lördag 19 mars 2011

Hur vi beter oss på världscupskidtävlingar

Det börjar bli tradition att längdvärldscupen avslutas i Falun under en helg i slutet av mars. Och att gå på årliga skidtävlingar på Lugnet är överhuvudtaget en stor tradition för mig som är uppvuxen i stan. Här arrangerades också skid-VM 1954, 1974 och 1993. Och lägg nu på minnet att 2015 är det dags igen. Det kommer att bli något alldeles extra!

Men redan idag var det en sådan där perfekt skiddag på Lugnet, vilket gör att jag inte vill vara någon annanstans just då. Här kommer ett sammandrag av hur vi, det vill säga (oftast) mamma och jag, normalt firar denna stämningsfulla högtid tillsammans med tusentals andra skidintresserade.

Det är alltså hit vi beger oss: till riksskidstadion. Idag var det mycket svårt att ta sig in, för biljettförsäljningen hade inte anpassats till den enorma publiktillströmningen. De som hade hundralappar med sig kom in snabbare och billigare än andra, och många höll på att missa damloppets start (vilken kan ses på denna bild), men bortsett från denna något mindre lyckade inledning på dagen var allt precis som det ska vara.

Att se skidtävlingar live skiljer sig numera inte mycket från att se dem på tv, om man vill ha det så.

Det man får på plats är dock en stämning som bara kan upplevas i verkligheten!

Under loppet kan det bli rejält med motion även för oss åskådare, som oftast försöker hinna se åkarna från så många ställen som möjligt: nere i hästskon, på storbildsskärmarna, på Vallen och här på nära håll uppe i Mördarbacken.

Mellan varje varvning kastar sig delar av publiken i Mördarbacken ner för att hinna se åkarna komma in på stadionområdet, och när snön börjar luckras upp väljer många att åka kana på fötterna. Detta leder i sin tur till att det ännu snabbare blir så halt att ingen längre har något val: det är kana som gäller.

Och barnen kramar Bubo. Jag begriper inte att de vågar. Borde de inte vara rädda för sådana där enorma, smutsigt lurviga maskotar med stela och tysta ansikten? Fast tusen gånger hellre Bubo än Tomten, det fattar jag ändå.

Riktigt långa gubbar måste av någon anledning klämma sig längst fram för att se något. Eller om de vill skydda späda kvinnor från den starka vårvintersolen, kanske? Mörkt blir det i alla fall.

I pausen mellan loppen fikar man. Då slår alla läger med flaggor och sittdynor (eller rentav fällstolar), dukar upp godsaker (åh, varm choklad!) och vänder njutningsfullt ansiktena mot solen. Utom barnen förstås, för de passar på att åka pulka och använda de vuxna som stoppklossar.

Extra underhållning i form av diverse prisceremonier ges också. För de som stannar några minuter efter loppen, alltså.

Förvånansvärt många har dock plötsligt otroligt bråttom hem efter några trevliga timmar en ledig dag i solskenet. När den första åkaren går i mål i dagens sista lopp står alla koncentrerade, vända mot målet och hejar för glatta livet. Så här ser det ut en halv minut senare:

video