fredag 18 september 2009

Öfolkens charm

Igår blev det återbesök på Brännö, och jag fick för första gången träffa människorna vars hus och katt jag hade vaktat. Kvällssolen välkomnade oss den här gången som om vi vore turister som behövde smöras för med idyll, men vägen kändes välbekant och huset likaså, trots att det redan på ett par veckor hade hunnit förändras en del. Men det var inte konstigt alls att vara gäst på riktigt hos de här människorna. De visade sig vara precis lika trevliga och gästvänliga som man vill tänka sig att alla öbor är.

Trevligt öfolk för ju förresten omedelbart tanken till islänningar och Island. Och nu blir det ändå isländska igen, fast jag hade bestämt mig för att inte. Jag har i alla fall lärt mig att tycka att det är fullt i sin ordning att man ändrar sig ibland. Sedan återstår i och för sig att se hur det går med dessa studier. När jag igår väl tog mig till en lektion var jag tvungen att smita ifrån den innan den var slut, eftersom jag alltså skulle med en båt.

Dessförinnan hade jag dock hunnit berätta (på isländska, förstås) om detta med kattvakteriet och Brännö. Då lutade sig en annan av studenterna, en kvinna som jag inte träffat förut, fram mot mig och viskade: "Vilka var det du vaktade hus och katt åt? Jag bor också på Brännö!"

Naturligtvis var denna kvinna god vän med hus- och kattägarna. Därför visste jag redan i förväg att jag skulle få en trevlig kväll, eftersom hon sa att det var bra människor jag skulle till. Och hon själv talade ju utmärkt isländska, så det fanns liksom ingen anledning att inte lita på henne.