lördag 30 januari 2010

Mat för packningar

Jag brukar inte gärna kalla mig språkpolis. Och jag brukar försöka hålla mig ifrån att komma med oönskad kritik mot språkliga underligheter.

Detta inlägg är egentligen inget undantag. Jag tänker inte lägga energi på att klaga på särskrivningar, vilka jag ändå i många fall kan vara beredd att bekämpa med alla tänkbara medel. Jag är faktiskt inte ens irriterad, för förpackningar är förpackningar, och jag börjar lära mig att leva med att det tydligen inte går att skriva långa ord på sådana. I stället ska jag bara ha roligt åt de dubbeltydigheter och andra lustigheter jag hittar under en vanlig runda i kvartersbutiken.

Karin har sin lasagne och Anna sina pepparkakor. Och Maj, hon har kolvar hon. (Ja, bilden är oskarp. Det är inte dina ögon/glasögon det är fel på. Inte mer än vanligt i alla fall.)

Om här avses vätska som redan brinner måste det vara något fel på den, för den här var klart och tydligt släckt. Alternativt är det en uppmaning, som då väl i sig är korrekt, men helst ska det väl vara till någon ytterligare nytta när man tänder vätska?


Tomaterna verkar inte ha varit några hygglon. Först krossade de (vad?) och sedan gick de alltså bara vidare? (Jag vet, det här är inga särskrivningar, men man kan väl roas av dem för det!)

Förresten, konsekvens tack!

Då vet vi vem som är sist kvar i affären då. Jag gissar att det är han den där spinkiga typen.

Aj!