torsdag 19 maj 2011

Ur flyttdagboken, del 1

Var var vi nu? Just det, det var fredag och jag var nervös. Planen var alltså att
  • hämta hyrlastbil
  • hämta grejer hos mig
  • hämta grejer hos Mario
  • köra sängar och lite annat till fryshuset (före klockan 15)
  • köra resten av lasset till återvinningscentralen
  • åka hem och duscha och byta om
  • hämta resten av mina saker och köra till nya lägenheten
  • handla
  • parkera flyttbilen
  • sova på luftmadrass i nya lägenheten.
Jag har väl redan avslöjat att planen sprack rätt tidigt, och våra planer kom sedan att ändras ett antal gånger de kommande dagarna. Men då fick jag ju öva på att vara flexibel! Och i det långa loppet förändrade det inte så mycket.

Okej, här är fortsättningen:

Fredag 29 april

Efter frukost hämtade jag hyrlastbilen och köpte sprit att rengöra lastutrymmet med efter turen till fryshuset och tippen. Det var nu två år sedan förra gången (vilken var den första) som jag körde lastbil med automatlåda, men det gick ändå bra att snabbt komma iväg och det kändes inte alls särskilt ovant att köra den. Jag åkte hem och fick vänta otåligt på Mario en stund innan vi kunde börja bära ner min säng, övriga möbler och en massa boklådor för att lasta bilen. Det tog sin tid, speciellt som det var noga att separera de lådor som skulle till fryshuset (markerade med blå tejp) från allt som skulle slängas (röd tejp), så vi låg redan rätt långt efter schemat när vi slutligen kom iväg hem till Mario, där vi hämtade även hans säng och en del annat.

Jag hade kollat kartan noga i förväg, men som vanligt var det svårt att köra efter skyltarna i Göteborg. (Jag är övertygad om att trafikskyltningen är gjord för folk som redan hittar, med tanke på alla skyltar som saknas, sitter dolda eller dyker upp precis när man ska svänga, trots att det krävs körfältsbyten. Synnerligen frustrerande!) Det krävdes dock oväntat lite irrande innan vi hittade till fryshuset, strax före klockan 15 (fast det visade sig vara öppet till 16, så det var lugnt ändå).

Mannen som tog emot var mycket hjälpsam och trevlig, men blev genast bekymrad när han såg att vi hade fler saker än de vi tänkte lämna hos honom. När han förstod att vi skulle slänga min säng och en del annat erbjöd han oss en extra lastpall bara för min säng, utan extra kostnad (man betalar per pall och vecka annars). Jag var väldigt tveksam, för jag hade ju ställt in mig på att göra mig av med alla mina möbler, men till slut lät jag mig övertalas. Han garanterade att alla vägglöss skulle vara döda efter några dagar i frysen, men för att jag skulle känna mig lugn tyckte han att vi kunde låta dem stå i runt tio dagar, och jag skulle inte behöva betala något extra för det heller.

Han sa att studentbostadsbolagen brukar lämna sina möbler där, och det funkar alltid. Med tanke på att vägglössen verkar vara svårutrotade just i studentbostäderna tyckte jag inte att detta argument var så övertygande, men rent logiskt insåg jag ju att han hade rätt. Det var bara det att jag hade bestämt mig för att kasta möblerna för att med större sannolikhet bli av med allt vägglusigt jag ägde, så då var det svårt att tänka om.

Men ja, det slutade med att vi hyrde två pallar för sängar och annat i fryshuset. När vi åkte därifrån var jag riktigt uppåt, trots osäkerheten kring beslutet att ändå spara saker, och trots att det redan började bli sent och hungrigt. Men fryshuset var så härligt! De var så trevliga där, och en sådan varm dag som den dagen var det underbart att komma in i svalkan i entrén. Dessutom doftade det kryddor överallt, och det verkade vara ett helt perfekt ställe att vara på!

Vi åkte vidare till återvinningscentralen, nu endast med lite större elektronikskrot, som man i stort sett bara kan bli av med om man har bil (vilket är mycket dåligt, enligt min mening). Efter det blev det ett stopp i fredagsrusningen på Systemet, för flyttgubbarnas skull, och hämtning av en köpepizza på väg tillbaka till Mario. Där parkerade jag bilen och efter mat och ytterligare lite förseningar åkte jag hem för att sanera mig och packa mitt sista.

Och jag packade och jag packade. Då allt skulle torkas av och specialbehandlas tog det så ohyggligt mycket längre tid än det annars skulle ha gjort. Och timmarna skenade som vanligt. Det var redan sen kväll när jag insåg att jag inte skulle bli klar den här dagen, och definitivt inte hinna och orka äta, hämta och packa bilen, köra en och en halv mil på en väg jag inte kunde (dessutom i mörker) och därpå lasta ur och bära upp allt uppför två trappor till en lägenhet vi inte visste i vilket skick den var.

Det enda jag klarade av var att släpa mig hem till Mario (som också packade och packade, fast att det tog tid där berodde nog mest på att han har mer saker än jag och att han började packa senare), och eftersom det inte fanns annat att tillgå slutade det med att vi båda sov på hans smala soffa. Fast det var faktiskt helt okej. När man är totalt utmattad sover man väl bara man får en chans att vila huvudet mot något.