lördag 9 april 2011

I vårsolens sken

Det var en riktigt härlig vårdag, med sol som värmde, folk som satt ute och pressade i trädgårdar och på parkbänkar, en doft av torr och dammig mark, påskliljor som slog ut i rabatterna och måsar som skränade ovanför. Jag promenerade hemåt och klockan visade på bara lite efter mitt på dagen.

Med ett par hundra meter kvar hem, just där vägen kröks, såg jag ett par bilar stående på körbanan med varningsblinkers* på. Varningstrianglar var utställda och folk stod utanför bilarna. Även på cykelbanan intill hade ett antal personer samlats och stod nu med blickarna riktade mot den främre bilen. Min första gissning, att det handlade om en bil som lagt av och skulle bogseras bort av den andra, blev allt mindre sannolik för varje steg jag tog.

Nu såg jag att det inte var bilen folk tittade på, utan något på vägen framför den. Det låg något där. Eller ... någon?

Jag fortsatte gå, för det var ju ändå vägen hem, och när jag var nästan framme vid olycksplatsen såg jag till min lättnad att det inte var en människa som låg på gatan. Det var dock en levande varelse, ja, fortfarande levande, men som inte hade långt kvar att leva. Av allt att döma var det en råbock som hade blivit påkörd, tydligen i  bakdelen, för den höll fortfarande huvudet uppe och försökte resa sig.

Någon stod och vaktade den, andra försökte göra bilister uppmärksamma på situationen och överhuvudtaget tycktes det råda en viss gemenskap i den växande folksamlingen. En stor buss kom och klämde sig förbi. Busschauffören stannade dock mitt i röran, lutade sig ut genom fönstret och frågade om någon hade ringt polisen. Jadå, det hade de. Och strax därpå hörde jag en kvinna ropa att en jägare var på väg.

Jag hade gått vidare en bit, men stannat till, så där nyfiken som man ju lätt blir, utan att riktigt kunna bestämma mig för om jag skulle stanna och se vad som hände. Det gick dock snabbare än jag hade räknat med, för medan jag bara tittade bort för ett ögonblick brann ett skott av mitt bland folket i vårsolen. Jag tittade förskräckt upp och hann se djuret sprattla till och sjunka ihop på asfalten medan en man stod kvar alldeles intill med ett gevär i händerna.

Det ryckte fortfarande i den döda kroppen när jag vände mig om och gick vidare hemåt. Jag visste inte om det var för att jag blivit skrämd av gevärsskottet, eller om jag faktiskt plötsligt berördes av döden där mitt ibland oss lördagslediga flanörer, men hjärtat slog med ens betydligt snabbare och jag kände mig lätt uppjagad.

Jag tog upp mobilen och ringde Mario, som normalt är en sådan djurvän att han räddar spindlar från drunkningsdöden och gärna skulle dela bostad med en fladdermusfamilj, men nu fick jag ändå intrycket att jag överreagerade när jag berättade om vad jag just sett. Det måste ha varit något med den där idylliska vårdagen i villakvarteren som gjorde det hela så starkt. Att de vilda djuren rör sig i området vet jag ju, för jag ser dem titt som tätt, men de ska inte springa på gatorna mitt på dagen, för då ...

Pang!


*Jag försökte, men klarade inte att skriva blinkrar där. Beklagar.