tisdag 13 maj 2008

Uteliv

Det har hänt något med mig. Nåja, det verkar hända en hel massa hela tiden med mig, om man ska vara noga. Men håller jag på att byta personlighet? Betyder det att jag måste byta vänner också? Eller kommer de jag har att tycka bättre om mig med min nya personlighet? Eller, eftersom de flesta kände mig när jag var 19, kanske de börjar känna igen mig? Nej, så här har jag baske mig aldrig varit!

Vad det nu än beror på, så är det nu så att jag inte vill gå hem när jag är ute om dagarna. Jag trivs utomordentligt väl med mitt boende, jag har alltid saker att sysselsätta mig med hemma och jag blir aldrig uttråkad, men så fort jag har varit ute någonstans på sistone så har jag ändå verkligen dragit benen efter mig när det har varit slut på aktiviteter och dags att vända hemåt.

Jag hittar på omvägar jag bara måste ta, tvingar mig att cykla onaturligt sakta (det vill säga långsammare än det snabbaste jag orkar) eller sätter mig på en parkbänk någonstans för att titta på folk. Titta på folk! Hade inte jag folkskräck?

Det kan naturligtvis vara det fina vädret som gör att jag vill stanna ute lite extra länge. Å andra sidan har jag aldrig gillat att vara i solen. Det kan vara det att jag har fått bättre kondition av allt promenerande och cyklande sedan jag flyttade hit som gör att jag inte tycker att jag har promenerat färdig när jag har gått en runda. Det tror jag nästan lite på. Men även om man inte är trött i benen kan man ju bli less på att ränna omkring på trottoarer och gatsten!

Kan det kanske faktiskt vara själva Göteborg som är orsaken till min personlighetsförändring? Bara en sådan sak som att folk så gärna ger en tips och råd och är glada och trevliga och hälsar och ger en komplimanger gör ju att man måste älska den här stan. Men ändå, kan det ändra ens personlighet på bara fyra månader? Jag begriper det inte.