-06-23T08:26:00.001+02:00

Första skörden från balkongen. En massa persilja, en del dill och lite oregano blev det, så om plantorna av någon anledning inte överlever har vi i alla fall något grönt i frysen.

Det blev trots allt rätt mycket kvar på balkongen. Jag band upp tomatplantorna, vilket inte var en minut för tidigt, för just som jag var klar med den ena kollapsade den andra i en vindby. Förhoppningsvis gick stammen inte av, och förhoppningsvis blir det varken jättevarmt eller jätteblåsigt den närmaste tiden, så kanske de överlever ett tag till.

Semester

2011-06-22T08:49:00.000+02:00

Även om jag officiellt inte har någon semester är det väl vad jag i praktiken tar nu. Och även om det är då jag faktiskt kunde ha tid att blogga om sådant där som jag normalt skulle ha bloggat om men på sistone mest ryckt på axlarna åt vet jag inte hur mycket det blir av det.

Jag är lite sugen på att testa mer mobilbloggande, men senast jag försökte blogga från smartfånen upptäckte jag att det bara går att skriva in text, inte gå bakåt i den eller ens radera något. Så skriver jag något där lär allt galet som uppstår få stå kvar tills jag hamnar vid min dator igen.

För jag tänkte faktiskt skippa datorn ett tag. Det är ett nästan lika svindlande beslut som att slänga en massa böcker, men borde ge mig mer tid att uppfylla det där löftet jag gett mig själv och tjatar om hela tiden nu: JAG SKA BADA! Vädret är inte avgörande (så länge det inte åskar), utan det är bara att se till att göra det. I år ska jag helt enkelt inte behöva ångra att jag inte tagit vara på sommaren, vad för slags sommar det nu blir.

Glad midsommar och allt annat, så länge!

Nyproducerat

2011-06-21T10:16:00.001+02:00

Jag har visst en tendens att låta bloggen handla väldigt mycket om en enda sak åt gången, om det så är turistande, plugg, vägglöss, bostad, växter eller vad jag för stunden går och tänker på. Inte helkonstigt alls, antagligen. Men utifrån detta kan man hur som helst säkert lista ut vad jag har i tankarna mest hela tiden just nu.

Här är de senaste virkningarna, fler figurer till tv-spelssamlingen.

Jigglypuff (mönster av WolfDreamer). Lite fel färg på ögonen, men jag hade inget bättre för närvarande, så det fick duga så.

Pokéball (mönster av WolfDreamer).

Goomba (mönster av WolfDreamer).

Sackboy

2011-06-15T14:31:00.000+02:00

Jag har virkat mer. Även detta blev en present, den här gången till Mr Data. Fast eftersom det är en tv-spelsfigur kommer jag förstås att bli "tvungen" att göra en till mig själv och vår samling här också!

Sackboy från Little Big Planet. Efter mönster av Nerdigurumi.

Cykla hem, etapp 2

2011-06-15T00:22:00.001+02:00

Det dröjde längre än jag först planerat, men idag var det så äntligen dags för fortsättningen på mitt lilla cykeläventyr genom Göteborg. Jag hämtade cykeln hos Göteborgskusinen och tog mig hem till Mr Data på andra sidan älven.

Några urskuldande kommentarer i förväg bara:

För det första ska all rörelseoskärpa och andra fel på bilderna helt och hållet skyllas på blåsten och kameran, inte på fotografens häftiga andhämtning till följd av dålig kondition.
För det andra så nej, jag har inte registrerat cykelturen med någon modern teknik för att sedan kunna tala om exakt hur långt jag åkt eller visa er vägen på kartan. Jag hade faktiskt i något skede tänkt i de banorna, men jag beklagar, alla ingenjörer och andra teknikgalningar, det bidde inget den här gången. Fast då slapp jag å andra sidan bekymret med att hitta lösningar för att inte avslöja exakt var mina generösa cykelvärdar bor.
För det tredje kommer de som varit med här ett tag att känna igen flera av platserna jag passerade idag. Om man letar lite i turistlistorna i sidmarginalen här i bloggen kan man hitta gamla inlägg om tidigare besök där.

Till saken! Nu blir det stadsturistande på Flinnvis.

Först ett besök vid utsiktplatsen på Jenny Lindsgatan, för att ta ut riktningen (kan vi säga).

På vägen genom Olskroken siktade jag en bil med passande registreringsnummer.

Upp över bron vid Olskroken/Svingeln. Kompetensutveckling: att leda cykeln till vänster om mig uppför alla trapporna.

Över en stor väg.

Ner igen mot en inte så lockande vy. Bilden avslöjar inte riktigt hur mycket krossat glas det var på marken, men för säkerhets skull bar jag cykeln. Dåligt med cyklande så här långt på cykelturen, ja.

Över nästa stora väg.

Därefter låg Skansen Lejonet framför mig. (Och alla som ständigt googlar sig hit med frågan "hur kommer man till Skansen Lejonet?" vill jag bara tipsa om att kolla på en karta i stället för att söka i bloggar. Men okej, jag ska vara snäll. Sök direkt på just "Skansen Lejonet", så hittar ni den riktiga hemsidan, där karta finns. Jag lovar! Gör annars en sökning, på till exempel Emerentias backe, i någon av karttjänsterna. Lätt!)

Eftersom jag redan varit där och turistat under en annan utflykt tänkte jag låta Skansen Lejonet vara den här gången, men så påminde jag mig att de nyligen fräschat upp byggnaden utvändigt (och gjort lejonet svart, bland annat), så det fick bli en snabbvisit ändå.

På denna bild är det flera saker som inte riktigt framgår (men det är väl det man har bildtexter till?): att detta är vid vägen uppför skansbacken, att det sekunderna innan bilden togs passerade två tåg och att det därefter hoppade förbi en enormt söt liten, liten harunge som sedan gömde sig i busken där till vänster (vilket var tur för både den och mig, för annars hade jag nog velat ta hem den), samt att det doftade järnväg så intensivt att bara tågdårar och deras avkomma, uppfödd med ständiga besök vid museijärnvägar, kan njuta i fulla drag av det.

Sedan tog jag den längsta och tråkigaste cykelbana jag kunde hitta, bara för att få cykla mer än tio meter i taget. Motvind, jadå, men ändå väldigt behagligt att bara trampa på en bit.

Därefter var jag nästan framme vid foten av Götaälvbron, men en gatuskylt påminde mig om att jag ännu inte sett dagens huvudattraktion. Vidare in på småvägarna alltså.

Mot Gasklockan! Eller snarare det som finns intill den.

Falutorget! Nog för att jag är dålig på gatunamn i Falun, men inte finns det väl något göteborgstorg där ändå? Åh, fina, fina Göteborg!

På väg tillbaka längs Gullbergs strandgata fick jag en skymt av några idylliskt halvfula båtar. Härligt!

Ett Gullbergs kaj paradis, lätt att fatta på något sätt, även om jag aldrig begripit det grammatiska i den där frasen.

Innan jag kunde åka över bron ville jag bara åka under den också. (Den här bilden tog jag mest för att det blåste så infernaliskt där. Men det syns ju inte. Kanske bara lite om man tittar mycket noga efter de små flaggorna på båtarna.)

Läppstiftet ur en för mig ny vinkel.

Och så upp över Götaälvbron!

På toppen kort paus för att beskåda utsikten över vattnet (och bara lite för att pusta ut).

Rusningstrafiken hade hunnit lägga sig, som synes.

Därefter var det bara att susa nedför backen mot Hisingen!

Ännu en virkad födelsedagspresent

2011-06-07T21:25:00.000+02:00

Blomstergirlang (efter mönster av Mia) som fick bli födelsedagspresent till Toadette. En nästan likadan, som mycket försenad födelsedagspresent till min egen mamma, är också snart klar.

Långhelg

2011-06-07T21:19:00.000+02:00

Trötthet efter minimalt med sömn, störd av bland annat åska och mardrömmar, tyngd i huvud och tankar, trist väder, post enbart från vårdcentral, försäkringsbolag och hyresvärd. Ja, plötslig vardag kort och gott. Men icke desto mindre: vilken helg det var! Eller helg och helg, nästan en hel vecka!

Det var besök av dubbla uppsättningar föräldrapar samt Wario (tidigare känd som Malmöbrodern), Luigi och Daisy. Det var middag på restaurang med Mariofamiljen med flera, och det var middag hemma hos oss med familjerna.

Mario och Luigi knåpade ihop ytterligare några mästerverk.

Det var möbelshopping och uträttande av en massa andra ärenden med bil, vilket ledde till början på vårt balkongodlande.


Nyplanterat och en aning slokande.

Men redan nästa dag hade jag blommande ringblommor att njuta av!

Det var också skön kvällspicknick vid havet.

Kvällsmat med utsikt i Fiskebäck.

På allt detta blev det soffbyggande, balkongliv, nationaldagsfirande med symfoniorkestern i Slottsskogen och lite mer pyssel med lägenheten (bilder kommer möjligen senare). Det känns ju som en halv semester, eller? Inte konstigt att man blir smått apatisk när man sedan sätter sig vid skrivbordet och försöker komma på vad man skulle göra där.

Äcklad och fascinerad

2011-05-31T23:35:00.002+02:00

Jag vill egentligen inte ha äckliga bilder i min blogg, men idag måste jag bara göra ett undantag. Fast för att den som inte vill se ska slippa börjar jag med något ofarligt, som man alltså inte ska fortsätta rulla förbi om man, tja, exempelvis blir äcklad av att rensa avlopp.

Min musmatta. Hello!

Till saken! Vi har ett väldigt vitt och fint badrum. Det är dock kallt och var dessutom mycket dåligt städat när vi flyttade in (den där inhyrda städfirman det talades om ger jag inte mycket för). Men sedan jag bland annat moppat hela kakelväggarna blev det rätt trevligt ändå. Jag stör mig dock på att allt som ska vara funktionellt verkar vara felkonstruerat: toaletten spolar inte ner papper, tvättstället lutar så att vatten som hamnar på kanten alltid rinner av utåt, och så blev det nu stopp i avloppet i duschen. Jaja, det har kanske inte med konstruktionen att göra, men är det bara jag som undrar hur det fortfarande på 2010-talet inte finns bättre golvbrunnar, som är lättare att hålla borta håransamlingar och dylikt från?

