fredag 21 augusti 2009

Gå på konsert typ lite mindre gratis än förra året: Tomas Ledin

När jag nu äntligen hade fått lite fart på flängandet och det var fint väder tyckte jag att jag lika gärna kunde ta veckans andra tur till Liseberg i kväll. Jag kom på att jag ändå aldrig hade sett Tomas Ledin live. Jag visste inte heller riktigt vad jag skulle vänta mig för publik, så lite småläskigt var det allt. Men det gick bra. Jag överlevde. Och konserten var inte så illa den heller.

Det började dock en aning tveksamt. Jag bestämde mig för att för säkerhets skull ha en skeptisk och fördomsfull attityd till det hela. Konserten var visserligen en av de få på Stora scenen i år, men det finns väl kanske ganska många kvinnor i mina föräldrars generation att fylla publiken med? Här fick jag dock tänka om redan på väg till parkens entré, för det strömmade till massor av folk, och alla var faktiskt inte över 50. Fast jaja, det var ju ändå Liseberg! (Nu överdriver jag förstås som vanligt, men det är klart, hur många av oss under 35 skulle ha betalat dyra biljetter för den här konserten? Om man ska vara helt ärlig alltså. Så något ligger det kanske i det ändå.) Dessutom var det perfekt väder för en utomhuskonsert, vilket säkert bidrog till att publiken blev extra stor.

Inne i parken mötte jag en gammal granne från studentkorridorstiden i Linköping för tio år sedan. Han var sig precis lik, och det påstås ju jag också vara, men han kände i alla fall inte igen mig. Nåja, det var kanske lika bra. Fast det störde mig lite. Sedan spelades det någon gräslig musik i väntan på konserten, och sådant får mig lätt på lite dåligt humör.

Det tog bortåt en timme av konserten innan jag gav efter för min motvilja att gilla den. Jag vet inte riktigt vad det var, för jag var ju där helt frivilligt, och jag är ändå kvinna och kan inte hjälpa att jag djupt inom mig någonstans har en inbyggd svaghet för vad det nu är Ledin gör med sina melodier och ord. Och när nu publiken röjde redan från början (jadå, visst är det fint med stentuffa tonårskillar som sjunger med i smöriga kärlekslåtar) och ingen annan skämdes över att vara där kunde ju jag ha låtit bli också, men det var av någon anledning svårt.

Ändå var det en av de bästa av den sortens konserter jag varit på där, mycket tack vare att det vare ett sådant drag hela tiden. Det var en ordentlig konsert också, dubbelt så lång som de flesta av konserterna på Stora scenen jag såg förra sommaren, med tacksamt många gamla hits att damma av (till de flestas stora förtjusning). Extranumren tycktes mig dock vara valda på något konstigt sätt, för jag tänkte flera gånger att det kunde väl inte sluta med den låten? Men Ledin tillhör nu de artister som kan tillåta sig att småluras med publiken och att vänta lite längre på att hörsamma inropningar än många andra artister vågar, så jag borde förstås bara lugnt ha väntat. Egentligen borde jag väl ha räknat ut det också, för när den allra sista låten till sist kom var ju Snart tystnar musiken precis lika given där som sistalåten var på Götaplatsen i fredags.

Så okej, jag tycker väl lite av varje då. Men jag är absolut nöjd med konserten och kvällen. Och nu kan jag nog anse att mitt årskort har betalat sig ändå. Bra, bra.