onsdag 22 augusti 2012

Flinnpromenader

Jag får väl erkänna (inte minst för mig själv) att jag inte heller i år var särskilt bra på att hålla löftet till mig själv att ta bättre vara på sommaren än jag gjort på senare år.

Faktum är att jag har varit hemma i stan ännu mer än annars, och då varken gjort några skärgårdsturer eller gått på Liseberg, Kulturkalaset eller hängt i parkerna som tidigare år här. Och under mina korta lantvistelser har jag badat en (en!) gång. Jag har också läst en halv bok, virkat två tv-spelsfigurer och lagt två pussel.

Så vad har jag egentligen haft för mig hela tiden?

Även om jag själv kan lyckas klura ut svaret kommer det antagligen inte här. Dock finns det i alla fall en sak jag har blivit bättre på under den senaste tiden och det är att gå. Jag har äntligen återupptagit mitt promenerande, så att jag nästan är lika duktig som under historiska perioder i Linköping och Haga. Nästan! Varje dag blir det väl inte, men sent omsider har jag i alla fall insett att det bara krävs att man tar sig förbi någon av de större vägar som omgärdar vårt lilla huligannäste till område för att komma till lugna, idylliska villakvarter som påminner mycket om det där jag växte upp.

Och! (I knasighet slår det här nästan det faktum att det tog oss hela förra sommaren att hitta den närmaste och givna promenadvägen hemifrån till Frölunda torg.) För sisådär en månad sedan tittade jag på kartan och insåg plötsligt att det borde gå att gå till havet på en halvtimme. Så det testade jag. Och det gjorde det. Därefter har det blivit ett antal turer fram och tillbaka, i jakten på den optimala promenadvägen. Jag vet fortfarande inte om den finns, för hur jag än går verkar det ta runt 35 minuter enkel väg. Så om jag har tid med en 90-minuterstur hinner jag till Önnereds brygga, sitta en kortis på en bänk och sedan knata hem igen.



(Intressenklubben antecknar frenetiskt, hör jag, så här kommer en pausparentes till så att ni hinner få med allt.)

Även under mina mer normala villakvarterspromenader i omgivningarna har jag blivit mer som i fornstora dagar, då jag systematiskt och grundligt utforskade varenda gata och varje gångstig för att sedan ha koll på den bästa promenadvägen till vad som helst.

Men bäst av allt är förstås att det ger variation. Att gå samma väg två gånger i rad är för tråkmånsar.