Det är illa nog att själv bara kunna duscha i femsekundersomgångar, för att sedan vänta tre minuter på att vattnet ska rinna undan. Nu ska vi dessutom ha gäster som kanske vill ta sig en dusch (eller åtminstone inte vill att jag ska stå därinne hela dagen), så det här var liksom inget att gå och dra på. Med andra ord passade jag på att stryka en skjorta åt Mario, så fick han ta sig an avloppet. (Man ska ju tjäna på att vara sambo, right?)

Det dröjde bara några sekunder innan han glatt ropade på mig. Jag blev tvungen att gå dit och titta. Och se på katten, han skojade inte när han sa att det växte groddar bland tanthåren i golvbrunnen!

Teorierna är nu fler än någon egentligen mår bra av.

Då Mario stunden innan berättat om sina odlingar på jobbet och hur han planterat om och experimenterat under dagen, fick jag plötsligt onda aningar.

- Du tänker väl inte spara dem för att se vad det är för något?
- Där sa du något! Det hade jag inte ens tänkt på!

Hjälp.

Nåväl. Han gnolar fortfarande glatt från badrummet och tycks putsa insidan på vartenda rör innan han ger sig, så det är bara att vara tacksam.

Uppdatering:
Men nej. Avloppet blev dessvärre inte bra trots hans slit, och duschkabinen är konstruerad på så sätt att vi inte kan göra mer än så själva. Det blir till att se fram emot ännu en felanmälan i stället för att bara förbereda sig på besökshelg. Rackarns.

Megaloppis 2011

2011-05-30T14:55:00.000+02:00

Igår var Mario och jag på vår andra megaloppis i Majorna. Vädret var inte det härligaste, men då vi var ute betydligt tidigare än förra året var det i alla fall trängre på gatorna nu. Eller berodde den känslan bara på att vi hade sällskap av Luigi den här gången? Eller på att mitt minne sviker, måhända. Jaja.

Det var det gamla vanliga: kläder, leksaker, husgeråd, pussel, prydnadsgrejer, lite möbler och en del tjock-tv-apparater. Dessutom noterade jag att det fanns enormt många gamla kaffebryggare att köpa. Vad var grejen med det? Jag (som druckit en enda kopp kaffe i mitt liv, men faktiskt ägt en kaffebryggare) trodde att man hade kaffebryggare tills de gick sönder och sedan köpte man en ny. Betyder det att folk säljer trasiga kaffebryggare? Det är ju fullt möjligt, för ingen kan kolla dem på plats, och när man väl kommit hem har man ingen aning om vem man köpte sitt elektronikskrot av.

Jag försöker ändå vara snäll och tänka mig alternativa förklaringar till mängden kaffebryggare på loppisen. Att så många människor slutar dricka kaffe verkar osannolikt. Så jag antar att de i så fall har bytt upp sig till trendiga (?) espressomaskiner?

Ett exempel. Ni ser kaffebryggaren, väl?

Mario fortsatte sitt fyndande från förra året. Nu gjorde han ett riktigt tv-spelskap, då han kom över ett komplett Playstation 2 för 300 kronor. Dessutom fick vi med ett par spel (varav ett jag verkligen ville ha) på köpet. Just det, vi vet förstås fortfarande inte om det funkar, men vi är glada ändå. Jag föreslog att om det inte går att spela på får vi väl bara sälja det vidare nästa år (höhö), medan Mario verkar anse att fyndet är lika stort oavsett om han får spela på eller meka med sin nya PS2:a.

Utöver detta gjorde vi ytterligare ett jättefynd. Vad det är ska jag inte avslöja än, men jag kan säga att det är något som kommer att bli pricken över vårt inrednings-i. Tänk messmör så är ni på rätt spår.

Hobbyprojekt

2011-05-27T09:15:00.003+02:00

Ni kommer ihåg att jag började virka?

Efter det första försöket, som gick överraskande bra, gjorde jag ytterligare en figur från amigurumiboken, men den är verkligen inte något värt att visa upp här. Jag var dock fortfarande övertygad om att om man bara följer anvisningarna kan man virka vad man vill redan från början. Därför övergick jag direkt till att testa mönster till figurer som jag verkligen brann för.

Och efter en massa avbrott för sanering och flytt är Marios födelsedagspresenter äntligen klara! De utgör grunden till vad jag hoppas ska bli en nördig och fin samling tv-spelsfigurer och liknande.

Kirby (efter mönster från Nerdigurumi), än så länge bara med Mariomössa, men fler huvudbonader kanske tillkommer så småningom. När jag gjorde honom visste jag inte ens att det här spelet fanns, men så lyckat att göra just Kirby först av alla figurer!

Mario (efter mönster från WolfDreamer), som jag är enormt nöjd med som fjärde virkprojekt!

Det är så roligt, jag har så många idéer, tekniken börjar sitta, resultatet blir snabbt bättre och jag håller inte längre lika krampaktigt i virknålen, så händerna tål numera lite längre sessioner åt gången. Jag skulle kunna virka hela dagarna om jag fick och jag längtar ständigt efter att få påbörja fler projekt.

Hittar jag ett mönster är det ingen match, är min nya övertygelse. Tids nog ska jag väl lära mig göra egna också, men det dröjer nog ett litet tag än.

Ur flyttdagboken, del 4

2011-05-27T08:56:00.002+02:00

Del 1, del 2, del 3.

Söndag 15/5

Det var omval i regionsvalet och vi hade fortfarande kvar våra gamla vallokaler, så nu fick vi en anledning att göra ett återbesök i våra gamla kvarter. Inte mer än två veckor hade gått, men vi enades snabbt om att det kändes som mer. Som alltid när man kommer tillbaka till något ställe där man var mycket förr började vi se på allting på ett väldigt nostalgiskt sätt, ja, nästan till och med förvånas över hur mycket som var sig likt. Det var rätt fascinerande. Två veckor. Det kunde lika gärna ha varit två månader, eller till och med år.

Måndag 16/5

Jag har stoppat saker i frysen för sanering lite efterhand, och inte alltid i någon särskilt logisk ordning. Det har lett till att några av de viktigaste grejerna hörde till det allra sista jag hade kvar att sanera. Och det är inte lätt att sköta någon företagsadministration när alla papper ligger i frysen, kan jag meddela. Men vilken skön bortförklaring: "Nej, jag kan inte sköta bokföringen idag, för fakturapärmen är i frysen."

Tisdag 17/5

Det har bott en nyckelpiga i vårt badrum ända sedan vi flyttade in. Jag såg den första dagen bakom duschkabinen, sedan skymtade jag den en dag på fönstret när jag duschade, men annars har den hållit en låg profil. Idag gick den dock omkring på en rulle toapapper, vilket var en tydlig förändring som jag tolkade som ett budskap. Och eftersom det var så lätt att bära ut den gjorde jag det. Hoppas att jag inte drabbas av en gruvlig hämnd nu. Men hur fina nyckelpigor än kan vara att titta på vill jag inte ha några insekter i mitt hem.

Torsdag 19/5

Idag fick jag min tredje, tror jag, gröna nyckel med posten. Då de tidigare kom när jag flyttade till Falun och till Göteborg (men inte inom Göteborg) är detta ytterligare ett tecken på att jag måste ha bytt stad igen nu. Den här nyckeln var av en lite annan modell än de tidigare, fulare tyckte jag först, men om den fungerar som myntattrapp är den välkommen, för vi har precis börjat storhandla med kundvagn och jag har faktiskt tänkt leta upp något slags myntersättare i de kvarvarande samlingarna.

Börjat reka

2011-05-26T19:28:00.000+02:00

Jag gick ut med lite grejer till återvinningen, och fick sedan en spontan lust att bara promenera iväg någonstans. Det kändes som evigheter sedan jag hade tid att göra någonting alls spontant, men nu hade jag det, så det var efterlängtat och passade bra. Och eftersom jag inte hunnit se mycket alls av omgivningarna här kunde jag egentligen gå åt vilket håll som helst (utom till Frölunda torg, förstås).

Det blev att jag hamnade på en höjd (nähä?), där jag bakom en container hittade en utsikt (såklart!) som lät mig skymta en havsvik. Så var dagens mål givet. Jag tog ut riktningen, gick ned för backen och fortsatte på känn åt det håll jag trodde att havet låg.

Det gick fint. Jag vet nu vilken havsvik det var. Där fanns fina djur att prata med (vilket kanske är en ledtråd för någon) och det verkade som ett lämpligt mål för en lite mer noggrann undersökning en annan dag, när jag fått hit cykeln och har kamera och mer tid till förfogande.

Bra, bra. Det här var precis vad jag behövde. Nu minns jag hur det brukar vara.

Ur flyttdagboken, del 3

2011-05-26T10:12:00.006+02:00

Här finns del 1 och del 2.

Söndag 1 maj

Vi vaknade tidigt och blev bjudna på frukost av våra generösa värdar. Jag hade varit inställd på att kasta mig iväg och ta itu med allt direkt, men det här var så mycket bättre, inte minst som sedan mannen i familjen följde med Mario och mig tillbaka till vår lägenhet. Flyttbilen stod kvar orörd och vi kunde hjälpas åt att bära upp flyttlasset. Än en gång gick det snabbt och lätt med fin hjälp. Sedan kom resten av värdfamiljen med lite uppiggande förmiddagsfika innan vi var tvungna att ge oss av för att återlämna bilen i tid. Det gick helt utan problem, och därefter ägnade Mario och jag större delen av dagen åt att flyttstäda mitt studentrum (där jag hittade ytterligare flera saker som jag missat att ta med i flytten, så jag började förstå hur stressad jag var). Trots att det inte var överdrivet mycket att göra tog det en evinnerlig tid, tyckte jag, som hade väntat mig högst en halvdag där innan vi kunde åka hem för att fixa i den nya lägenheten. Det blev till att ha picknick i det tomma rummet, vilket faktiskt var oväntat mysigt.

När vi äntligen började bli klara var det så där stressigt igen, och vi var rädda att inte hinna fram innan portkoden slutade fungera, men eftersom det nu var allra sista kollen i rummet ville jag inte stressa iväg, utan tog den tid jag behövde. Så lämnade jag nycklarna i hyresvärdens postlåda och vi kunde till slut åka HEM. Vi kom in i huset utan problem, grävde fram det absolut mest nödvändiga och installerade oss sedan på vår nya lyxluftmadrass i köket. Det kändes helt okej.

