torsdag 21 april 2011

Utmattning, ovisshet och omöjliga ekvationer

Jag har alltså ägnat den senaste månaden åt att bekämpa vägglöss, akta mig för vägglöss, läsa på om vägglöss, försöka berätta för folk hur fruktansvärt det är att ha vägglöss och dessutom gjort allt jag har kommit på för att på något sätt anpassa flyttplaner och förberedelser inför flytten till dessa nya omständigheter som vägglössen har inneburit.

Jag har tvättat så mycket jag har hunnit, jag har torktumlat, strukit, slängt, stoppat i frysen, kört alla mina väskor och en massa annat i torkskåp, tagit rubbet till Mario allt eftersom det sanerats och helt enkelt i den takt jag har orkat bära med mig det när jag har gått dit om kvällarna. Utöver allt detta har jag inte hunnit med mycket. Jag har sömnbrist, klåda och ångest och har gått miste om nästan all den glädje jag normalt skulle ha känt över att få organisera en flytt. Men trösten har ändå varit att ha just den där flytten att se fram emot. Det skulle vara värt allt detta extra arbete bara det sedan ledde till att jag kom bort från odjuren.

Men så, i början av förra veckan, fick Mario för sig att han också kunde ha drabbats av vägglöss hemma hos sig. Han hade då inte varit hos mig på ett bra tag, men ändå haft konstiga små utslag på armen, precis sådana som mina allra första bett var. Jag hade av någon anledning skojat om att det var bett, men inte alls övervägt sannolikheten för att det skulle vara det, för jag hade ju varit så ohyggligt försiktig, inte haft med mig något hem till honom som vägglössen eller deras ägg borde kunna följa med i och så där. Vi undersökte i alla fall undersidan av hans säng, hittade inget (vilket både var en lättnad och gjorde att det fortfarande var lika omöjligt att veta någonting), och då ingen av oss fick några bett de följande nätterna släppte vi tanken igen.

Under de där timmarna när vi båda gick och försökte ta in möjligheten att även hans hem skulle vara vägglussmittat var dock varken panik eller hopplöshetskänslor långt borta. Vad i hela världen skulle jag ta mig till om det var så? Jag insåg förstås att det verkade futtigt, för det är ju "bara" lite skadedjur, men saken är den att vägglössen verkligen kan konsten att förstöra ens liv. Jag känner att jag redan har förlorat en månad till dem, och skulle nu allt detta tvättande dessutom vara förgäves, då jag ju burit de rena (trodde jag, men nu började jag ändå undra) sakerna till Mario, ja, då verkade det plötsligt så omöjligt. Hur skulle vi i så fall kunna flytta utan att också få med oss dem till den nya lägenheten? Det skulle innebära ännu fler månader med bett, vansinnesklåda, psykisk ohälsa, förlorad möjlig arbetsinkomst, och inte ens något alternativt ställe att sova på när jag bara inte klarar mer. Den här gången skulle vi i så fall inte ens hinna tvätta särskilt mycket före flytten.

När vi då inte hittade några vägglöss hos Mario var det i stället en enorm lättnad att tänka att det åter "bara" var mitt hem som var drabbat, och att vi kunde fortsätta jobba utifrån den tidigare krisplanen. Alltid något.

Jag har dock slagit av på takten i mitt tvättande den här veckan, för jag börjar liksom tappa motivationen. Man har verkligen ingen aning om vad som är nödvändigt, förutseende eller helt bortkastat att göra. Vägglössen tycks ändå vara i det närmaste odödliga.

Och nu, sedan jag upptäckte de där betten i söndags kväll, har jag inte vetat alls hur jag ska tänka eller reagera. Kanske har jag blivit avtrubbad, eller rentav börjat ge upp (för det är ju inte så att jag har accepterat skiten, vant mig vid betten och börjat räkna ständiga försiktighetsåtgärder som normalt), men efter den första korta stunden av panikartad skräck har jag mest bara tänkt vad ska jag göra vad ska jag göra vad ska jag göra?

Inte förrän igår hade vi tid att kolla Marios säng och dess omgivningar ordentligt igen, men under dagarna fram till dess framträdde heller inga fler nya bett på någon av oss. Och inte hittade vi något, trots att jag ju vet vad jag ska leta efter och var. Kanske finns det bara någon enstaka vägglus där? I bästa fall bara en, så behöver det inte bli fler, men varför skulle vi ha sådan tur?

Där är vi nu. Mario har rest bort över långhelgen, och nästa vecka ska vi flytta, så inget mer hinner saneras inför flytten. Jag har ju ändå tänkt köra sängen till fryshuset, så då kan vi lika gärna ta med hans också, men resten? Vilka chansningar kommer vi till slut att tvingas till? Om det nu inte finns så många vägglöss hos Mario är det egentligen inte så troligt att de är så utspridda bland hans grejer. Men man vet ju inte om mina väskor och säckar med textilier har klarat sig, eller om det till och med är från dem det kommer. Man vet ingenting, för inte heller hos mig har jag hittat något, annat än kring sängen.

(En annan tanke som slagit mig: När vi har flyttat kommer vi heller inte att säkert veta hur det har gått på många månader, såvida vi inte märker att vi har vägglöss, vill säga. Några bevis för motsatsen får man dessvärre inte.)

Och så ska vi packa i sista minuten, logistiken är helt omöjlig att få till med hyrbil som ska bokas, fryshus som bara är öppet på vardagar mellan 7 och 15, flytthjälp som bara är ledig under tidiga delen av lördagen (eftersom det är valborgsmässoafton), packning som inte kan stå över natten utan måste fixas samma morgon och kanske bara av mig, samtidigt som det bara är jag som kan köra flyttbilen, vilket gör att jag alltså måste vara närvarande på alla tre ställena det ska flyttas till och från ... och jag förstår att det blir mycket för er nu, men det är bara en bråkdel av vad som trängs i mitt huvud, och jag önskar hela tiden bara att den optimala lösningen plötsligt ska presentera sig. Men det kommer den inte att göra, för någon sådan lösning kan inte finnas. Det gäller bara att överleva, ta sig igenom, göra det vi kan och försöka att inte slita sönder vårt förhållande på kuppen.

Fast det är helt klart för många beslut att fatta. Var ska jag till exempel sova i natt? Jag kunde förstås börja stanna uppe hela nätterna igen, men det både förstör min planering för dagarna och gör att jag riskerar att möta vägglössen när jag är vaken i stället, så det känns inte som ett alternativ ändå. Jag hade inte tänkt sova hemma mer före flytten, men om det nu inte är mycket bättre hos Mario verkar det ju onödigt att gå dit. Hos mig pågår åtminstone sanering och jag har bättre koll på riskfaktorer av diverse slag. Å andra sidan blir jag antagligen värre biten här. Frågan är väl annars om man bidrar till någon snabbare ökningstakt av eventuella Mariovägglöss om man sover där?

Nej, man vet ju inte. Man vet ingenting. Och det gör mig galen!