tisdag 12 januari 2010

Spela i sällskap

Mitt under pluggandet fann jag mig plötsligt i lördags kväll stående inför utmaningen att spela brädspelet Settlers med Mario, Luigi och Daisy. Det hade jag aldrig spelat förut, och jag misstänkte att spelet tillhörde den kategori av sällskapsspel som jag skarpt ogillar. Men det skulle vara över på en timme eller en och en halv, enligt Luigi, som påstods ha kommit tvåa i något SM, och jag hade inte direkt någon möjlighet att backa ur, så spelat blev det.

Då både jag och Daisy var nybörjare blev det ändå först en timmes genomgång av regler och annat. Det började påminna om en analysföreläsning och jag märkte efter en stund att jag inte hörde ett ord av vad som sades. Men sedan vi hade börjat spela hände märkliga saker. Det kom att bli en maratonomgång, jämnt som bara den och inte förrän efter fyra timmar avgjorde nybörjarturen till Daisys och min fördel. Jag var nära att spurta ner henne på mållinjen, men tärningarna var förnuftiga och lät henne behålla sin ledning, så hon vann och jag kom tvåa och våra karlar fattade ingenting, och mitt i allt detta hade jag börjat tycka att det var rätt kul, så nu får jag allt hoppas att det blir något nytt parti innan jag hinner glömma alla dessa regler.

Härligt att börja året med att gilla något man inte har tyckt om förut! Naturligtvis hänger det en hel del på sällskapet också, och att ha trevligt med folk är ju alltid en höjdare. Något mer pluggande blev det förstås inte den kvällen, natten eller morgonen, eftersom spelet ju aldrig ville ta slut, så därav den ytterligare fördröjningen av min isolerade kamp mot klockan och det isländska kasussystemet.