Måndag 2 maj

Jag diskade och diskade (upptäckte, efter att händerna redan fallit i bitar, att det faktiskt finns diskhandskar som fungerar!), men varken orkade eller vågade packa upp så mycket annat än köksgrejer. Fortfarande inte ett ord från nya hyresvärden om någon golvslipning.

Tisdag 3 maj

Innan vi ens hunnit upp på morgonen ringde det på dörren och en golvsliparkille kom och meddelade att det var dags. När han fick veta att vi inte fått veta det han visste visade han stort medlidande med oss, och lät oss få tid att bära undan allt från de tre rum som skulle åtgärdas (det vill säga nästan hela lägenheten, men tack och lov hade vi ju knappt några möbler och fortfarande en hel del på fryshuset, så allt vi hade rymdes i kök, klädkammare och förråd). Medan Mario sedan var på jobbet blev golven som nya.

Dessutom felanmälde jag att vi inte fått några portnycklar. Fastighetsvärden ringde snart upp och förklarade att den nyckel vi skulle ha fått hade nu golvgubbarna (varför de nu skulle behöva komma in på sen kvällstid, kan man ju undra), och han bad om ursäkt för att han missat att informera om portkoden. Jag undrade om det verkligen var meningen att vi bara skulle få en portnyckel (som även går till cykelrummet) att dela på, men då visade det sig att vi visst kunde få en till, och den skulle han komma upp med direkt.

Jag kände inte för att klaga och vara negativ när han nu var snabb och rättade till felen, så jag var bara tacksam och glad. Men jag passade på att fråga honom om allt annat medan jag ändå hade honom på tråden, så tack vare det hade jag en timme senare fått en ny hatthylla uppsatt och ett par andra småsaker fixade. Kanske var det någon form av kompensation för hans tidigare blunder, men jag var minst sagt nöjd.

Onsdag 4 maj

Lyckades få en av sovrumsdörrarna att gå i baklås när jag skulle testa nycklar (med dörren stängd, dumt nog, antagligen delvis för att vi fortfarande inte hade börjat beträda det nylackade golvet).

Kom för första gången sedan flytten att tänka på möblerna som var kvar på fryshuset, och drabbades av den gamla vanliga rädslan för sängen. Även om jag skulle lita på att alla vägglöss och deras ägg dog i frysen så ville jag inte ha tillbaka en säng med vägglöss i -- döda eller ej. Ångrade att jag låtit mig övertalas.

Torsdag 5/5

Blev tvungen att göra en ny serviceanmälan på grund av den låsta dörren. Men även snickaren som kom den här gången var snabb och trevlig, så det var inte så farligt. Dessutom var ju rummet tomt och vi hade så många fler att det knappt märktes att ett saknades ett tag.

Fredag 6/5

Undersökte tvättstugan och blev nöjd. Möjlighet att tvätta upp till nio maskiner under ett tvättpass, stora och bra torkrum och trevliga och hjälpsamma grannar att fråga om saker gjorde att det verkade lovande. Började beta av från högen av säckar vi slängt in i den ena klädkammaren.

Lördag 7/5

Äntligen dags för besök på stora möbelvaruhuset! Det borde ha varit jätteroligt, när jag nu för första gången på ett par år faktiskt skulle få anledning att köpa saker, men en tilltagande och oförklarlig magkramp gjorde att jag blev tvungen att provsitta nästan varenda möbel i varuhuset och mot slutet inte längre orkade fatta några beslut. Men vi tog oss igenom alltihop, hämtade ut våra platta paket och beställde hemkörning, släpade oss hem och sedan låg jag och kved på luftmadrassen i ett antal timmar innan nattsömnen slutligen räddade mig.

Söndag 8/5

Mådde mycket bättre, vilket var tur, då vi mitt på dagen fick hem vår möbelleverans och på nytt fick bära en massa upp för trapporna. Sedan byggde vi bokhyllor i våra respektive arbetsrum.

Måndag 9/5

Hämtade ännu en hyrlastbil redan vid 6:30 på morgonen. Den här var dessutom större än de tidigare jag kört, då vi bokat sent och det inte fanns några mindre kvar. Men förutom lite felkörningar i morgonrusningen gick det finfint att åka till fryshuset och hämta våra saker. Vi slet som djur med att (utan frukost i magarna) bära upp sängarna och alla tunga boklådor (varav mer än hälften ju var tänkta att slängas, som ni minns) till lägenheten innan Mario kunde åka till jobbet. Sedan stod allt och doftade fryshuskryddor i vardagsrummet. Jag passade på att ställa ut några av möblerna att torka i solen på balkongen, men med tanke på den behandling de som skulle ha kasserats hade fått utstå kändes det i vissa fall inte som så mycket att rädda.

Och så vidare.

Jag har fortsatt diska, packa upp i mycket maklig takt, städa lite här och var och förvånats om och om igen över hur annorlunda den här flytten varit jämfört med andra. I vanliga fall brukar jag kunna vara så gott som helt i ordning med mitt nya hem efter ett par dagar, men här har jag efter en månad fortfarande inte packat upp allt. Trots det har jag nog ingenstans känt mig hemma så snabbt som jag gjorde här. Redan efter ett par dagar, medan vi hade allt i köket, inte ens hade städat det grisiga badrummet och inte hade tillgång till några personliga ägodelar alls, kände jag mig rätt nöjd och lycklig med känslan av hem.

Dock har jag gått långa omvägar runt grejerna från fryshuset innan jag klarat att ta hand om dem. Och vi sov kvar på luftmadrassen i köket ända till förra veckan. Då kom Mario en dag hem från jobbet, där han sade att de retade honom för att han sov i köket, och ville plötsligt få lite mer ordning, så då tvingades jag till sist ta itu med min avsky för den gamla lussängen. Vi dammsög den (jag hittade två döda vägglöss i den) och bar in den i sovrummet. Att gå och lägga sig den kvällen var inte lätt, kan jag säga. Men precis som jag anade tog det bara några nätter innan jag nästan helt har slutat tänka på vad som varit.

Det är fortfarande inte på långa vägar färdiguppackat och inrett i lägenheten, och vi har knappt några möbler som går att sitta på, vilket kan vara lite problematiskt, men det är ett fungerande hem och rummen börjar åtminstone ta form. Vi får se vad vi lyckas åstadkomma tills vi får en massa besök nästa vecka.

Ta närturistandet till nya nivåer

2011-05-26T08:59:00.000+02:00

Jag hittade en gammal lista jag hade gjort över sådant jag skulle kolla upp, mer eller mindre turistigt. På den listan stod Frölunda torg med. Jag hörde talas om det för något år sedan och blev nyfiken, eftersom det låg i en för mig helt okänd del av stan, men sedan blev det inte mycket mer tänkt på det förrän det slumpade sig så att jag flyttade hit och kom att gå dit minst en gång i veckan.

Det har dock mest blivit så att jag hela tiden varit där i något särskilt ärende och därför egentligen knappt gått i mer än en affär åt gången, så när Pinglan i måndags kom på besök föll det sig naturligt (inte minst för att det fortfarande inte finns några bekväma möbler att sitta på hemma, så vi kunde lika gärna gå ut) att ta en ordentlig shoppingrunda.

Vi började med att ta varsin gigantisk tallrik god sallad på ett fräscht kafé med modern inredning och trevlig personal. Det var en alldeles ypperlig uppladdning inför vad som väntade. Egentligen redan innan vi påbörjat själva shoppandet, när jag visat Pinglan kartan över Frölunda torg, sade hon att hon måste komma tillbaka. Så stort är det.

Och stället levde faktiskt upp till förväntningarna. Där fanns alla de vanliga affärerna, de som gör att Mario och jag sällan kommer att behöva åka in till city, men också en del exklusiva butiker som är roliga att titta i men kanske inte direkt avsedda för oss. Då vi båda nyligen flyttat blev det en del inspirerande inredningsbutiker till en början. Sedan övergick vi till att prova kläder så det stod härliga till. Vi hann också hitta en renodlad partyaffär, vilket var något ingen av oss hade sett tidigare, samt upptäcka en ny klädaffärsfavorit med roliga tröjor, innan Mario ringde och erbjöd hemlagad mat på hemmaplan. Då gick vi hem och bubblade av oss på stackarn, men tog tacksamt emot den goda maten. (Ja, det är såå praktiskt att vara sambo, för då kan man bjuda hem vänner utan att behöva skämmas!)

Efter att ha satt oss ned efter en halv arbetsdag i affärerna kände vi dock att det var ett tag sedan senast och att vi tydligen börjar bli äldre, för oj, vad slitsamt det var. Tydligen var det så tröttande att det tog ett par dagar innan jag ens lyckades blogga om det.

Summan av kardemumman lär i alla fall bli att det går alldeles utmärkt att turista på Frölunda torg. Så nu vet alla det.

Omstart

2011-05-23T09:33:00.000+02:00

Det är bara att ta nya tag!

När jag kom hem från Göteborgskusinen i fredags hade jag med mig mycket fina presenter från Mjölbykusinen och Sköna H. Ett par tomatplantor är ju en helt perfekt början på sommarens balkongodlande! Dessutom fick jag jord och nyskördad rabarber att kalasa på. Man tackar!

Rapport från köksträdgården: 28 april

2011-05-23T09:26:00.000+02:00

Det är ju bara krukväxter, jag vet! Det är till och med nästan lättare att odla nya än att flytta dem man har, men det var svårt att skiljas från dem ändå. Alla verkade nämligen precis ha vaknat till och satt fart. Citronplantorna sköt i höjden, tamarinderna (se nedersta bilden) hade efter många om och men fattat att de skulle göra annat än växa på höjden också, murgrönan hade växt i två år och var riktigt frodig och avokadon (å, avokadon!) var det finaste jag någonsin drivit upp. Den skulle just fälla ut sitt 25:e blad. Men jag kunde bara inte chansa och ta något med mig.

Hade jag bara vattnat A. Vokal-Då den där dagen hade den varit glad och fin, men det kändes ju liksom lite onödigt när den ändå skulle knölas ner i en biopåse strax därpå.

/p/, /t/, /k/. Det var roligt så länge det varade.

Döda, eller åtminstone (för)kasta, sina älsklingar

2011-05-23T09:02:00.002+02:00

Först:
Det är en sak att tänka på sina böcker som en otydlig massa av dammsamlande papper och kartong som står och trängs i bokhyllan. Då är det lätt att tänka att man klarar sig utan dem.

