torsdag 24 mars 2011

Luspank och nedlusad

Jag ligger några dagar efter med det jag nu tänker skriva om, och de flesta i min närhet har redan fått höra mig dra alla detaljer. Ja, jag är själv rätt trött på att redogöra för allt, men det är ju så att jag inte blir klar med saker förrän jag har fått skriva dem ur mig, så nu när jag sitter hemma hos Mario och väntar på att min extra tvätt ska bli klar kanske jag äntligen kan få tillräckligt med tid för att komma igång.

Var började det nu? Jo, just det, det var för knappt två veckor sedan som jag plötsligt fick en massa kliande utslag vid armbågarna och handlederna. Efter någon dag hade jag utslag även på resten av armarna, händerna, några enstaka på benen och en del vid fotlederna. Utslagen såg olika ut, men liknade väldigt mycket den reaktion jag brukar få av knott-, mygg- och bromsbett. Därför kollade jag upp lite om vägglöss och loppor, men det verkade så osannolikt att jag var tvungen att leta efter andra förklaringar. Jag är ju inte bara känslig mot insekter, utan lite sådär allmänt allergisk av mig, så jag försökte hitta något jag gjort annorlunda än vanligt, något som möjligen skulle kunna leda till en sådan reaktion. Men det fanns ingenting att ens misstänka.

Så åkte jag till Falun i fyra dagar och hann lagom börja bli bättre tills jag skulle åka hem igen. Det slutade snabbt komma nya utslag, och till sist slutade även de jag hade att klia. Men så kom jag alltså hem, sov hemma en natt, och morgonen efter det upptäckte jag åter ett par nya utslag.

Jag bytte lakan, och när jag bäddat och drog ut en av sänglådorna för att ta fram soffkuddarna låg svaret där på locket framför mig. Trots att jag aldrig sett någon förut visste jag direkt vad jag skulle bildgoogla på, och visst hade jag rätt: det var en vägglus.

Därefter tillbringade jag en god stund på hyresvärdens områdeskontor. De tog mig genast på allvar, även om de var precis lika övertygade om att jag själv hade dragit hem krypen som jag var oförstående till denna teori. Om de kände mig skulle de också vara förvånade, tänkte jag, medan jag för femte gången försäkrade att jag inte hade varit utomlands, köpt begagnade möbler eller andra riskabla tingestar eller haft suspekt besök på sistone.

Jag förklarade hur otroligt dåligt jag mådde av betten och oron, och sa direkt att jag inte tänkte sova där mer fram till flytten. Men joho, det måste jag, fick jag då veta, för om ingen sover i rummet kommer saneringen inte att fungera, och om rummet inte blir sanerat kan de inte hyra ut det till någon annan efter mig.

Detta innebär ju faktiskt i praktiken att de kräver av mig att jobba gratis åt dem. För någon hyresnedsättning kunde det tydligen inte bli tal om. Det första argumentet var att saneringen skulle bli fixad så snabbt att det hann bli klart innan jag skulle flytta (vilket inte på något vis minskar obehaget för mig, väl?), och det andra att "det ju oftast är man själv som drar hem det". Tack för den!

Så även om det skulle vara någon granne som har sett till att min säng, som i stort sett är den enda möbel jag äger, nu är en vägglushärd och måste frysas (dock inte kasseras, som kontorspersonalen felaktigt sa till mig), är det jag som får betala. Jag får betala i form av fysisk och psykisk skada (jag uthärdar måttlig klåda betydligt sämre än måttlig smärta, och stressen blir enorm), sömnbrist, koncentrationssvårigheter och en massa extra arbete och oväntade utgifter som jag då rakt inte har råd med. Dessutom gör allt detta att jag har fått lägga nästan hela veckan så här långt på att sköta administrationen kring saneringen, förbereda inför densamma, tvätta och prata i telefon. Några pengar, att till exempel betala den där hyran med, hinner jag alltså inte tjäna. Och det jag skulle trösta mig med var att jag nu inte behöver våttorka golvlisterna när jag flyttar, eftersom giftet som sprejats där ska sitta i minst sex veckor. Ja, hurra då.

Jag kan inte klaga på den hjälp jag fick med att ordna sanering, för det fanns tydligen avtal om att sådant skulle göras inom två dagar. Och redan igår, dagen efter anmälan, ringde en skadedjursutrotare och sa att han skulle komma om en halvtimme. Jag var då mitt uppe i en stortvätt, vilket ledde till att jag senare stod med fyra maskiner ren tvätt som jag inte kunde komma in i bostaden med på ett par timmar, men det får bli en parentes i sammanhanget.

Killen som kom och sanerade var trevlig, hjälpsam, visade mig lusfynd under sängen och svarade på alla mina frågor. Han var sansad och lugnade mig samtidigt som han verkade mycket kompetent, så beträffande vägglössen känns det betydligt bättre nu. Visserligen vet jag att det långt ifrån är någon garanti att krypen försvinner efter en sanering, och jag har redan bokat tid för återbesök om tre veckor, men det fanns trots allt en del tecken som tydde på att väggluskolonin inte hade hunnit bli så stor och sprida ut sig i rummet. Fast jag är förstås fortfarande rädd för att få med mig skiten till den nya lägenheten. Det vore verkligen eländes elände.

Det som stör mig med hyresvärdens bemötande är att de anställda där alltid är så korrekta och trevliga, men trots det har en otrevlig ton någonstans därunder. Jag är inte en kund, utan bara en sådan där besvärlig hyresgäst som kommer och ställer till problem för dem. De hjälper mig med sådant som påverkar deras egen fastighet, men utöver det verkar det inte finnas minsta utrymme för att bjuda på något extra för att ge mig en positiv överraskning eller en känsla av uppskattning för att jag betalar min hyra varje månad och omedelbart anmäler sådant som kan skada bostaden. Så var det även när jag blev bestulen av min förrådsgranne. "Inte vårt ansvar", "förrådet ska ses som en bonus", samt ett telefonnummer till en tidigare granne var allt jag fick den gången.

Tja, något sådant som goodwill behöver väl ingen hyresvärd så länge det råder bostadsbrist. Studentlägenheter kommer alltid att bli uthyrda, oavsett vad jag skulle kunna berätta för världen. Jag tänker mig att det skulle vara så lätt för dem att erbjuda mig åtminstone flyttstädning, när jag nu ägnar dagarna och min hälsa åt att rädda deras fastighet (och mitt bohag, men det är ju bara en bieffekt), men varför skulle de? (Åh, jag vet alltför väl hur företag "bör" tänka, men även hur jag själv som företagare vill tänka, eftersom jag också vet hur det är att vara kund.)

Snart måste jag hem och ligga i sängen som lockbete för vägglössen hela natten, och det är mer frestande än någonsin att sitta uppe till gryningen. Sängen är inte det minsta lockande. Men jag måste ju försöka, om det här någon gång ska få ett slut.