söndag 1 juni 2008

Försommarlandskap

Jag märker allt oftare att när jag saknar platser så är det egentligen främst vägarna jag saknar. Vägarna till ställena. Vägarna mellan dem. Vägarna runtomkring. Det jag saknar mest med Linköping är antagligen vägen hem till Dalarna. Visst låter det helknäppt?

Men när jag tänker på att det kan dröja mycket länge innan jag får anledning att åka norrut genom de sörmländska och västmanländska skogarna igen, och att jag samtidigt som jag gav upp Östergötland också lämnade alla mina favoriter bland Bergslagens små och större hålor längs vägen, då får jag ändå en klump i halsen. Nu ska jag lära mig en ny väg hem. Det finns säkert fina platser efter den också, men så värst ofta kommer jag väl inte att åka där, så det kommer i så fall att dröja länge innan jag gör dem till mina. Om jag sedan dessutom växlar mellan att åka tåg och bil blir det olika vägar och tar ännu längre tid innan jag lär mig dem.

Så här års är det också annat som får mig att tänka på bilresor och vägar. För när jag var liten åkte vi nästan alltid någonstans precis när skolan slutat. Antingen var det till släktingar söderut i landet, eller så var det till sommarstugan, men i vilket fall som helst gick färden genom försommargrönskande landskap med gula fält och sol som brände genom rutorna (det är väl inte bara min barndom som har nästan uteslutande vackert sommarväder så här i tillbakablickarna?). För ett stadsbarn blir väl jordbrukslandskapet lätt förknippat med just tittande genom bil- eller tågfönster, antar jag. Ännu tydligare blir det nu, när jag är i stort sett fast mitt inne i storstan utan blommande dikesrenar och åkrar. Det känns lite sorgligt, ungefär som att missa en viktig högtid eller något annat som alltid har verkat så självklart.

Och sådana här dagar, när det är så ljuvligt väder och det fortfarande blommar och kvittrar i snåren, då tänker jag förstås på alla som har möjlighet att åka ut på landet till sina små ställen och få jord och grönska och vatten nära inpå sig. Jag skulle gärna vara där med dem. Dock längtar jag inte alls lika desperat dit som jag har gjort de senaste åren. Så kanske var min längtan medan jag bodde i Linköping inte bara en hemlängtan, utan minst lika mycket en bortlängtan. Här i Göteborg har jag inte hunnit börja längta alls egentligen. Men så är jag också utomhus på ett helt annat sätt här än jag var i Linköping. Ironiskt nog. Där bodde jag nämligen i stort sett vid stadens slut, med åkrarna inpå knuten. Ändå satt jag inne och gjorde inte mycket annat än att längta till landet.

Sommaren i sommarstan kommer att bli helt fantastisk, det är jag säker på. Och det är så vackert här. Men vägarna, mina vägar! Och de förbiflimrande färgglada vyerna. De fattas mig just nu.