Men så fort man står där och läser på ryggarna, lyfter ut böckerna en och en och inser att man har en relation till nästan varenda en av dem, hur sjutton gör man då för att välja tio eller tjugo av dem att ha kvar? Det är ungefär som om min favoritkatt hade fått ungar och någon sa åt mig att välja en att behålla, för resten ska läggas i en säck och kommer aldrig mer igen.

Snyft.

Nej! Säg åt mig nu! Allihop: DET ÄR JU BARA BÖCKER!

(Testa att varannan gång betona "bara", och försök att låtsas som om ni menar det. Jaja, jag vet att de flesta av er är minst lika stora boktokar som jag, men var lite samarbetsvilliga nu då. Det handlar om liv och död!)

Lite senare under flyttpackandet:
Ägnade två hela kvällar åt att sortera böcker och skriva en lista över alla jag gjorde mig av med. Packade en del i lådor för fryshuset och resten i lådor för tippen. När jag för första gången hittade vad jag antar var vägglusbajs, dessutom på ett verk av en av mina favoritförfattare, var det inte längre särskilt svårt. (Det var bara andra som verkade tycka det.) Jag började njuta av friheten jag skulle få uppleva. Nu fick jag äntligen en godtagbar anledning att göra mig av med böcker jag som gammal litteraturvetare skaffat bara för att jag kände att jag borde ha dem.

Efter första besöket på fryshuset:
Kände mig smått lurad, då jag plötsligt inte alls skulle bli av med så många böcker, utan i stället skulle tvingas hämta hem alla tunga lådor igen, få bära allt flera gånger, bli tvungen att packa upp och sortera än en gång och så vidare. Och så hade jag ju förlorat en massa dyrbar tid under flyttpackandet.

Nu:
Har packat upp och installerat böckerna i mina nya bokhyllor. Vill fortfarande göra mig av med en del. På en hylla har jag samlat böcker som bara ger mig dåligt samvete när jag ser dem. Gamla klassiker -- pfft! Om jag inte har läst dem på alla år hittills och aldrig på allvar lockats att göra det lär de heller aldrig hamna överst på prioritetslistan. Och jag tycker inte längre att man ska ha böcker för att man borde. Nej, de kommer att åka ut.

Precis som med andra småsaker jag saknar helt utan någon logik har jag börjat gräma mig över vissa detaljer i utfallet av denna rensning. Det var nämligen så att jag ändå hann slänga ett par kassar pocketböcker, bland vilka det till exempel fanns en julklapp från min bror från år 2000. Varför i hela världen var jag tvungen att rensa ut den? Den lämnade nu dessutom ett hål i min språkpopulärvetenskapliga samling! Kan man kanske önska sig samma bok i julklapp en gång till, elva år senare?

Samtidigt har jag alltså kvar en massa tunga, inbundna tråkböcker som jag utan problem kan vara utan. Det är alltså inte det att jag blivit av med böcker som är det som stör mig, för det hade jag ställt in mig på, utan att jag faktiskt ändå har kvar en del av dem jag hade valt bort, men inte andra, som nog låg mer på gränsen.

Dessutom gjorde jag mig av med alla tidigare nummer av Språktidningen. Med facit i hand tycker jag förstås att när jag ändå bar så mycket till fryshuset kunde jag lika gärna ha tagit lite till. Och de där tidningarna ville jag nog gärna ha kvar egentligen. Men så måste jag påminna mig om att det är lätt att tänka så där nu, efteråt, när jag sitter och känner mig hyfsat trygg på andra sidan alltihop. Det är alltför lätt att glömma att jag faktiskt slängde saker för att komma undan dem, för att försöka bli av med vägglössen och börja på nytt, få det rent och fräscht och slippa ha så mycket saker. Och även om just dessa ägodelar hade varit lätta att frysa och på så vis oskadliggöra, så gäller det ju generellt att jag aldrig kommer att få veta vilka offer som eventuellt var avgörande för hur det kommer att gå fortsättningsvis.

Sedan:
Det kommer att komma böcker från Falun också. Bland dem borde det finnas ännu fler jag inte behöver ha kvar. Och det är bra, mycket bra, för jag har inte tänkt skaffa fler bokhyllor den närmaste tiden.

Cykla hem, etapp 1

2011-05-21T11:57:00.003+02:00

När jag flyttade blev cykeln kvar på det gamla stället. Jag hade visserligen en chans att plocka upp den när vi hämtade saker från fryshuset, men då hade jag redan bestämt mig för att i stället cykla den hem till nya stället.

Det är ungefär en och en halv mil att åka, och det skulle man väl kunna ta i ett svep, men hur mycket motion jag nu än behöver är jag ju inte sådan att det passar mig särskilt bra att göra på det viset. Jag vill ju hellre njuta av färden, stanna och titta på saker efter vägen och så där. Dessutom har jag varit isolerad med mina vägglöss, tvättsäckar och flyttlådor så länge att jag verkligen behöver träffa folk.

Därför ringde jag först Göteborgskusinen och skapade sedan också ett evenemang på Facebook. Jag hade nämligen en idé om att om jag kunde hitta några personer som hade tillfällig plats för min cykel på en innergård eller i ett cykelförråd så kunde jag ju göra turen i etapper och dessutom få lite social kontakt under tiden jag trampade genom stan. Då kunde jag samtidigt ägna delsträckorna åt lite turistande, eftersom själva cyklandet inte skulle ta så lång tid åt gången.

Och det ser lovande ut. Jag tror att det är genomförbart. Enda riktiga svårigheten ligger väl i att hitta tidpunkter att åka då det passar att både hämta och lämna cykeln hos dem som har erbjudit den parkering, och då det dessutom passar mig och är skapligt cykel- och turistväder. Men det borde väl gå att fixa.

Igår kväll mjukstartade jag projektet med den första etappen. Den blev kort och inte så värst inriktad på turistande, om jag ska vara ärlig. Men jag ville gärna passa på att träffa Göteborgskusinen, och dessutom var det här ju omgivningar jag redan kunde ganska bra, så det fick bli en undantagssträcka.

Att jag var lite sen iväg hemifrån bidrog förstås också till att jag snabbade mig och inte hann titta på så mycket efter vägen, för först skulle jag ju ta mig till startplatsen, vilket innebar en timme på spårvagn och buss. Jag ville gärna anlända med bussen, eftersom det nästan alltid kommer folk med den som sedan kan utnyttjas som dörröppnare till huset jag inte längre har nyckel till. Och det fungerade.

Sedan gällde det! Ja, jag var faktiskt nervös för att cykeln skulle vara borta, trots att den stått på samma ställe i två år utan större problem. Men nu hade jag fått veta att det skulle bli cykelrensning i området nästa vecka (vilket jag faktiskt känt på mig när jag lämnade cykeln där, men vilket också hjälpte mig att verkligen ta tag i saken), och jag var lite orolig att det inte var samma datum som gällde för alla husen. Men cykeln var kvar, och äventyret kunde börja.

Snygg, va? Jag har faktiskt haft den i tjugo år ändå! Efter att ha stått orörd sedan förra sommaren var cykeln både dammig, klädd i spindelnät och dessutom både rostigare och med grisigare kedja än jag mindes, men efter lite ny luft i däcken gick den faktiskt bättre än jag hade vågat hoppas på. Varken jag eller cykeln var i fullt så dålig form som man hade kunnat tro. Skönt! Skönt var det också att komma ut i friskare luft efter att ha trängts på den fulla bussen, och sedan susa iväg i försommarkvällen.

Jag tog vägen förbi Renströmska villan, där det nu verkade vara klart och det hade blivit riktigt fint med parkeringar, planteringar och små uteplatser kring huset.

Lite längre fram stannade jag till för att lukta på syrenerna, och från ingenstans dök då en gosig katt upp och ville bo under min cykel. Men jag fick snart lov att dra vidare. Jag kom på mig själv med att av gammal vana säga "vi ses sen" som avskedsfras, men det lär vi väl inte göra, antar jag.

Och här var syrenen, förresten.

För att det skulle bli åtminstone någonting tidigare okänt under denna etapp tog jag en sväng in på Örgryte nya kyrkogård. Ni ser skylten och cykeln här, väl? Jag var där!

Jag gillar kyrkogårdar i allmänhet, men den här var kanske inte den mest intressanta jag varit på. Rätt platt och enformig, förutom kullen på bilden (för höjdarna, gissningsvis) som var lite mer spännande. Men jag hade bråttom, så mer än en snabbtitt blev det inte.

Sedan väntade nämligen trevlig samvaro med Göteborgskusinen och även Mjölbykusinen och Sköna H, som var på besök över helgen. Vi laddade upp inför Göteborgsvarvet idag (och olika slags deltagande i det) med läcker mat och en efterrätt som Göteborgskusinen uppfann, liksom bara så där. Glass, grädde, maränger, banan och chokladsås. Mmm!

Så nu står cykeln på Göteborgskusinens innergård i väntan på nästa etapp. Hoppas bara inte att någon tror att det är hennes cykel, med tanke på hur cyklar har en tendens att bli stulna när de är i hennes vård!

Alla känner alla

2011-05-20T09:42:00.000+02:00

Roligast under flyttkvällens kaos var onekligen granngubbens kommentar efter att han hade berättat att hans fru sett oss genom fönstret och han därför gått ut för att prata med oss. Jag undrade om de hade trott att vi var några skummisar.

- Näej då! Jag såg ju att det var ni!

Och så frågade han om golven. Han visste allt om oss innan vi ens hade träffats.

Underbart! Vi har flyttat ut på landet.

Ur flyttdagboken, del 2

2011-05-20T09:25:00.002+02:00

Lördag 30 april

Upp tidigt efter en kort natt, men med förvånansvärt god sömn på den trånga soffan, och så åkte jag än en gång hem med avsikten att packa det sista. Vi hade ganska många som erbjudit sig att hjälpa oss med flytten, men sedan jag informerat alla om vad som gällde beträffande riskerna med vägglöss och så vidare var det ingen som ville använda sin bil att ens transportera sig själva i, så det var bara jag som skulle köra. Därför hade vi bara de tre bilplatser som flyttbilen erbjöd, och var tvungna att försöka bedöma var folk behövdes som mest, då det tar en timme att åka kollektivt mellan de två aktuella delarna av stan. Mario hade slutligen bett en av sina arbetskamrater att dyka upp hos honom vid klockan 11, medan tre till skulle möta oss vid nya lägenheten till 13.

