tisdag 10 april 2012

Duvskitar

Ända sedan i somras har jag retat mig på duvfjädrar och -bajs på balkongen, men det har eskalerat under vintern och de senaste veckorna har duvorna mer eller mindre flyttat in på just vår av alla balkonger.

Ah, egen balkong att sitta på i vårsolen!

Man har hört det enerverande kuttrandet alla tider på dygnet och skiten har i allt högre grad täckt balkongräcket och golvet. När man har försökt schasa iväg duvorna när de har suttit och fånat sig på golvet har de först halvhjärtat flugit upp på räcket, och vid nästa skrik/smäll i dörren/viftande har de i bästa fall gett sig iväg - upp till balkongen ovanför. Efter några minuter har de varit tillbaka, och så har det fortsatt.

De läser kvällstidningar också, de eländiga duvorna!

För någon vecka sedan hade vi allvarligt börjat fundera på vad man kan göra åt det, för under de förhållandena kan man ju inte använda balkongen över huvud taget (och hur man ska få bort all skit från heltäckningsmattan övergår mitt förstånd, men är en historia för sig). Just när jag lyckligt kommit fram till att en duvskrämmande uggla kanske kunde vara precis vad vi behövde upptäckte jag, vid ett av de vanliga kutteralarmen (hur tröga är fågelhelvetena, när de inte fattar att de ska hålla käften för att slippa bli upptäckta?), att en av duvorna inte ville flytta sig hur jag än försökte skrämma den.

Då såg jag det. Givetvis!

Den hade lagt ett ägg.

Duvhona som just fattat ett dåligt beslut.

I samma ögonblick begrep jag också varifrån de cirka fem små kvistarna, som dykt upp på golvet intill balkongräcket tidigare på dagen, kommit. Det var alltså ett klent försök till bobygge. (Än en gång: Dumma, korkade, idiotiska fåglar! Hur överlever de och blir så många, när de inte ens fattar att de ska fixa ett bo i tid? Är det tack vare alla ömhjärtade människor som matar och skyddar dem i stadsmiljöer där de inte borde vara?) Och nu hade alltså duvan lagt ett ägg bland de små kvistarna. Alldeles intill en glipa invid räcket, lagom för ett duvägg att rulla ner genom ...

Nylagt duvägg utan onödiga säkerhetsanordningar.

Sedan gick det knappast att skrämma bort duvorna. För varje dag blev de ruvande duvorna allt mer hemmastadda. Två dagar efter det första äggets ankomst ertappade jag duvhonan mitt i nästa äggläggning. Hon såg en smula generad ut men ursäktade sig inte.

Ett till. Och lite bekväm utfyllnad av boet på det.

Jag googlade duvor och pratade med fastighetsvärden. Det förra ledde till nya kunskaper, bland annat om klippduvor (och allmänbildning är ju alltid bra, så kolla länken, vetja), det senare till att jag fick stöd i min uppfattning och till och med order om att boet måste bort så fort som möjligt, för annars skulle vi ju inte få tillbaka vår balkong på minst ett par månader.

Psykningsförsök från båda hållen.

Därför, efter en veckas laddande, och när både duvor och vi själva faktiskt nästan vant oss vid läget, fick det på påskdagen bli plundring av duvbo. Eftersom jag är rätt oförtjust i fåglars hysteriska fladder blev det till slut Mario, som ändå är den större djurvännen och etikern av oss, som fick göra det så kallade skitjobbet.

Bildbevisen sträcker sig dock inte längre än så här. Resten överlåter jag åt er fantasi.

Ägg på burk.

Okej, det kändes lite i hjärtat när boet var borta och duvan kom tillbaka och gick omkring på balkongen och tittade sig förvirrat omkring, blinkade gång på gång och stirrade (oförstående? frågande? anklagande? uppgivet?) på oss genom fönstret. Men så är nu livet. Väljer man att bygga sitt bo på fel ställe är risken stor att rovdjuren tar äggen. Och även människor behöver värja sig mot ständiga angrepp mot hemmets trygghet.

Sedan har det varit lugnt. Kuttret har bara hörts sporadiskt från balkongen ovanför. Och efter denna historia är vi nu förresten inne på andra riktiga regnvädersdagen, så åtminstone balkongräcket börjar återta sitt vanliga utseende. Det ser mycket trevligt ut, måste jag säga!