torsdag 11 juni 2009

Ord för lån

Nyligen fick jag tillfälle att prata lånord lite annorlunda än jag är van vid att göra i de sammanhang där jag rör mig. Egentligen var det väl nu främst själva ordet lånord vi skojade om. Vi undrade försiktigt om man någonsin lämnar tillbaka ett ord som man har lånat. Byter man kanske mot andra (bytesord?) eller köper dem (köpeord?) någon gång?

När jag nu skrev min uppsats till isländskan kom jag att tänka på det igen. Islänningarna erkänner öppet att det helt enkelt handlar om stöld. På isländska heter lånord tökuorð, ord som man har tagit alltså. Om det handlar om specifika sorters lånord kan de visserligen också tala om lån, som med översättningslån till exempel, som heter þýðingarlán, så helt konsekvent är det ju inte. Å andra sidan kanske det då rör sig om lånord som islänningarna faktiskt återlämnar efter ett tag, vad vet jag? De har ju exempelvis lämnat tillbaka nästan alla ord de lånade från danskan ett tag.

Nu plockar de ogenerat ord från engelskan, och det står de alltså för. Då är vi mycket sämre i svenskan, inte bara för att vi minst lika girigt roffar åt oss ord, utan för att vi sedan påstår att vi bara "lånar" dem. Om vi skulle ta och "låna" ett ord från isländskan här, kanske? Men vad skulle det bli i försvenskad form? (Har vi det redan och jag inser det bara inte just nu?) Tagord låter ju inget vidare. Det behövs en bindevokal. Tagoord? Taguord? Tageord? Hihi! Nej, men just det, vilken tur, det finns faktiskt redan åtminstone ett övergripande ord för alla språkliga lån - importord! Då känns det ju genast lite bättre.