fredag 29 oktober 2010

"Hej Skatteverket!"

Min nya kompis är tydligen en flitig självgooglare. Det ser jag som ett gott tecken. Skulle någon ha något att klaga på kanske det faktiskt når fram. Det har nu absolut inte jag, än åtminstone. Och idag fick jag nästa brev, som var om möjligt ännu trevligare, bara för att det faktiskt innehöll ett riktigt brev bland alla sifferpapper.

Det känns skönt att inse att jag inte är rädd för min nya kompis. Jag gör ju allt jag förmår för att göra rätt, och får förhoppningsvis i gengäld den hjälp som utlovas för att det ska bli så bra som möjligt.

Jag kom förresten att tänka på en tidigare kurskompis som jag pluggade svenska med. Som ett exempel på hur man måste lära sig att anpassa sitt språk efter situationen berättade hon om hur hon hade hjälpt en man som var relativt ny i Sverige att kontakta någon myndighet. Han hade förstått så mycket som att här säger vi hej till alla, men hon tyckte att det var vansinnigt roligt att han hade inlett sitt brev med "hej Skatteverket". Äh, säger jag nu. Det måste man ju kunna göra. Om man är kompisar i alla fall.