söndag 2 november 2008

Bekant vändning med extra allt

Efter att jag i några dagar hade gått och gnällt lite för mig själv över min både frivilliga och ofrivilliga isolering (jag skrev ju alltså hemtenta den här veckan och egentligen hade jag inte alls tid med några skojigheter, så därför passade det på sätt och vis utmärkt att jag inte hade en enda rolig aktivitet inplanerad, men hjälp så trist och illa för välbefinnandet!) hände det som nästan alltid händer i sådana lägen nuförtiden. Det var faktiskt närapå väntat, så jag blev inte ens förvånad.

Pinglan ringde. Jag vet inte hur hon bär sig åt, om hon känner saker på sig eller något, men det är i alla fall alltid hon som är den första av vännerna att dyka upp igen efter någon liten paus i det sociala livet. Och nu gav hon mig dessutom en morot att bli klar med tentan före helgen, vilket jag redan hade planerat men utan någon egentlig motivering.

Så igår blev det äntligen av att åka till Varberg. Hu, så läskigt, ännu längre söderut! Men jag läste på nätet att gränsen mellan klippstrand och sandstrand skulle gå just där, så det var nog precis så långt man kunde våga sig innan det blev alltför sydländskt, tänkte jag. För säkerhets skull tog jag inte med mig badkläder.

Naturligtvis var det inte ett dugg läskigt i Varberg, bara trevligt och enormt mysigt. Redan när jag klev av tåget kände jag mig som hemma. Tåg kan nog inte klivas av på ett mycket bättre sätt än i en småstad en solig dag när någon står och väntar på en på perrongen. Och det var bara den perfekta inledningen på en toppendag. Pinglan var givetvis en förstklassig värd och bjöd på en massa gott. Vi pratade som vanligt oavbrutet i många timmar utan att alls hinna tröttna, i alla fall sedan jag hade slutat att gapa och stamma hänfört över den bästa lägenhet jag någonsin sett och den sagolikt vackra fruktträdgården utanför, som låg bakom hemlighetsfulla plank vid en fridfull gata mitt i idyllen.

Vi var ute och promenerade också. Vi gick och gick och gick, och det enda som gjorde att vi märkte att även timmarna gick var frostkylan som till slut fick fingrarna att domna bort när skymningen kom och sänkte sig över det alldeles stilla havet. För har jag tur eller har jag tur? Det var absolut vindstilla, solen bländade från den välstädade himlen och allt var bara så ljuvligt det kan bli en ledig novemberdag.

Nej, det här låter ju inte klokt. Jag ska sluta låta som om jag beskriver lättölsreklam och visa lite bilder i stället. Fast den som är överkänslig mot blåa nyanser bör allvarligt överväga att inte titta på resten av inlägget.

Kallbadhuset. Men hur fint det än var så kände jag faktiskt fortfarande inte för att bada.

Havet. Det kan alltså se ut så här i verkligheten? Ja, jag har ju sett det själv, så jag får väl ge mig. Även jag kan nog aktivt gilla havet då (det vill säga inte bara acceptera det).

Fästningen. Av säkerhetsskäl avhåller jag mig från ytterligare kommentarer om den.

Inne på borggården. Fästningsgården? Äh.

Murar och valv är bara så tacksamt att rikta kameran mot.

Utsikt över strandpromenaden. Ser ni den pyttelilla fyren där borta i fjärran? Det kan hjälpa att klicka på bilden. I alla fall, den kan inte ha varit så långt borta ändå, för plötsligt hade vi gått långt förbi den och sedan tillbaka dit.

Dit alltså.

Lustigast på hela dagen var ändå de förvirrade flyttfåglarna, som kom flygande norrut. Får de verkligen göra så? Visst framgår det förresten av bilden att de flyger norrut?

Jag måste bara gnugga in det lite till. Havet. Utan en vindpust på hela dagen. Obegripligt. Men blått.


Som väntat fanns det alltså ett slut även på den lilla tråkperioden. Men att vändningarna blir så överväldigande storslagna när de kommer vänjer jag mig nog aldrig vid. Hoppas jag.