måndag 21 mars 2011

Min vän restidsgarantin och jag

Upp tidigt och åka tåg i morgonrusningen. Ingen rusning. Hur lugnt som helst. (Förutom alla som hostar, hostar, hostar, hostar!) Komma till Örebro med en timmes planerad väntan på nästa tåg. Mötas av moster. Sitta och vänta bland stationstomtarna och vanliga resenärer. Vänta lite till, äta frukost, småprata, vänta.

Vid 10:45 ändras den beräknade avgångstiden från 11:10 till 11:14. (Mitt resonemang: Eftersom det bara lagts på enstaka minuter, inte ens hela femminutare, blir det nog inte värre än så.)

Några minuter senare: 11:20.

Så 11:30, 11:40, 11:55. (Jag antar att ni känner igen situationen.)

Vid 11:35 ett trendbrott. Den beräknade avgångstiden ändras bakåt till 11:45, samtidigt som ett tillägg om att tåget är inställt dyker upp intill klockslaget på skärmen och en standardröst ropar ut "tåget är inställt".

Alla berörda rusar in i resebutiken, tar kölappar och trampar otåligt framför disken. Bakom densamma sitter en korrekt men förvirrad man som inte heller fattar något, men som ringer Trafikverket och därefter högt meddelar att tåget inte är inställt.

Alla tittar på monitorn ovanför dörren. Beräknad avgångstid: 11:38. (Klockan är nu 11:36.) Alla som vid det här laget håller på att frysa ihjäl och längta sig galna efter tåget mot Göteborg kastar sig ut på perrongen. Tittar på skärmen. Beräknad avgångstid: 12:15.

WTF!?

Alla börjar nu bli bästisar med varandra och dela sina innersta tankar och planer angående denna resa. Väntar ute ytterligare ett par minuter. Släpar sig själva och bagaget in i vänthallen igen.

Sitter och tittar mot monitorn. 12:15, 12:15, 12:15, 12:25, 12:35, 12:35, 12:35.

Alla tittar undrande på varandra. Ska vi våga tro på det här nu?

12:40.

Såg ni?! Bara fem minuters tillägg! (Tänk vad lätt det är att bli glad när man är så trött, frusen, less och irriterad.)

12:40.

Dags att gå ut igen. Bara ifall att alltså. För ingen tror ju egentligen ...

Alla står och trycker som får mot en vindskyddande liten vägg. Och skrattar uppgivet åt varandras utbrott gentemot (det bristande) informationssystemet.

12:45.

Äsch!

12:48.

Nu närmar det sig ändå. Utrop. Tåget kommer faktiskt. Hejdå och skjuts in i vagnarna.

(Där jag sitter blir det efter bara ett par minuter översvämning i ett handfat på toaletten en bit bort, vattnet strömmar över hela mittgången, och inte förrän efter Hallsberg kommer en tågvärd som fixar läckan, förklarar förseningen, bjuder frusna resenärer på varm dryck och tar reda på vart alla ska. Hon lyckas hålla humöret uppe och när vi kliver av i Göteborg är även hon bästis med halva gänget.)

Jag fick tyvärr veta för sent att jag hade kunnat få en matkupong innan tåget kom. Jag fick endast ryktesvägen höra varför tåget försenades så och i två omgångar. Och när det är så spelar det ingen roll att SJ har en handfull anställda som är toppenbra på att twittra. Vi vill ha information på vår station! Vi har ju inte ens något annat att roa oss med medan vi väntar (och väntar och väntar). Men att jag kan fortsätta "återvinna" delar av mina resor vid nästa tillfälle får för ögonblicket duga som tröst, och ansökan om ersättning är redan inskickad.

Å, vad skönt det ändå är att vara hemma!