måndag 17 september 2012

Omställningstid

En arbetsvecka, en veckopendlarhelg och början på ännu en arbetsvecka senare:

...

Nähej.

Jag har fortfarande inget behov av att meddela mig med omvärlden. Ändå har jag naturligtvis egentligen hur mycket som helst att berätta, i synnerhet i jämförelse med hur mitt liv var för bara ett litet tag sedan.

Men kom också ihåg detta. Jag är en av de där kufarna som behöver ganska mycket egentid för att hämta mig efter större sociala aktiviteter. Med större menar jag sådant som innebär att träffa fler personer än min sambo under ett par timmar eller så. Och minns då att jag just gått från att vara nästan helt för mig själv nästan hela tiden till att nu umgås med olika människor i stort sett all min vakna tid.

Jag upplever dock just nu något alldeles fantastiskt. Ja, det kan till och med vara "the time of my life", i brist på mer uppenbara svenska formuleringar. Men jag har också fortfarande en del att stå i innan jag hittar mina nya rutiner. Dessutom försöker jag utnyttja de ljusa och varma timmar som är kvar innan vintermörkret definitivt halas ner över oss till att upptäcka den här stan jag har omkring mig på vardagarna.

Så även om jag gärna bloggar om allt det där som folk jämt undrar över (det vill säga "hur jag har det"), för att slippa dra allt hundrafjorton gånger, så bryr jag mig just nu inte om det heller. Och när jag på fredagen sätter mig på tåget för att åka hem för ett dygn eller så stänger jag utan dåligt samvete av mobilen för att få vara en stund med bara mitt eget huvud och därefter umgås med mannen.

Det är ju för sjutton mitt liv, kom jag på, och för en gångs skull är det dessutom ett liv där det känns prioriterat att verkligen lägga allt fokus på att leva i varje sekund, så även om jag vet att alla som väntar på svar bara vill mig väl bryr jag mig just nu inte så fasligt mycket om att vara till lags. Jag bryr mig hellre om att ta vara på de ljuvliga stunderna. På något sätt känns det för närvarande som om jag gör detta bäst utan att prata så mycket om det.

Men jag släpar med mig kameran överallt, så endera dagen kanske jag kommer ihåg att ta upp den ur väskan. Sedan kanske jag visar bilderna. Om jag hinner och nänns.

Puss och kram. Hoppas att hösten är fin hos er också.