måndag 13 september 2010

Paradis av slagg

Möjligen tycker Nische och kompani att jag bloggar för sällan, för idag kom det ett paket med posten, och sådant brukar som bekant ofta föranleda omnämnanden i bloggen, så det var ju smart tänkt i så fall. I dessa veckor av isolering och självömkan blir jag dessutom extra intensivt berörd av varje påminnelse om sådant som inte är här och nu.

När jag så får Ekomuseum Bergslagens nya guidebok i min hand, börjar bläddra och genast ser bilder från bekanta platser övermannas jag omedelbart av längtan. Hem. Visst är jag hemma även i Göteborg nu, men inte finns det något annat ställe jag hör ihop med så starkt som Bergslagen! Skogarna och sjöarna på andra håll må likna dem i mitt hjärta, men det är ändå alltid något som saknas. Bergen. Gruvorna. Hyttorna. Slaggen. Bergslagsbebyggelsen. Något i luften.

Och så bannar jag mig själv för att jag inte var där mer under denna lediga sommar. Ja, för att jag överhuvudtaget visst missade att ta vara på sommaren till fullo. Den var ju riktigt fin, men den egentliga sommaren var så ovanligt tidigt överstökad att jag lät mig luras att tro att den nätt och jämnt hade börjat när den tog slut. Och därför missade jag att bada, gå på knastriga grusvägar och i tysta skogen och leva livet på landet i den utsträckning som skulle ha mättat mig för hela året. Visst var jag borta från stan en del, men det blev kanske inte så mycket slapp lantvistelse för det, kan jag se så här i efterhand.

Dock, jag har åtminstone stadsnatur inpå knuten, jag har sjöar och skog och klippig terräng, och Göteborg är inte alls dumt för att vara något annat än Bergslagen. Men när jag är nära att börja tänka på att det precis just nu är som längst till nästa chans och möjlighet måste jag, för att inte bli mer galen än den här sjukdomstidens innesittande redan har gjort mig, promenera ner till byggarbetsplatsen en bit härifrån och låtsas att de stora grushögarna som ligger där öde i skymningen är slagghögar.

För att övertyga andra om Bergslagens magi borde jag kanske ha valt en gladare bild, men denna (tagen vid Stollbergs gruva) rymmer allt det viktiga. Och jag vet ju att det ändå inte är många i denna värld som skulle begripa sig på min kärlek till slagg, eller till sten överhuvudtaget. Det gör heller inget, bara ni låter mig hållas.

Förresten, en snabbräkning i guideboken avslöjar att jag bara har gjort någorlunda ordentliga besök vid ungefär en fjärdedel av ekomuseets miljöer. Jag har med andra ord en del att göra nästa sommar.