lördag 23 april 2011

Worst Easter ever?

När jag för ett bra tag sedan nu fick veta att jag skulle bli ensam i stan under påsken tyckte jag visserligen att det var tråkigt, för det var ju inte frivilligt, men då hade jag ändå alla möjligheter att göra något bra av det.

Jag har varit med om det förr, både 2008 och 2009 (även om det då båda gångerna dök upp folk och avbröt min ensamhet efter halva helgen), så jag vet att precis varenda människa jag känner alltid flyr stan just till påsk. Den här gången tänkte jag först passa på att bjuda hit mina föräldrar, men så dök flytten upp, vilket gjorde att deras besök planerades om till flytthelgen. Därefter hände en massa annat som gör att jag inte längre vet alls när de kan komma, eller för den delen när jag vågar ta emot mina grejer från Falun. Jag kunde förstås ha åkt hem till familjen, som så många andra gör, men mitt i sanering och flyttbestyr orkade jag bara inte. Förresten vill jag inte riskera att dra med mig ohyra, så det blev till att stanna hemma.

Men möjligheterna var det, ja. För påsken blev ju samtidigt en liten räddning, i och med att många i huset är borta och det är något lättare än vanligt att få tid i tvättstugan. Så nu går jag upp tidigt och tvättar och grejar och försöker ignorera att det är påsk. Fast nog hade det varit roligare att ta sovmorgon, läsa böcker, se på tjejfilmer, ägna mig åt mina intressen, vara ute och njuta av våren och ha det skönt och ledigt.

Så medan var och varannan bekant skryter på Facebook och bloggar om sol, grillning, familjer, resor och allt vad det är ska jag vara alldeles totalt ensam i sex dagar och fem nätter. För en gångs skull får jag lust att logga ut från allt, men då förstås bara för att slippa bli påmind om vad jag missar. Lika plötsligt som det blev alldeles för varmt och snorigt blev det nu också lätt att tycka synd om sig själv.

Fast det kändes ändå som överkurs att jobba och slita och sitta och vara eländig precis hela helgen, så jag gjorde det enda rimliga och åkte på utflykt. När jag gjorde det de där andra ensamma påskhelgerna var det mest för att bevisa för mig själv och andra att jag minsann kunde hitta på kul upptåg utan sällskap, men det behovet finns inte längre. Jag vet ju det nu, och uttråkad har jag också svårt att bli. Däremot tänkte jag att det nog vore bra för mig att komma ut och se lite folk och natur.

Resultatet blev blandat, får man väl säga. Det var okej, men inget över förväntan. Ingen kan i alla fall anklaga mig för att inte ha försökt.