fredag 12 december 2008

Tragedi i antågande

När jag nu, som så ofta, satt vid mitt skrivbord med fönstret till höger om mig såg jag i ögonvrån något som rörde sig. Sådant händer titt som tätt när fåglar flyger förbi och så där, men när samma slags rörelse synts på samma ställe flera gånger i tät följd tittade jag dit.

Mitt hjärta snörpte omedelbart ihop sig. Det var en liten fågel som flög mot insidan av de stängda vindsfönstren i huset mittemot.

Eftersom bilderna är förfärligt otydliga får ni två, så att ni i alla fall kan se att det är någon skillnad på dem.

Vad gör man? Min första reaktion var att försöka rädda fågeln, men sedan började jag tänka lite. Även om jag visste vart jag skulle vända mig och jag fick tag i någon som kunde göra något åt saken, så vem skulle bry sig om något så futtigt en fredagseftermiddag mitt i julstressen? Så jag antar att det man gör är väntar och försöker förtränga vad som händer där på andra sidan gatan. Att dra ner persiennerna lär inte hjälpa, eftersom just det ovanliga med neddragna persienner skulle påminna mig lika mycket om det hemska jag inte förhindrar som att se det där hjälplösa fladdrandet till och från. Förresten är det väl rätt åt mig att jag påminns om vilken dålig varelse jag är.

Än bekymrar jag mig alltså över att fönstren är öppna, än över att de är stängda. Aldrig är man riktigt nöjd.