tisdag 12 juli 2011

Ensam hemma

Vi åkte hem igen. Ska man vara noga åkte först Mario hem, därefter följde jag efter och sedan åkte han iväg en vända till. På så vis fick vi båda bo ensamma i den gemensamma lägenheten för första gången sedan sammanflyttningen.

Min helt ensamma helg började dessvärre med ett dödsbud. Därmed kom den första natten som jag sov ensam i denna stora lägenhet att sammanfalla med den första natt då jag inte längre hade någon farfar.

Jag ska erkänna att jag ända från början har varit lite skraj för klädkammaren som finns i sovrummet. Eller snarare för mörkret som jag inbillar mig ska välla ut under klädkammardörren som är belägen intill sängen. Typ. I normala fall är jag inte rädd för mörker, men kanske är klädkammarmörker något annat? Eller så har det hela snarare att göra med att jag inte vet om den tidigare hyresgästens man dog här i lägenheten (vilket ju verkligen är en helt annan sak och inte på minsta vis har med klädkammaren att göra). Det senare var säkert en bidragande orsak till att jag trivdes så bra med att sova i köket i början, och drog mig för att flytta in sängen i mitt rum. Ändå vet jag ju att det är änkans sovrum vi numera sover i. Dessutom har jag nästan slutat tänka på de tidigare lägenhetsinnehavarna överhuvudtaget. Det här är vårt hem nu.

Hur som helst. När jag för första gången skulle vara ensam hemma över natten trodde jag nog att jag främst skulle ligga och fokusera på den där mörka klädkammaren. Men så, som situationen blev, låg jag i alla fall bara och tänkte på döden! (Så där som man ju uppmanas att göra på Stampens kyrkogård till exempel.)

Förresten var jag uppe till gryningen, så det var inte ens mörkt när jag skulle sova. Lika bra det.