söndag 27 februari 2011

Min första dag som universitetslärare

Mitt plötsligt uppkomna extraknäck innebar att jag i fredags fick ägna dagen åt att hålla lektioner i akademiskt skrivande för blivande lärare.

Trots att det handlade om två tretimmarspass, att förberedelsetiden blev mycket kort och att jag ju faktiskt inte har någon lärarrutin att falla tillbaka på var jag inte särskilt nervös. Jag såg bara fram emot det. Av någon anledning har jag nästan aldrig haft något emot att prata organiserat inför folk, hur ovillig jag än är att göra det spontant och hur grav min sociala fobi än har varit under vissa perioder. Jag fattar inte hur det kan vara så, men det är ett faktum.

Däremot vill jag gärna ha så bra koll som möjligt på de praktiska detaljerna omkring pratandet för att känna mig lugn. Jag föredrar att vara förberedd på alla tänkbara sätt, från att ha kollat upp busstider och lokaler till att ha putsat glasögonen. Därför var det inte precis någon drömuppladdning när jag natten till fredagen hölls vaken av magsmärtor (sannolikt inte relaterade till föreläsandet, med tanke på att jag ju faktiskt inte var nervös), vilket ledde till att jag fick åka iväg till min första arbetsdag som universitetslärare utan frukost i magen och med bara tre, fyra timmars sömn i kroppen. Dessutom var jag osäker på hur jag skulle kunna hålla studenterna någorlunda vakna under så lång tid, när jag inte hade hunnit tänka ut något extra roligt åt dem.

Så var det dags, och jag upptäckte snart att den grupp jag hade framför mig var den bästa tänkbara. Jag har själv pluggat med lärare och lärarstudenter och vet att de kan hålla låda som få, men aldrig har jag väl varit så glad över det som nu. Pigga verkade de vara också. Och intresserade, frågvisa och tacksamma. Det var enormt roligt och stimulerande att diskutera skrivregler med dem!

När det efter lunch var dags för nästa grupp hade jag betydligt högre förväntningar än jag hade haft på morgonen. Jag insåg dock snabbt att den här gruppen var rätt olik den föregående. Eller så var det fredagseftermiddagen som spökade. De flesta verkade i alla fall bara ha helg och allt annat än studier i tankarna redan innan lektionen började.

Så slog jag på OH-projektorn, som jag hade haft fin nytta av under förmiddagen, och lampan i den dog omedelbart. Rackarns! Okej, det här ska man klara av om man är flexibel, tänkte jag, och försökte en stund kompensera med andra hjälpmedel, testa att dra igång diskussioner och allt vad jag nu kom på, men studenterna bara satt där och vände tyst sina stenansikten mot mig.

Jag blev tvungen att tigga till mig en tidig rast för att gå en runda i de angränsande lektionssalarna, där de andra grupperna från samma kurs hade motsvarande lektion, men alla lärare sa sig använda OH-projektorerna. (Att det är jättefina, nya lokaler, utrustade för att man enkelt ska kunna koppla in sin medhavda dator och köra presentationer på den hjälper ju föga om man inte vet om i förväg att möjligheten finns.) Under tiden passade flera av "mina" studenter på att gå hem, visserligen inte alls i smyg och de hade säkert mycket giltiga skäl allihop, så jag tog inte illa upp, men lite orättvist kändes det allt.

Så hittade jag till slut ändå en kollega som var så modern att han föredrog datorn framför den gamla OH-tekniken, så jag fick låna en ersättningsprojektor och kunde fortsätta min lektion så som jag hade tänkt mig den. Studenterna vaknade till och började prata, och allt slutade lyckligt.

När jag åkte hem efter sex timmars stående och pratande var jag så uppfylld av berusningskänslor att jag fortfarande inte hade hunnit bli det minsta trött. Det här var det bästa jag gjort på länge! Jag hade fantastiskt roligt, lärde mig massor av nyttigt och trots att det var första försöket verkar jag inte ha varit helt värdelös på att utföra min uppgift heller. Jag längtar redan efter mer!