måndag 4 april 2011

Att ta sig igenom

Och när jag väl lagt mig och egentligen vill läsa en stund, för att snabbt bli trött och somna gott, blir jag stressad och nervös i stället. Hur länge ska jag våga ligga vaken, så där stilla och tyst i skumrasket, efter att jag släckt alla lampor utom den lilla vid sängen? Kommer jag att hinna somna innan odjuren dyker upp den här natten?

Sängen har förvandlats till fiendeland, där jag vistas på egen risk och där jag när som helst kan bli upptäckt och attackerad. Jag känner en liten kittlande rörelse på baksidan av låret, hör knäppande knastrande frasande småljud överallt och får påminna mig själv om att det ändå inte är kackerlackor eller möss jag har i väggarna. Det är bara huvudet som spökar för mig. Men rummet känns inte hemma längre, sedan möblerna drogs ut från väggarna, kuddar och filtar avlägsnades och mysfaktorn störtdök ner under nollan.

Så somnar jag ändå och vaknar än en gång, lättad, först när morgonljuset har börjat tränga in mellan gardinerna. Inte bara drömmarna om tejpade sängben och blodstänkta lakan tonar bort, utan hela alltet ter sig overkligt. När det är dag är det som om natten inte hade funnits. (Åtminstone tills nya bett upptäcks.)

Nästan lika overkligt är det att jag, som är en utpräglad nattuggla, på kort tid har gått från att sitta uppe nätterna igenom, till att känna mig duktig över att någorlunda klara att följa samhällets normer för dygnsrytm, till att nu vara rädd för natten. Det gör det dock inte lättare att gå upp på morgonen, för då är det ju äntligen ofarligt att ligga i sängen igen!