fredag 12 december 2008

Glada skiljetecken

Det här är något som jag har gått och funderat över för mig själv under en längre tid, men nu är det dags att släppa ut tankarna. En annan människa visade sig nämligen också undra över saken, ställde mig frågan hur jag som "språkvetare" (oh, vad jag gottar mig nu!) resonerade, och är vi två, ja, då kan det väl till och med hända att det finns fler som går och grubblar över sådana här vardagsproblem.

Vad det handlar om är att jag har lagt märke till att jag inte riktigt använder smileys (egentligen vill jag av princip använda det svenska ordet smilisar, men har inte riktigt kommit över töntighetskänslan i det ännu) på samma sätt som många andra vuxna (akademiker) som jag växlar text med. Inte såtillvida att jag menar något annat med mina smilgubbar än folk i allmänhet gör, utan snarare hur jag placerar dem.

Jag låter nämligen aldrig, som de flesta andra, en smiley ersätta något skiljetecken. Och jag kan till och med motivera mitt beteende!

För det första använder jag i stort sett uteslutande smileys i chattar och vissa typer av mejl, och där omvandlar de flesta program jag har automatiskt teckenkombinationen kolon/semikolon + parentes till en bild av ett gult bollansikte. Har jag då inte till exempel avslutat min mening med en punkt innan jag lägger till en smiley så tycker min hjärna att något fattas. Även om ni nu inte håller med, förstår ni i alla fall vad jag menar? Det ser helt enkelt fel ut i mina ögon.

Okej, så här då (jag blundar medan jag skriver det här nu):

Visst, jag skulle väl kunna lära mig att se den gula gubben som en uppsvälld punkt, men då kan jag inte längre använda mina smileys mitt inne i meningar, vilket jag också gärna gör. Det låter kanske underligt, men enligt mitt system fungerar det ju utmärkt.

Mitt sätt att kombinera smileys med skiljetecken befriar mig ändå inte från allt som enligt min uppfattning ser "fult" ut. Ett exempel på det är då jag vill avsluta något jag lagt till inom parentes (för det har jag ju en välkänd svaghet för ;) ) med en smiley, och "munnen" krockar med slutparentesen i de fall tecknen inte automatiskt korrigeras till ett gult ansikte. Så därför låter jag det, som i exemplet ovan, ofta bli ett extra mellanrum där, vilket ju inte skulle ha varit där om jag bara hade använt vanliga ord. Men eftersom smileys nu inte är ord borde det kanske vara lugnt att särbehandla dem?

Då de inte är vanliga språkliga uttryck borde de förstås också kunna dra med sig alla möjliga specialskrivregler. Har vi redan fastställt dessa utan att jag har märkt det? Finns de med i den senaste upplagan av Svenska skrivregler (som jag inte har än, skäms på mig)? Eller kommer de leende gula gubbarna aldrig att bli tillräckligt formella för att behöva regleras? Det gör i och för sig inte mig något, fast de tycks ju spridas, så man vet aldrig. Eller ska vi helt enkelt bestämma att man får göra lite som man vill "för alla förstår ju ändå vad man menar" (åtminstone i den utsträckning man ens är överens om vad tecknen symboliserar!)?

Hjälp, vad jag drog iväg nu, men jag fick ju lust att skriva värsta akademiska avhandlingen om det här! Men det har antagligen redan gjorts tillräckligt många gånger. Så varför har jag inte fått någon presenterad för mig? Det är ju inte precis så att jag inte försöker hålla mig uppdaterad i viktiga frågor som den här.