onsdag 18 februari 2009

Spänning på nära håll

När jag gick ut för att handla på eftermiddagen stod tjejen i lägenheten under vår i sin dörröppning och spanade. Jag hälsade som man ju gör, och så gjorde även hon. Ingenting verkade mer än relativt konstigt. Nere vid porten stod någon som jag antog var hennes kille och slog ett nummer på sin mobil. Det var lagom uppseendeväckande för att jag skulle lägga märke till det, men sedan tänkte jag förstås inte mer på saken medan jag fortsatte till affären.

En stund senare kom jag tillbaka och upptäckte att det stod en polisbil på gatan utanför vår port. Någonting skumt var det alltså, vilket jag väl nästan hade känt på mig. Och på väg uppför trapporna fann jag dörren till lägenheten under vår stående på vid gavel. Jag hörde folk därinne, men det var ganska lugnt. På hela hallgolvet låg däremot drivor av kläder och bråte. Och nu upptäckte jag vad jag inte sett tidigare, nämligen de stora brytmärkena på dörren. Inte ens en oerfaren lantis som jag kan ta fel på ett så uppenbart inbrott.

Jag blev lite skakis ett tag, tills Himmelska Hyresvärden kom hem och jag fick prata av mig. Jag väntade mig naturligtvis också att polisen skulle komma och be mig om ett fint, avgörande vittnesmål, och insåg att jag faktiskt hade lagt märke till någonting. För plötsligt förstod jag vad det var för konstiga ljud jag hade hört ett par timmar tidigare, fast som jag inte hade kunnat avgöra om de kom uppifrån eller nerifrån, och därför förklarat för mig själv som stökande på vinden ovanför mitt rum. Men det var alltså ett inbrott jag hörde, några få meter ifrån mig där jag i godan ro satt och åt lunch och läste en deckare. (Och vad var klockan då? Var det inte precis efter att jag hört den dagliga eftermiddagssaluten från Skansen Kronan klockan 14:27? Och kort före namnsdagssamtalet jag ringde till gammelfaster Frida klockan 14:34? Hm, nästa bok får nog bli en kärlekshistoria, tror jag.)

Där fick jag för att jag påstod att det inte fanns något att berätta. Annars har det varit rätt fritt från dramatik sedan Respekt gick i konkurs, Lånesyrran (som har råkat bevittna rån och varit i närheten av allt möjligt läskigt) åkte utomlands och det blev kallare och mindre folk ute om nätterna. Hade det inte varit för det här skulle jag antagligen ha klagat på att mina favoritkex håller på att ta slut och inte längre går att köpa här i närheten. Så det var då för väl att det hände något att blogga om ändå.