lördag 10 april 2010

Jag heter ju inte Flinn "på riktigt" dårå

När jag gick in i mitt hus och påbörjade den långa vandringen genom bottenvåningen hörde jag plötsligt någon borta i skuggorna bakom trappan ropa:

- Hej Flinn!

Fast nu var det inte Flinn hon ropade, utan mitt vanliga namn, som också är just vanligare, så jag hann bara haja till väldigt kort innan jag insåg att det inte var någon jag kände som ropat. Men hon lät så uppriktigt glad och välkomnande att jag önskade lite att det hade varit mig de tre figurerna bakom trappan väntade på.

Jag närmade mig och hörde samma röst igen, nu lite lägre:

- Det var visst inte Flinn.

(Fast hon sa förstås fortfarande inte Flinn utan det där andra namnet, som bevisligen många andra också bär.)

Jag nådde fram till trappan och de tre hade då redan börjat prata om annat och vi låtsades inte om varandra. Det kändes som lite sent då att kliva fram och påpeka att jag visst var Flinn, så jag lät bli, men nog var det synd att jag inte reagerade mer instinktivt och svarade direkt när hon ropade hej. Det hade ju kunnat bli riktigt roligt.