Hemma under packandet insåg jag efter ett tag att jag inte heller denna gång skulle bli klar i tid, och jag var ju ändå tvungen att återvända till Mario, åtminstone för att köra fram lastbilen för inpackning. Men efter att ha begärt lite extra tid, och fått den första flytthjälpen att inte skynda sig alltför mycket, lyckades jag faktiskt. Att jag sedan stod hos Mario och åt frukost medan han och arbetskamraten packade bilen är en annan sak.

Inte heller Mario var dock klar med packandet, så det blev ändå så att han stannade kvar hemma, medan jag körde västerut och letade mig fram med kollegans hjälp. Och tänka sig, jag körde bara fel en gång, hittade helt på känsla på slutet, då kartan inte var till någon nytta längre, och vi var till och med framme fem minuter före de andra flyttkarlarna!

När två flytthjälper till anlänt vidtog den bästa sortens supereffektiva flytturlastning, och efter en kort stund var allt uppburet de två trapporna. Golvet i lägenheten var inte fixat, visade det sig, och inte fanns det något meddelande om när det skulle göras, men tapetseringen var klar och det var undanröjt efter den, så vi ställde bara in allt (som ju inte var så mycket ändå, när många möbler saknades) och tänkte att det fick ordna sig på ett eller annat sätt sedan.

Under urlastningen anslöt Mr Data till bärarna, och precis när vi hade burit upp allt kom ytterligare en av Marios jobbarkompisar, så då var vi alltså sex personer, trots att Mario själv inte var närvarande. Jag kunde bara ta med mig en flytthjälp tillbaka, om nu Mario skulle med nästa vända, och det blev Mr Data. Det glada arbetslaget från Marios jobb intog under tiden den solvarma balkongen för att vila upp sig med lite dricka.

Färden tillbaka österut gick finfint, men väl där började det gå frustrerande långsamt igen. Vi var för få, hade för mycket kvar att packa ned och det gick inte att direkt börja lasta bilen. Det stressade mig, med tanke på de väntande flyttkarlarna som var kvar i nya lägenheten, men när vi efter ett par timmar slutligen kom dit igen, med resten av Marios möbler och även honom själv, visade det sig att min oro varit obefogad. De hade inte lidit ett dugg, och en av dem (han som dessutom inte hunnit vara med och bära något än) menade att det var en av de bästa flyttningar han varit med om. Det hade inte precis gått någon nöd på dem medan de väntade, och när vi nu än en gång snabbt hade lastat ur och burit upp allt blev det köpemat med trevlig samvaro på balkongen.

Därpå tackade vi våra flytthjälper och lät dem åka hem för att fira valborg, medan Mario och jag tog bilen tillbaka till våra gamla ställen än en gång. Det blev ännu mer långsamt slutpackande hemma hos honom i ett par timmar, och mitt mål att vara klar med flyttandet innan det blev mörkt visade sig vara helt orealistiskt. Vid den tidpunkten hade vi knappt ens kommit iväg från honom, och då skulle vi ju dessutom hem till mig, för att hämta det som egentligen skulle ha flyttats dagen innan.

Mario var tveksam till om det var en bra idé att ta mina grejer, och jag insåg väl det också, när vi såg hur fullt det redan började bli i bilens lastutrymme och hur mycket som trots allt fanns kvar hemma hos mig. Men jag var våldsamt envis, och tyckte att det var orättvist om just mina saker skulle lämnas, för det var hos mig de absolut inte skulle stå över natten, och det var min lägenhet som behövde städas och tömmas följande dag, så jag drev min vilja igenom. Vi var trötta, hungriga och började bli på riktigt dåligt humör, men slet som djur och fick med oss allt ned till bilen. Efter långt pusslande och kämpande hade vi till slut lyckats klämma in allt (ha!) och jag skulle bara gå upp och hämta mina plastkassar som jag använde som handväskor (då alla väskor ju var sanerade och nedpackade). Då hittade jag mikron ...

Jag hittade som väl var även lite choklad och ett par äpplen i kylen, så vi fick lite ny energi innan vi körde iväg med flyttlasset. Klockan var redan 23, och vi diskuterade hur lämpligt det skulle vara att börja bära upp saker och stöka i trapphuset vid den tidpunkten. Vi kom fram till att vi var alldeles för trötta och bestämde oss för att ta risken att lämna bilen och alla grejerna ute på parkeringen (i "Bilbrännarland", ni minns) över natten.

Men den lilla tv:n som stod i förarsätet, samt kylväskan med matvaror (som nog redan delvis var förstörda vid det laget) och lite annat släpade vi med oss från parkeringen till huset.

Och så kom vi inte in! Portkoden vi fått (av den tidigare hyresgästen, märk väl, för fastighetsvärden som gett oss nycklar hade inte ens nämnt den) fungerade inte, och våra nycklar passade inte i låset. Vi träffade på ett par grannar vid porten intill, men de kunde inte hjälpa oss mer än genom att ge oss en alternativ portkod som inte heller fungerade. En äldre man kom ut från huset mittemot och vinkade oss till sig. Han berättade att portkoden slutade fungera vid en viss tid på kvällen och att det var en annan nyckel än lägenhetsnycklarna som skulle gå i låsen till ytterdörrarna. Någon sådan nyckel hade vi inte fått.

Jaha. Då visste vi det, men vad hjälpte det? Där stod vi, lättklädda efter en varm dag som nu övergått i kylig natt, i T-tröjor och med endast en jeansjacka att dela på. Och vi hade ingenstans att ta vägen! Vi funderade på att vänta ut natten i bilen, men insåg att det skulle bli väldigt kallt, övervägde hotell, men det verkade så väldigt jobbigt, och underligt nog slog oss inte ens tanken på vanliga, goda människor förrän efter en bra stunds uppgivet huttrande. Men sedan Mario ringt en familj vi känner i närheten ordnade det sig fint ändå. De hade just gått och lagt sig, men svarade i telefon, erbjöd oss husrum för natten, tog emot med nattmackor (vilket var perfekt efter sju timmar utan mat) och en varm, bäddad säng. Även denna natt var det fullkomligt underbart att få lägga sig ned och sova.

När jag bodde i Haga hade jag två futtiga nycklar: en hem och en till cykeln. Vid den här flytten hade jag plötsligt tre uppsättningar av nycklar till olika lägenheter, med postfack, förråd, tvättstugor och separata portnycklar. Ändå saknades alltså en av de viktigaste. Så här med facit i hand känns det rätt bra att vi då inte kom iväg med det första flyttlasset på fredagskvällen.

Ur flyttdagboken, del 1

2011-05-19T13:35:00.001+02:00

Var var vi nu? Just det, det var fredag och jag var nervös. Planen var alltså att

hämta hyrlastbil
hämta grejer hos mig
hämta grejer hos Mario
köra sängar och lite annat till fryshuset (före klockan 15)
köra resten av lasset till återvinningscentralen
åka hem och duscha och byta om
hämta resten av mina saker och köra till nya lägenheten
handla
parkera flyttbilen
sova på luftmadrass i nya lägenheten.

Jag har väl redan avslöjat att planen sprack rätt tidigt, och våra planer kom sedan att ändras ett antal gånger de kommande dagarna. Men då fick jag ju öva på att vara flexibel! Och i det långa loppet förändrade det inte så mycket.

Okej, här är fortsättningen:

Fredag 29 april

Efter frukost hämtade jag hyrlastbilen och köpte sprit att rengöra lastutrymmet med efter turen till fryshuset och tippen. Det var nu två år sedan förra gången (vilken var den första) som jag körde lastbil med automatlåda, men det gick ändå bra att snabbt komma iväg och det kändes inte alls särskilt ovant att köra den. Jag åkte hem och fick vänta otåligt på Mario en stund innan vi kunde börja bära ner min säng, övriga möbler och en massa boklådor för att lasta bilen. Det tog sin tid, speciellt som det var noga att separera de lådor som skulle till fryshuset (markerade med blå tejp) från allt som skulle slängas (röd tejp), så vi låg redan rätt långt efter schemat när vi slutligen kom iväg hem till Mario, där vi hämtade även hans säng och en del annat.

Jag hade kollat kartan noga i förväg, men som vanligt var det svårt att köra efter skyltarna i Göteborg. (Jag är övertygad om att trafikskyltningen är gjord för folk som redan hittar, med tanke på alla skyltar som saknas, sitter dolda eller dyker upp precis när man ska svänga, trots att det krävs körfältsbyten. Synnerligen frustrerande!) Det krävdes dock oväntat lite irrande innan vi hittade till fryshuset, strax före klockan 15 (fast det visade sig vara öppet till 16, så det var lugnt ändå).

Mannen som tog emot var mycket hjälpsam och trevlig, men blev genast bekymrad när han såg att vi hade fler saker än de vi tänkte lämna hos honom. När han förstod att vi skulle slänga min säng och en del annat erbjöd han oss en extra lastpall bara för min säng, utan extra kostnad (man betalar per pall och vecka annars). Jag var väldigt tveksam, för jag hade ju ställt in mig på att göra mig av med alla mina möbler, men till slut lät jag mig övertalas. Han garanterade att alla vägglöss skulle vara döda efter några dagar i frysen, men för att jag skulle känna mig lugn tyckte han att vi kunde låta dem stå i runt tio dagar, och jag skulle inte behöva betala något extra för det heller.

Han sa att studentbostadsbolagen brukar lämna sina möbler där, och det funkar alltid. Med tanke på att vägglössen verkar vara svårutrotade just i studentbostäderna tyckte jag inte att detta argument var så övertygande, men rent logiskt insåg jag ju att han hade rätt. Det var bara det att jag hade bestämt mig för att kasta möblerna för att med större sannolikhet bli av med allt vägglusigt jag ägde, så då var det svårt att tänka om.

Men ja, det slutade med att vi hyrde två pallar för sängar och annat i fryshuset. När vi åkte därifrån var jag riktigt uppåt, trots osäkerheten kring beslutet att ändå spara saker, och trots att det redan började bli sent och hungrigt. Men fryshuset var så härligt! De var så trevliga där, och en sådan varm dag som den dagen var det underbart att komma in i svalkan i entrén. Dessutom doftade det kryddor överallt, och det verkade vara ett helt perfekt ställe att vara på!

