fredag 23 januari 2009

Låter mig imponeras en vända till

Göteborg är fortfarande häftigt och stort och spännande och imponerande, jodå. Speciellt när man först har varit borta och vant sig vid andra sorters platser under ett par veckor, och sedan har isolerat sig med plugg och dylikt i ytterligare ett par veckor. Att det har varit mörkt och grått väder har väl också bidragit till att jag inte har varit ute och sett mycket mer än det som finns efter vägen mellan mataffären och hemmet och hemmet och Humanisten.

Häromdagen när jag kom ut på gatan och plötsligt befann mig i trängsel blev jag för ett ögonblick nästan överraskad. Då insåg jag att jag inte hade varit ute i den här stan så mycket på sistone. Och hänt en massa har det också gjort medan jag var borta ett par veckor. Fast det var helg mest hela tiden! Så skulle det definitivt inte ha varit om jag varit borta från något av mina mindre ställen. Jag menar då hänt som i blivit omasfalterat och ombyggt och flyttat på och sådant. Relativt stora förändringar.

Visst är det också fortfarande rätt overkligt att ha något så märkvärdigt som en internationell filmfestival alldeles inpå sig. Jag kilade bort till Draken en sväng för att hämta ut biljetter på eftermiddagen, trängdes med lite lagom mycket folk samtidigt som det drog ihop sig till invigning och kände att en festlig förväntan låg i luften. För andra gången på några månader höll jag dessutom på att bokstavligen krocka med Leif Pagrotsky.

Och efter att jag gått till Clas Ohlson (jag menar, till skillnad från som förr blivit tvungen att åka bil minst några mil, antingen ut i skogen eller till närmaste större stad) passerade jag på hemvägen både opera och kasino, och medan jag gick där på kajen kom den gamla overklighetskänslan över mig igen. Tänk att jag får gå här, i alla de här berömda och fantastiska miljöerna, varje dag, även på gråa vardagar mitt i vintern!

Så nej, jag har tack och lov inte blivit immun mot det än.