fredag 16 juli 2010

Förebild

Jag kommer in och öppnar som vanligt genast fönstret. Sedan går jag inåt lägenheten igen, fortfarande kvar i de tankar jag hade med mig uppför trapporna. Långsamt blir jag medveten om ett envist kraxande och tänker att när skatorna låter på det viset brukar det bara betyda en sak. Så jag går fram till fönstret igen för att kika ut bakom den neddragna gardinen, och redan vid första blicken ner mot marken får jag mina aningar bekräftade. Ja, mumlar jag konstaterande, medan jag ser en randig katt obekymrat traska över asfalten medan skatorna flyger mellan buskarna intill och väsnas med sina fulaste röster.

Det är nog detta jag beundrar mest hos katterna, och kanske även avundas dem lite: förmågan att helt ignorera störande element som egentligen inte utgör någon fara. Ja, det och att de kan sova hur som helst uppenbarligen utan att få ont i nacken.