Vi åkte vidare till återvinningscentralen, nu endast med lite större elektronikskrot, som man i stort sett bara kan bli av med om man har bil (vilket är mycket dåligt, enligt min mening). Efter det blev det ett stopp i fredagsrusningen på Systemet, för flyttgubbarnas skull, och hämtning av en köpepizza på väg tillbaka till Mario. Där parkerade jag bilen och efter mat och ytterligare lite förseningar åkte jag hem för att sanera mig och packa mitt sista.

Och jag packade och jag packade. Då allt skulle torkas av och specialbehandlas tog det så ohyggligt mycket längre tid än det annars skulle ha gjort. Och timmarna skenade som vanligt. Det var redan sen kväll när jag insåg att jag inte skulle bli klar den här dagen, och definitivt inte hinna och orka äta, hämta och packa bilen, köra en och en halv mil på en väg jag inte kunde (dessutom i mörker) och därpå lasta ur och bära upp allt uppför två trappor till en lägenhet vi inte visste i vilket skick den var.

Det enda jag klarade av var att släpa mig hem till Mario (som också packade och packade, fast att det tog tid där berodde nog mest på att han har mer saker än jag och att han började packa senare), och eftersom det inte fanns annat att tillgå slutade det med att vi båda sov på hans smala soffa. Fast det var faktiskt helt okej. När man är totalt utmattad sover man väl bara man får en chans att vila huvudet mot något.

Saker jag hann se innan jag flyttade

2011-05-18T09:55:00.000+02:00

Jag känner att jag missade så mycket den här våren. Det där med att jag missar att vara ute när det kommer en tidig värmebölja är visserligen inget nytt, för det gör jag nästan varje år. Det brukar främst bero på pollenallergi, men också lite på att jag inte tar värmen på allvar. Jag har svårt att anpassa mig till att det plötsligt är varmt, och hinner inte reagera innan det är för sent. På något sätt tycker jag tydligen inte heller att det räknas med sommarvärme på våren, utan jag tänker väl mer eller mindre att jag ska vänta med att ha sommar tills det blir sommar på riktigt i juni eller juli (vilket det som bekant inte alltid blir).

Mest grämer det mig dock att jag missat så mycket av allt det vackra i naturen. Därför var jag väldigt glad den där kvällen ett par dagar före flytten, när jag fick en liten promenad från spårvagnen och hem. På vägen passerade jag några av de finast blommande träden i området och blev därpå närmast salig då jag upptäckte att häggen nedanför mitt fönster precis hade börjat blomma, innan jag hann flytta därifrån.

Hemma lade jag också märke till att hyresvärden tydligen till sist hade hittat en lösning på det eviga problemet med att folk lägger oönskad reklam ovanpå postfacken.

Det skulle ha varit intressant att se hur de tänker göra med den bänk som står intill postfacken, där många också dumpar skräp. Och med golvet. Kan man kanske luta hela huset så att allt bara glider undan?

Angående flyttredogörelserna

2011-05-18T09:19:00.000+02:00

Eftersom jag är för trött för att göra något annat just nu tänkte jag äntligen försöka börja "blogga ifatt", om man nu får tala i sådana termer. Risken finns dock att det kan bli rätt mycket på en gång när jag väl sätter fart, och det är inte ens säkert att jag klarar att upprätthålla flinnsk Ordning och Struktur, så det blir säkert inte läsvänligt för fem öre. Men så måste ju faktiskt heller ingen läsa det!

Jag gör som det faller sig, bara det blir av. Kanske blandar jag hejvilt modifierade dagboksutdrag med helt andra grejer. Det blir en överraskning även för mig. Men nu kör vi! Mot mitten av maj!

Varje liten sak

2011-05-18T09:09:00.002+02:00

Tänk att ha gått igenom varenda pryl man äger! Visst, i någon mån gör man väl alltid det när man flyttar, men vissa saker blir det nog ändå att man skyfflar ner i en flyttlåda och sedan, om man orkar, skyfflar över till någon skrivbordslåda eller så när man så småningom packar upp igen.

Men nu har jag gjort det. Jag har jobbat mig igenom alltihop. Jag har tittat på varje separat ägodel, bedömt om den går att sanera, om den är värd att spara och sedan antingen kastat, tvättat, värmt, fryst, strukit, diskat, dammsugit eller torkat av den. Vissa saker två gånger, både före och efter flytt. Jag har väl aldrig haft ett renare hem.

När jag väl hade börjat ville jag ju inte sluta någonstans mitt i eller göra något halvdant, för vem vet egentligen var gränsen för vad som är motiverat går här? Jag känner inte att det någonsin finns tillräckliga säkerhetsmarginaler när det handlar om vägglussanering. Så jag har drivit den till sin spets. Igår packade jag upp den sista (tror jag) kassen med småpåsar innehållande osanerade saker, och sedan stod jag i köket och tvättade pennor! Ja, det är sant. Kalla mig överdrifternas drottning om ni vill, men jag tänker inte slarva bara för att slippa verka galen.

Ändå finns det vissa ägodelar som gör att jag inte kan känna mig helt trygg, några som av olika skäl utgör riskfaktorer. Som apparater som tv, stereo, skrivare och sådant, som inte har gått att sanera helt och hållet. Jag dränkte in dem i rödcederolja dagarna före flytt, har sedan vid ett par tillfällen dammsugit och torkat av allt på dem som jag har kommit åt, men så länge jag inte har skruvat isär dem och kollat alla håligheter kan jag ju inte vara säker! Och plånboken, till exempel. Den hade jag länge liggande i bokhyllan i mitt studentrum. Jag hade tänkt frysa den, men det har inte blivit av. Jag använder den ju hela tiden! Och alla grejer jag hade sanerat och sedan tagit till Mario, där vi fortfarande inte vet om det var något. Och hans saker, för den delen! När det gäller kläderna har jag nu hamnat i något fånigt mellanläge. Ingenting får packas upp och direkt läggas in i garderoben, men vi använder ändå kläderna utan att ha tvättat dem först.

Så där håller jag på.

Och får jag en röd prick på kroppen som inte omedelbart går att artbestämma måste jag analysera den en halv dag. De första dagarna efter flytten hade jag inte tid att tänka på vägglössen, men med tiden har rädslan ändå kommit tillbaka. Det är så fantastiskt underbart ljuvligt att få gå och lägga sig utan att vara rädd, jag njuter av det varje dag, och så vill jag att det ska förbli. Men jag vet att vad som än händer kommer det att dröja länge innan jag kan vara helt trygg på alla sätt.

Just när häggen blommar därute och allt

2011-05-09T22:23:00.000+02:00

Näe! Det är något med tiden som inte går ihop med allt det övriga just nu. Men jag har nu i alla fall börjat bygga ihop min arbetsplats, det står en massa lådor här som kanske snart är redo att packas upp och Mario talar om att han har en aning om var han ska leta för att hitta de trådlösa doningarna. Så sedan kanske?

Uppepå alltihop upptäckte jag dock att jag visst behöver klämma in tre schlagerkvällar den här veckan, och dessutom helst baka en födelsedagstårta, så allt annat halkar nedåt ytterligare ett snäpp i prioritetsordningen.

Ja, ni vet ju hur det är. Eller inte, men typ. Alla har vi våra majmånader. Så jag skulle egentligen bara tala om att jag inte har glömt bort er.

Här igen

2011-05-07T10:14:00.000+02:00

Och med det var jag tillbaka, eller?

Å, jag har så mycket jag vill berätta (inte minst för att slippa dra det hundra gånger på telefon), men jag har ju en hel, osannolikt händelserik, vecka att rekapitulera. Och jag vet fortfarande inte när jag ska få tid att sitta stilla en tillräckligt lång stund vid datorn för att det ska bli vad jag vill av det.

Flyttveckan har i alla fall präglats av ständigt ändrade planer, saker som har tagit betydligt längre tid än planerat, söndertrasade händer och många snälla och vänliga människor. Och nu är jag ju sambo, för tusan!

Lördagsmorgon i idyllen

2011-05-07T10:07:00.001+02:00

Häromkvällen (seneftermiddagen, snarare) var det tydligen skottlossning vid närmaste kvartersbutiken här. Jag märkte inget, för jag var på väg till en annan mataffär.

Kvällen därefter satt vi och såg en polishelikopter cirkla omkring medan vi åt kvällsmat, och fick senare veta att det hade varit en jakt på någon rattfyllerist eller liknande.

Igår kväll stod jag vid Frölunda torg och väntade på Mario när jag fick syn på en väktare och två kavajklädda män en bit ifrån mig. Väktaren tog upp sin kommunikationsradio och sa högt och tydligt något om "rån på Swedbank", varpå de tre rusade iväg. Nu läser jag i tidningen att jag faktiskt hörde rätt.

De där bilbränderna som rapporteras om lite till och från känns plötsligt så vardagliga. När blev det så?

Nervös

2011-04-29T09:32:00.000+02:00

Jag har förstås hur mycket som helst jag skulle vilja blogga om nu, men av vissa välbekanta anledningar hinner jag inte. Hur det blir med bloggandet i efterhand är också oklart, eftersom man ju aldrig vet när man kommer att ha fungerande bredband till hands igen.

Den här morgonen är jag nervös. Det är så mycket som ska klaffa idag och jag känner mig inte tillräckligt förberedd för att det ska gå att genomföra saker på ett effektivt sätt. Och jag ska hyra bil, köra jobbig lastbil med jobbig automatlåda i jobbiga Göteborg (stan är inte jobbig, men att köra i den, särskilt när man inte hittar dit man ska), klara av det mystiska fryshuset och hoppas att de tar emot allting, fixa tippen, kanske bli tvungen att lasta om på två ställen däremellan, och så hem och sanera sig hjälpligt och packa det sista för att också flytta mina kvarvarande grejer till nya lägenheten. Jag var där och spanade i förrgår och då var det nymålat i taken och på gång att tapetseras, så nu är jag nervös även för att golven ska vara nylackade när vi kommer dit och att vi inte ska komma åt den nyinköpta lyxluftmadrassen som jag lagt i klädkammaren längst in i lägenheten. Och så vore det bra om vi hinner köpa fler flyttlådor, lite städgrejer och kanske frukost någon gång där mitt i allt. För att inte tala om att hitta en parkering där man vågar lämna hyrbilen över natten.

När sedan den officiella flyttdagen börjar i morgon är det väl bara det lätta kvar, va?

