lördag 26 maj 2012

Hemliga rum: Oscar II:s fort

Att åka från Frölunda till Långedrag en sådan här dag kändes lite som att åka från Sverige till någon turistort vid Medelhavet. Jag anser att det är helt okej att det räcker med en spårvagns- eller cykeltur för att uppleva en sådan känsla.

Fast nu var jag inte ute och tittade på de glassiga rikemansvillorna eller hängde bland soldyrkarna på bryggorna, utan i stället fick jag ett trevligt litet återfall i mitt turistande i närområdena. Det var nämligen ett helt oemotståndligt tillfälle som uppenbarade sig!

Idag var det dags för alla hemliga rum att öppnas, och här i Göteborg hade jag alltså på tämligen nära håll ett alldeles förträffligt hemligt fort att spana in, det vill säga Oscar II:s fort.

Det var en upplevelse utöver det vanliga, måste jag säga. Även om jag har sett både regementen och diverse gamla fästningsruiner var känslan här nästan mer lik den i en gruva (hurra!). Det var mörkt, fuktigt, först bara gångar överallt, verkade det som innan det dök upp lite rum av olika slag, och så var det härligt kyligt. Att komma ut i solen efteråt gav en smärre temperaturchock.

För en gångs skull tänker jag inte pladdra mer om vad jag såg och tänkte och allt det där. Och läsa på om fortet kan ni ju göra någon annanstans på nätet om ni känner för det, så nu kommer helt enkelt några bilder. Ja, jag tog med flit alla utan blixt, för att få med lite mystisk stämning (eller för att jag inte vågade blixtra bland allt folk, välj själva).

Allihop i korus, på bästa göteborgskan: Det är kanooon! (Förlåt, det var oundvikligt.)

En lång, härlig korridor, som jag lyckades få för mig själv båda gångerna jag passerade. Annars var det verkligen inte så här folktomt någonstans på området.

Rymligt kök (?) med plats för hela familjen.

Luftig och ljus matsal att ha familjemiddagar och fester i.

Master bedroom, med öppet till nock och walk in closet.

(För er som ännu inte utvecklat omkädningsrumsrädsla.)

Solig takterrass med havsutsikt. (Obs! Ej ironi.)

Och så, det mest fascinerande av allting: detta var det enda jag såg några förmaningsskyltar om. Och stalaktiterna lär väl inte ens höra till ursprungsinredningen!

Ja, det var som sagt en givande utflykt. Att klafsa runt inne i ett berg en högsommarvarm försommardag gjorde mig inget, inte heller trängseln störde mig och ja, det var till och med så intressant att jag inte ens märkte var och hur jag blev alldeles svartprickig av något slags damm som fastnade fint mot klibbig hud.