onsdag 9 februari 2011

Slutet på en era

Magisterseminarium igår. Nu är det bara sista vändan med justeringar och finputsning kvar innan uppsatsen får den form som sedan ska bestå och följa mig resten av livet. Nej, så allvarligt är det väl inte, och det är fortfarande bara en magisteruppsats, men det har börjat gå upp för mig att det kommer att bli betydligt fler än fem personer som kommer att läsa den, så plötsligt är det lite viktigt ändå. Och samtidigt som det är så skönt att det nästan är över tar det emot att fixa det där sista just för att det är så svårt att veta var jag ska nöja mig.

Men det var en härlig dag igår. Oväntat nervöst först, men sedan, väl på plats, bara trevligt. Efteråt, med opponent, handledare, examinator och medbedömare uppe i institutionens pentry kom skolavslutningskänslan. Å ena sidan den sköna, den där lättnaden, friheten och lyckan som hör ihop med insikten att jag till slut, efter elva och ett halvt år faktiskt har kommit fram till en punkt där jag har bestämt att det får räcka och att jag har uppnått mina mål med den här delen av livet. Å andra sidan den något sorgliga avskedsstämningen, när jag tänkte på att jag antagligen kommer att sakna de här människorna och hela universitetsvärlden ganska mycket i början. De verkade visserligen inte se någon anledning för mig att klippa banden så tvärt, så jag får väl hänga lite där om jag hittar några bra ursäkter och får tid över.

För det är ju det, att nu ska jag faktiskt bara göra annat. Det kommer sannolikt inte att bli så mycket tid över till hängande. Och jag kommer säkert också mycket snart att sluta tänka på annat än att det är skönt att vara klar, de gånger jag nu påminns om mina studier. Men i ytterligare ett par dagar är jag student, så jag kan gott ta mig den tid som behövs för att fila färdigt på uppsatsen.

Dessutom, som min examinator sa, så är jag inte magister på allvar förrän jag slutligen har gått genom ringen framför Humanisten vid examenshögtiden. Just nu vill jag gärna hålla fast vid det, för sådana här milstolpar är lättare att uppfatta om de är lite upphackade och utspridda över en längre tid. Har man nu varit student i så många år är det nog inte hälsosamt att lägga av alltför tvärt. Så jag tänker baske mig ta vara på varje anledning till firande som dyker upp!