Vill ni vara så vänliga att hålla en tumme eller ägna ett par minuter under dagen åt den motsvarighet till detta som ni föredrar? Jag har inte hunnit skaffa ögondroppar, och känner jag inte också av diskbråcket litegrann igen?

Den bästa stunden på dagen

2011-04-26T17:12:00.000+02:00

För tillfället känns det lite bättre. Den stunden på dagen infaller när solen passerat fönstret, så att det inte är mer än 27 grader inne, samtidigt som det fortfarande är ljust och tycks vara någorlunda ont om vägglusfötter i rörelse. Och jag kan till och med ha fönstret öppet utan att nysa. Härligt!

Dessutom kom Mario hem redan igår, en dag tidigare än väntat. Han möttes då av mitt uppgivna pladder och läste heroiskt ifatt bloggen på eget initiativ, och nu är vi två om bestämmandet igen. Flyttbilen är bokad och de ständigt föränderliga planerna börjar ta lite tydligare form. Jag rensar och slänger i lagom takt, tvättar och torkar omsorgsfullt av annat och paketerar småsaker i förslutna soppåsar (det kommer att gå åt många de här veckorna, men det får världen ta, tyvärr).

Det är så skönt att må bättre en stund och kunna andas lugnt. Jag väntar mig inte att det ska vara särskilt länge åt gången den närmsta tiden, men varje sådan här timme är guld värd.

Godkänd

2011-04-26T16:55:00.001+02:00

Så var rumsbesiktningen avklarad. Det enda som fanns att anmärka på var att dörrklockan inte fungerade. Nej, just det, men det står ju på det förra besiktningsprotokollet, påpekade jag, och tillade att jag hade trott att det betydde att den skulle fixas. Och jovisst, så var det ju, så besiktningsmannen tyckte väl att jag kunde få den lagad som utflyttningspresent nu då. Eller något ditåt. Jag tycker att de kan vänta med det till nästa vecka.

Besiktningsmannen bekräftade också att vägglössens ökning varit "som en explosion" i deras studentbostäder. Det stärker min övertygelse om att de redan fanns i huset, och inte är mitt eget fel. Skulle de inte fundera på att kolla alla rummen och göra en samordnad sanering då?

Om jag skulle slänga allt (jag kan)

2011-04-25T17:40:00.001+02:00

Jag är så värdelös på att fatta beslut! Än värre blir det när jag omger mig med människor som är ännu mer ovilliga att göra det än jag. Eftersom jag trots det vill ha saker bestämda brukar det då ofta sluta med att jag i alla fall bestämmer något, något som ibland är otroligt rationellt, välplanerat in i minsta detalj och bra på så många sätt som möjligt, ibland jättefel. Det värsta är att det inte alltid går att avgöra på förhand vilken typ av beslut det är jag håller på att fatta.

Så medan jag velar fram och tillbaka tusen och en gånger önskar jag bara att det fanns ett facit, någon som sa åt mig vad jag skulle göra, eller åtminstone en medbeslutsfattare i frågor som faktiskt inte bara rör mig. Då vill jag vara liten igen och ha en förälder eller lärare som sitter inne med alla svaren. Så enkelt det vore.

Detta är bisarrt nog en av de svåraste sakerna jag har haft att tampas med på sistone. Men det är ju också något som man kan be om hjälp med av folk, även om de inte är på plats. Givetvis vet ju inte ni bättre än jag var mina vägglöss befinner sig, om de åtgärder jag redan vidtagit har haft någon effekt, vilka risker som är värda att ta och vilka uppoffringar jag hellre bör göra i onödan än för sent. Men ni kan väl tycka saker? Snälla? Jag lovar att inte se det som mer än rådgivande. Kanske går jag till och med tvärt emot era åsikter, vilket förstås kommer att ge ännu mer beslutsångest, men känner jag mig tvungen att göra så finns det säkert någon anledning till att jag reagerar på det viset, och då har jag ju i vilket fall som helst fått hjälp med att komma fram till något.

Så, nu handlar det om vilken väg jag ska gå. Igår kväll, efter historian med den fräcka vägglusen på sängen och just innan jag skulle gå hemifrån, fick jag syn på en stor vägglus som kravlade omkring i dammet på golvet framför fönstret i hel "fel" del av rummet, det vill säga längst bort från sängen och i närheten av bokhyllan. Jag har alltså antagligen tvingat ut vägglössen på jakt efter nya bytesdjur, vilket betyder att det är större risk än förut att de finns precis var som helst. Och då kände jag bara att nu slänger jag skiten. Jag vill bara bort, iväg från allt. Hellre det än att tvingas till allt detta en gång till. Efter att ha sovit på saken känner jag oväntat nog fortfarande exakt så.

Jag blev tvungen att lista de för- och nackdelar som jag själv kan se med att kassera så mycket av mina möbler, böcker och andra saker som jag klarar att avvara:

+ Det minskar risken för att jag får med mig vägglössen. Enormt stort plus.

+ Det ger mig mindre att flytta. För ögonblicket en skön tanke, även om det är oviktigt i längden. Fast om jag slänger möbler och böcker blir det inte många lådor kvar att flytta, i synnerhet inte om man räknar bort kläder och textilier som redan är bortburna. Lite köksgrejer och apparater, i stort sett. Behändigt. Sedan kunde jag leva romantiskt med min älskade i en tom men vägglusfri lägenhet. (Trodde jag, ja! Det är ju inte som att jag kan säga åt honom att slänga sina saker.)

+ Jag slipper krångla med fryshuset (såvida inte Marios säng ändå måste dit förstås).

+ Det är ju bara saker! Och de senaste tre åren har jag redan bevisat att jag klarar mig utan de flesta sådana. Färre saker ger färre sakrelaterade problem, eller?

- Jag riskerar att ångra mig, speciellt om det ändå är förgäves (det vill säga om vi får vägglöss med oss ändå).

- Jag kanske blir bitter och saknar mina ägodelar mer om jag gör mig av med allt samtidigt som jag flyttar ihop med någon (med hamsteranlag) som har alla sina grejer kvar.

- Jag har inte råd att köpa nytt på länge, och det ligger inte heller annars för mig att vara slösaktig, kasta och köpa nytt och så där.

Tanken på att slänga en massa saker som jag varken slitit ut eller tröttnat på känns både hemsk och befriande på samma gång. Något dylikt vore trots allt lite symboliskt och på sätt och vis typiskt för mig, även om jag aldrig har gjort just så förut. Men med några års mellanrum händer alltid något som får mig att vilja göra radikala förändringar och börja om, om det så är att byta umgänge, bostadsort, sysselsättning eller något annat livsavgörande. Och när jag ser tillbaka har alla dessa nystarter varit mycket bra för mig.

En sak bara: det är ibland högst oväntat vilka saker jag visar mig sakna. Vid en helt vanlig flyttrensning en gång slängde jag ett litet plastflygplan som jag fått som byggsats i ett sådant där godisägg, ni vet. Det var inte värt någonting och jag kastade det utan tvekan, men oj, vad många gånger jag har ångrat det senare! Det påminde så mycket om det där planet de flög med i Doktorn kan komma. Tydligen var det avgörande. Sådana insikter gör det svårare att våga, att kasta sig ut i det okända.

Jag som alltid letar meningar med allt jobbigt som händer har haft svårt att se en mening med allt det här hittills (även om jag säkert gör det senare). Men en långsökt och helt oväntad sådan skulle kunna vara att jag ska lära mig att göra mig av med böcker! Det har alltid varit så gott som otänkbart förut, men nu är jag så less på allt att jag knappt bryr mig. De flesta böcker jag har är för övrigt ersättliga och de viktigaste kan jag ju spara och stoppa i den extra frysen i en vecka.

Helt utan böcker blir jag förresten ändå inte, för jag har ju lika många till som väntar i Falun, även om de är sådana jag en gång har valt att klara mig utan, vilket väl gör dem till ett b-lag (så varför skulle jag vilja ha alla dem kvar när jag inte sparar dem jag mer troligt skulle ha användning av?).

Fast här hos mig har jag all min kurslitteratur, all språkvetenskap, allt som behandlar det jag vill och ska jobba med. Den behöver jag nog förr eller senare. Svårt! Och alla pärmar med papper från kurser sedan? Jag hinner ju inte skanna in allting nu.

I framtiden ska jag förvara allt jag äger i lufttäta och lätt avtorkbara behållare. Vad lätt livet måste bli då! Men just nu, vad ska jag göra nu?

I huvudet på en vägglus

2011-04-25T14:15:00.000+02:00

Jag vet inte om det är ytterligare ett exempel på min empatiska förmåga, eller om det här är det slutgiltiga beviset för att jag nu verkligen har blivit galen, men jag kommer på mig själv med att personifiera de förhatliga vägglössen och i huvudet teckna hela serier med dem.

Som den där igår, till exempel:

ZZZzzzZZZ ... [duns] ... Va? Vad var d... Aha, MAT! Äntligen! Hurra, här kommer jag! Jag ska bara klämma mig förbi här, ursäkta, och så upp över kanten ... hm, hm, ja, men DÄR! Å, jag är så hungrig, snart framme, nu känner jag värmen, ditåt, rakt fram nu ... Men, va? Vart tog den vägen? Hallå! Ojoj, vad är det där för skugga? Ah, nu kommer den tillb... Hjälp, jag sitter fast! Jag fattar ingenting! Aaaaahhh ...

Aldrig sitta stilla

2011-04-24T19:14:00.001+02:00

Nä nu! Efter flera veckor utan att ha kunnat vila ordentligt i mitt rum föll jag till slut för frestelsen att lägga mig på sängen, som numera bara har madrass och madrasskydd. Bara för ett ögonblick!

Det tog högst en minut, under vilken jag hann tänka att det var väldigt vitt och ljust i rummet nu, och sedan fick jag syn på en liten rackare som raskt kom lubbande rakt mot mig. Den hade bara ett par decimeter kvar till mitt ansikte när jag studsade upp. Liksom den vägglus som tog en promenad på min bok var den här en unge, som inte hade lärt sig att respektera människan som fiende. Ingen av dem hann heller lära sig detta innan de blev inramade i tejp.

Men blä och usch!

Det här betyder ju en massa saker:

Det betyder att man inte kan lita på ett endaste dugg man trodde att man visste om vägglössens begränsningar. De är tydligen visst ute i dagsljus. Åtminstone när de börjar bli desperata.

Det betyder uppenbarligen också att de inte drar sig för att ge sig på en trots att man är vaken.

