torsdag 14 oktober 2010

Sparka boll

Har jag bloggat om fotboll någon gång? Jag vet inte, men det är då inte vanligt. Men nu blir jag så illa tvungen. (Nej! Inte så, fortsätt läsa bara.)

Att jag inte skriver så mycket om fotboll kan ha något att göra med att jag avskyr fotboll (bortsett från VM -94 och även då och då annars att titta på, främst, landslagsfotboll). Och att jag avskyr fotboll kan ha något att göra med att jag förknippar det med skolgympa. Jag avskyr allt som på minst lilla vis går att associera med skolgympa. Utom möjligen dans och badminton.

I min klass på högstadiet spelade nästan alla fotboll på fritiden. Så inte nog med att det var gympalektion, vilket bara det räckte för att ge mig ont i magen i timmar i förväg, när det var dags för fotboll tvingades jag också känna mig ännu mer värdelös än vanligt medan alla de andra hade skitkul. Ändå var det väl inte så farligt i praktiken, för jag höll mig alltid så långt ut på kanten och så långt borta från bollen som det bara var möjligt, och där är det normalt inte många högstadieelever som passar till en. Faktum är att det inte är någon som ens ser en. Men det fattade ju inte jag då.

Jag hade inte konfronterats med denna skräck från det förgångna på bra länge när jag idag passerade en gräsplan där fyra småkillar spelade fotboll. Eller spelade och spelade, vad visste väl jag om det, men jag märkte att de hade en boll och skrek och svor en del i alla fall. Så medan jag gick förbi dem försjönk jag i tankar på hur jag skulle prata med dem om språkbruk och sådant om det hade varit min uppgift att göra det.

Helt avskärmad var jag ändå inte, för jag uppfattade att en av killarna ropade "ursäkta" samtidigt som jag i ögonvrån såg bollen komma rullande, på väg att korsa gångvägen bakom mig. Och jag må vara helt väck när det gäller fotboll, men när det handlar om kommunikation står det bättre till, så jag fattade förstås genast vad de ville.

Jag vände om, stoppade bollen med foten och kände samtidigt hur hjärtat började skena. Killarna var ändå säkert femton meter bort. Skjuta så hårt och ändå rakt? Hjälp!

För att ta deras uppmärksamhet från bollen hojtade jag "orkar ni inte springa lite?" medan jag siktade och svingade foten genom gräset. (Och nej, det är klart att de inte gjorde, för de var ju ute och spelade fotboll, vilket ju är hemskt utmattande.) Hade min hjärna inte varit utslagen av stressen hade jag förstås inte vågat mig på något så riskabelt som att prata och sparka samtidigt, men hur det nu gick till fungerade det faktiskt. Bollen for i väg, lagom hårt och precis rakt mot killen som ropat och nu stod och väntade. Jag stirrade häpet efter den.

Sedan skrattade jag vuxet och kände mig som tio år och femtio på samma gång medan jag vände mig om och gick vidare. Och se där, nu har jag bloggat om fotboll också.