Det betyder i sin tur att mina senaste bett inte nödvändigtvis behöver härröra från Marios bostad. Jag sitter ju en del stilla vid bordet, och då och då får jag för mig att det kryper på fotlederna. (Inte minst nu. Iiisch!)

Det betyder dessvärre också att jag inte kan lita på att saker jag sanerat och sedan låtit hänga i kassar i hallen fram tills jag ändå ska gå till Mario på kvällen garanterat har varit lusfria när jag har burit iväg dem.

Det betyder även att jag skulle kunna få med mig vägglöss när jag reser mig från bordet för att gå hemifrån på kvällen. Det sägs att vägglössen inte stannar på kroppen eller i kläder man har på sig, men om de inte hinner undan då?

Sammantaget betyder det alltså att det, trots att det nu finns möjliga alternativa förklaringar till mina bett och att Mario inte säkert behöver vara drabbad, är ännu större risk än jag tidigare anat att jag går omkring med vägglöss på mig och drar med dem dit. Dessutom betyder det att mina nojor når nya rekordnivåer.

Gissa om det kliar överallt nu! Hädanefter måste jag vara i ständig rörelse, tror jag.

Poff!

2011-04-24T17:27:00.000+02:00

Hallå, varifrån kom allt det här gröna?

Hög tid

2011-04-24T16:07:00.000+02:00

Nej, det är inte en särskriven påskanspelning i rubriken. Jag menar verkligen att det måste vara dags nu.

När man har över 90 % av sina kläder hos den andre är det väl ändå hög tid att flytta ihop? Allvarligt talat, nog känns det lite bakvänt att det första jag har packat är alla mina kläder, och att jag sedan inte ens har dem hemma.

Och jag vet inte riktigt vad jag tänkte med när jag sparade typ ett helt ombyte plus lite underkläder. Ska det fortsätta vara så här varmt (det vill säga 28 grader inne) och jag svettas som en hel karl så fort jag ägnar mig åt något som kräver minsta fysiska ansträngning, som exempelvis att andas, så borde jag kanske byta om mer än en gång i veckan? Eller?

Tja, jag kan ju förstås gå utan kläder också. Det är klart behagligare i nuläget. Men inte så praktiskt när jag måste ut och iväg för att gå och lägga mig på kvällen. Det är förresten inte jättepraktiskt att gå ut och dra i sig pollen just före sänggåendet heller.

Så, alltså, hög tid för sammanflytt! Å, kan vi snabbspola en vecka framåt nu, tack? Utan att jag missar att göra något som måste göras, naturligtvis.

Tvättat (nästan) klart*

2011-04-24T15:56:00.000+02:00

Nu har jag nått ett delmål, i och med att jag idag har tagit mig igenom hela garderoben, i princip alla övriga textilier jag äger, samt väskor, skor och en del annat som körts i torkskåp. Sedan ska det bara forslas undan också, och det blir några vändor. Bärhjälp hade inte suttit fel, om man säger så, men det får gå.

I morse var jag i tvättstugan så länge att jag hann träffa på en hel del folk (det är inte bara jag som tvättar under påsken, nej). När jag stod och vek den sista omgången kläder från torkskåpet dök två svenska killar upp och skulle stryka skjortor. Den av dem som inte strök kontrollerade och tjatade på den andre, men fick ändå tid över, för rätt vad det var kände han sig tydligen tvungen att kommentera även mina sysslor. Och det gjorde han med en något retfull replik om mitt vikande av tvätten! Som om jag skulle vara den enda i världen som vek tvätt i tvättstugan!

Men jag är inte svårpratad när jag får en chans att tala om vägglöss, så jag förklarade situationen och att jag inte ville ta in grejerna på rummet innan jag skulle bära iväg dem, och då vaknade även den strykande killen till. Det visade sig att han bodde i samma hus som jag och också hade haft vägglöss, fast för ett år sedan. Plötsligt var de två så förstående man kan vara och vi diskuterade läget och våra respektive erfarenheter ett tag. Väggluskillen verkade ha blivit av med sina skadedjur rätt lätt (men jag glömde fråga hur lång tid det hade tagit), fast så hade han förstås slängt sin säng också. Hm. Borde man ändå?

Och som vanligt blir man både lättad över att inte vara ensam om detta hemska och förfärad över hur vanligt det är. Undrar om jag hade flyttat hit om jag hade vetat.

Förresten har jag fått ett nytt bett sedan senast, men bara ett som jag känner till än. Hur ofta äter vägglöss? Kan det vara samma en som kommer fram sisådär en gång i veckan? Nej, plötsligt känns det som om Marios grejer är den stora riskfaktorn. Så knasigt, för det är ju fortfarande bara hos mig jag har sett några vägglöss.

*För den här omgången, är säkrast att tillägga. För en gångs skull vore det allt bra om det bara var jag som var pessimistisk, men det är nog ganska realistiskt att ha mycket låga förhoppningar. Tyvärr.

Och när man ändå är igång och gör farligheter

2011-04-24T11:54:00.000+02:00

Flyttpacka lite i förväg, kanske?

Leva farligt

2011-04-24T11:53:00.000+02:00

Skulle man inte ta lite mer risker, testa gränserna så där, och kanske ... tja, till exempel äta både nötter och äpple mitt under brinnande pollensäsong?

Påskutflykten 2011

2011-04-23T19:24:00.001+02:00

Det blev en halvrepris av en gammal påskutflykt, nämligen en sväng till Styrsö. Det innebar, om man ska vara ärlig, tre timmar på bussar, spårvagnar och båtar, en timmes promenad tvärs över en skärgårdsö och tillbaka, en minuts blickande ut över öppet hav samt en kvarts avkopplande matsäcksätande i hamnen i väntan på båten.

Men det var en aning svalare och mindre utslaget vid havet, idyllen var sagolik, där fanns får som bräkte vänligt och höns som sprätte på vägen, flakmopeder som knattrade förbi i en aldrig sinande ström och många dagsturister, inklusive en mängd små, glada barn med mycket spring i benen. Och jag slapp ju ut ur mitt rum för några timmar, så det var det värt, även om mitt jobb resten av den här dagen främst består i att förbruka så många pappersnäsdukar som möjligt. Vad gör man inte för att minimera flyttpackningen?

I flakmoppeland noterade jag att golfbilarna där blir allt vanligare. Det tycktes nu vara ungefär jämn fördelning mellan de två transportmedlen.

"Två gånger är en vana, tre gånger är en tradition", har jag hört folk säga, så nu har jag skapat mig en egen påsktradition. Påskutflykter! (2008:1, 2008:2 och 2009.) Det kan ju vara värt att lägga på minnet för den som eventuellt skulle få för sig att testa något så underligt som att fira påsk med mig i framtiden.

Worst Easter ever?

2011-04-23T19:21:00.001+02:00

När jag för ett bra tag sedan nu fick veta att jag skulle bli ensam i stan under påsken tyckte jag visserligen att det var tråkigt, för det var ju inte frivilligt, men då hade jag ändå alla möjligheter att göra något bra av det.

Jag har varit med om det förr, både 2008 och 2009 (även om det då båda gångerna dök upp folk och avbröt min ensamhet efter halva helgen), så jag vet att precis varenda människa jag känner alltid flyr stan just till påsk. Den här gången tänkte jag först passa på att bjuda hit mina föräldrar, men så dök flytten upp, vilket gjorde att deras besök planerades om till flytthelgen. Därefter hände en massa annat som gör att jag inte längre vet alls när de kan komma, eller för den delen när jag vågar ta emot mina grejer från Falun. Jag kunde förstås ha åkt hem till familjen, som så många andra gör, men mitt i sanering och flyttbestyr orkade jag bara inte. Förresten vill jag inte riskera att dra med mig ohyra, så det blev till att stanna hemma.

Men möjligheterna var det, ja. För påsken blev ju samtidigt en liten räddning, i och med att många i huset är borta och det är något lättare än vanligt att få tid i tvättstugan. Så nu går jag upp tidigt och tvättar och grejar och försöker ignorera att det är påsk. Fast nog hade det varit roligare att ta sovmorgon, läsa böcker, se på tjejfilmer, ägna mig åt mina intressen, vara ute och njuta av våren och ha det skönt och ledigt.

Så medan var och varannan bekant skryter på Facebook och bloggar om sol, grillning, familjer, resor och allt vad det är ska jag vara alldeles totalt ensam i sex dagar och fem nätter. För en gångs skull får jag lust att logga ut från allt, men då förstås bara för att slippa bli påmind om vad jag missar. Lika plötsligt som det blev alldeles för varmt och snorigt blev det nu också lätt att tycka synd om sig själv.

Fast det kändes ändå som överkurs att jobba och slita och sitta och vara eländig precis hela helgen, så jag gjorde det enda rimliga och åkte på utflykt. När jag gjorde det de där andra ensamma påskhelgerna var det mest för att bevisa för mig själv och andra att jag minsann kunde hitta på kul upptåg utan sällskap, men det behovet finns inte längre. Jag vet ju det nu, och uttråkad har jag också svårt att bli. Däremot tänkte jag att det nog vore bra för mig att komma ut och se lite folk och natur.

Resultatet blev blandat, får man väl säga. Det var okej, men inget över förväntan. Ingen kan i alla fall anklaga mig för att inte ha försökt.

Ytterligare beslutsproblem

2011-04-23T10:36:00.000+02:00

Nu är det visst meteorologisk sommar här och i en stor del av södra Sverige. Man kunde önska att även naturen hade nått fram till sommarstadiet. Då skulle jag slippa åtminstone ett par av de jobbiga valen.

Svettas ihjäl med fönstret stängt eller öppna och få in en massa pollen?

Gå ut och få sol i ansiktet eller stanna inne och kunna andas utan nysattacker?

Precis som i fallet med vägglössen är obehaget med pollenallergi till en betydande del psykologiskt. Jag vet att det är fullt med pollen i luften, så därför kan jag inte njuta av att vara ute. (Så ni behöver inte påminna mig om medicin. Den har aldrig hjälpt mot känslan av att vara fångad i ett gult pollenmoln.)

Dessutom har jag inte hängt med i svängarna, så medan andra går i kortbyxor har jag fortfarande halvtjock jacka och vantar. Men vi kan säga att det är som skydd mot pollen, visst? Eller för att det är svalare i skärgården, där väl pollenhalterna också är lägre?